Att det ska vara så svårt. Att göra en sak i taget. Att börja, fortsätta och avsluta en arbetsuppgift. En. I. Taget.
Jag verkar ha förlorat förmågan. I stället associationsjobbar jag: jag börjar fila på en handlingsplan, kommer så på att jag ska ringa ett samtal. Får inget svar och börjar läsa igenom ett dokument som ligger framför mig på bordet. Tappar fokus och svarar på ett mejl. Lägger mig i ett intressant korridorsnack, går och hämtar ett glas vatten, lägger till en punkt på att göra-listan och så ger jag mig på handlingsplanen igen. Bara för att komma på att det är dags för enhetsmöte. Puh.
Är det här baksidan av den där förmågan att hålla många bollar i luften som man finslipar till perfektion efter några år som småbarnsförälder? I den delen av livet, familjelivet, blir man ständigt avbruten. Och för att lyckas få något gjort, är det nödvändigt att kunna släppa taget om en halvfärdig syssla för att med glatt humör ta sig an nästa. Eller utan glatt humör, för den delen. Är det här priset jag får betala?
Är det bara en allmän oförmåga att leva i nuet, att befinna sig så långt från mindfulness som det bara går? Eller handlar det om disciplin, om att hela tiden tvinga sig själv tillbaka till den där första arbetsuppgiften, tills den är klar? Jag vet inte. Någon som kan ge mig råd eller dela med sig av sina tankar?
Jag har skrivit om det här med associationsjobbandet förut. Då gällde det hemmalivet. Men på jobbet är det än mer frustrerande, för det är inte bara otillfredsställande, utan också ineffektivt.
Men hörni, nu måste jag hasta. Jag har en handlingsplan att skriva.
18 kommentarer:
I arbetslivet tror jag det är viktigare att hålla sig på spåret och inte vika av på för många parallella diton. All teknik och det moderna tempot försvårar dock det. Det plingar till i mailboxen, och det "måste man ju bara kolla".
Hemma spelar det mindre roll om man når ända fram, hemmalivet tar liksom inte slut på samma sätt som ett arbetsprojekt måste: Tvätten klagar aldrig och dammråttorna kräver sällan kompensation.
Och jag tror ABSOLUT man har det extra svårt när man kommer tillbaka från en föräldraledighet, precis som du skriver. Man måste kanske lägga jonglörtalangen lite på hyllan. Lite.
Så var det för mig.
Kämpa på!
Jag har haft lätt att ha många bollar i luften och samtidigt vara effektiv och strukturerad. Men efter småttingarna som kom med 21 mån mellanrum, blev det för mkt. Så länge jag bara hoppade in extra på mitt jobb, gick det bra.
Men när jag kom tillbaka på heltid var det en av sakerna som gjorde att jag brakade. Först njöt jag av att få mkt gjort men sen var det som en snöboll som bara rullar fortare och fortare.
Jag kunde inte varva ner, blev avbruten av larm ideligen, folk som ville prata, påbörjade saker, sprang hit och dit och fick tillsist ångest när jag bara skulle sitta stilla.
Det beteendet hamnar jag fortfarande i när det varit för mycket.
Var rädd om dig.
Det är en av fördelarna med att jobba framför familjelivet - att man får ägna sig åt en sak i taget! Jobba på att nå dit, då kan jobbet ibland bli en paus från det övriga och det behövs tror jag.
Anna: Jag håller helt med. Både om vikten av att hålla fokus på jobbet, och om att den moderna tekniken försvårar detta. Och jag försöker sluta jonglera... Det är lite svårt också, för jag ligger ju liksom efter i vissa viktiga frågor på jobbet, som man har pratat om i ett år men där jag inte hört vad som sagts utan försöker pussla ihop fragment från olika håll. Det bidrar också till splittringen, tror jag.
Smultron: Usch, det låter jobbigt. Jag förstår att det kan hända: kul att jobba, skönt att få saker gjort, allt snurrar fortare och så PANG! Den här veckan har jag prioriterat bort träningen. Det får jag inte göra, egentligen. Det är förbjudet. Jag behöver den, både som andningspaus och för fysikens skull.
Kajsa: JA, på sätt och vis är ju jobbet en paus. Jag styr ändå över min egen tid väldigt mycket på mitt jobb. Det är skönt.
Jag har inget klokt att säga om det här idag, men jag läser ditt inlägg och snyltar lite på de goda råd som du får. Jag går från uppgift till uppgift utan att bli färdig någonstans och glädjs åt att det finns människor som har tagit sig ur detta, tydligen!
Jag jobbar som dig och jag tycker det går utmärkt. Håller allt stök ändå i huvudet. Men skriver listor, som jag bockar av helt ostrukturerat såklart ;)
Jag känner så väl igen beteendet. Det kan kännas som att man är "kreativ" och har många bollar i luften när man är inne i det. Men det blir sällan särskjilt effektivt i längden. Personligen har jag konstaterat att jag ska ta det där beteendet som en varningsklocka, säger inte att det behöver vara så för dig. När det börjar bli så är det lite för mycket och då behöver i alla fall jag sätta mig ner och bara göra klart det första på listan.
Goodness. I am not the expert. Fast jag måste säga att jag har lättare att tackla situationen med medveten närvaro hemmavid. På jobbet fladdrar jag mer från tuva till tuva. Jättejobbigt. Och tydligen är jag inte ensam, tack för att du delar med dig.
Sara: Vi får kämpa tillsammans!
Var dags glimtarn: Härligt att höra att du har bejakat det här sättet att jobba. Det kanske är en framgångsfaktor!
Misen: Lite varningsklocka kan det nog vara, men i mitt fall händer det inte bara när jag har för mycket att göra, utan kan också ske en dag då jag inte har några möten alls inbokade (det händer inte ofta) och inte kan bestämma mig för vad jag ska fokusera på.
Åretruntparadiset: Är vi släkt eller? ;-)
Det du skriver där om att det händer inte bara då du har mycket att göra, utan att du inte kan fokusera på en sak i taget när det är lugnt - Det är det som är MIN varningsklocka.
Hoppas du hittar din form för hur jobbet bäst blir gjort!
Hej min vän!
SKrev ett alldeles för lång kommentar igår men den verkar ha fallit bort. Teknik pust! Välidigt intressant inlägg, jag är i precis samma sists och vissa dagar får jag liksom inget vettigt gjort känner jag. Saknar styrkan o fokus att bara ta tag i saker som jag föurt inte alls hade några svårigheter med. Tänkte massor på det och försökte styra upp vad det beror på senast i måndags så att läsa ditt inlägg o alla kommentarer just nu känns lite lättande faktiskt. Själv känner jag mig lite av en prao på jobbet igen efter föräldraledigheten. Har bestämt mig att jag behöver i alla fall spela rollen som chef lite bättre tills känslan infinner sig igen. Mer fokus alltså!
Stor kram till dig. ta hand om dig väl. Kram! // A
Är det så det kallas: "associationsjobbar". Det gör jag med och jag håller med Anna om att det delvis är teknikens fel. Ibland önskar jag att jag kunde koppla bort Internet från datorn. Det är stressande att associationsjobba!
Smultron: Aha. Jag tror inte det är en så farlig varning för min del, men jag ska vara vaksam. Är inne i en smekmånad på jobbet då allt känns toppenkul. Det är ju bra förstås, men risken är stor att jag tar på mig lite för mycket.
Jag känner igen mig så förtvivlat väl. Många, många kramar till dig! Mitt enda tips: var snäll mot dig själv.
Rana
Oj, vad jag kände igen mig, lite här och lite där och så känner man sig oseriös och läser lite bloggar istället. Förr (innan barnen) var jag mycket mer fokuserad. Nu vet jag vad det heter ochdet är kansek en tröst att man inte är den enda.
//Snart dags att för fredagsfika - och när jag kommer tillbaka har jag säkert inte en aning om vad jag påbörjade i morse....?
Anette: Hej! Jag tror vi måste vara lite snälla mot oss själva så här efter föräldraledigheten. Det tar tid att komma in i de gamla gängorna igen. Och strategin "spela rollen som chef" tror jag inte alls är så tokig. Fake it 'til you make it! Kram på dig!
Petra: Håller med, internet är en förbannelse ibland. Inte nödvändigtvis för att jag slösurfar, men för att jag känner behov av att kolla upp/googla någon jobbfråga, en konsultkontakt, leta efter en kommunikationsstudie - you name it. Fast jag borde koncentrera mig på den där förstudien (eller vad det nu är jag har på bordet). Puh!
Rana: Tack för kramarna, de behövs!
Caroline: Det känns så skönt att läsa att det finns fler därute som är som jag...
Hm... kan bara intyga att sådär har jag nog alltid jobbat! Och kan inte skylla det på några post-småbarns effekter, tyvärr! Men känns bra att veta att det har ett namn ;-)
Anna: Näe, och jag kan väl inte påstå att fenomenet har dykt upp efter det att jag fått mina barn. Möjligen förstärkts...
Hur är det på Kommunistgatan - har solen lyst på dig i Minsk än?
Stor kram!
Skicka en kommentar