Vi struntar i laxen...

...och kör vår majtradition i stället. Tårtan väntar i kylen tillsammans med det rosa bubblet. Så här såg det ut förra året:

Detta borde jag göra oftare

Igår följde jag en impuls och flydde hemifrån, mitt i middagsförberedelserna. Jag lämnade maken med makaronipudding, grusiga golv och läggningsritualer (tack älskling). Jag gick på bio. Och det gjorde jag rätt i.


För mig är bio inte verklighetsflykt. Snarare en påminnelse om att verkligheten - och livet - är på riktigt. Och att det pågår hela tiden. Vet inte om det låter begripligt. Men så är det i alla fall.

Tååååååååååårta

Sommarfest på dagis. Då bjuds det på tårta. Rekordlång?

Känner ni doften?

Och så efterrätten

När jag nu ändå är igång med recepttipsandet, måste jag dela med mig av receptet på en fantastisk (ordet för dagen) krusbärspaj, från boken Smulpajer av Elisabeth Johansson (därifrån kommer också fotot). Förutom att pajen blir ljuvligt god, så är den vacker som en dag med de ljusgröna tonerna från krusbär och pistasch:

Pistasch- och krusbärspaj (8 bitar)

Smulpajskal:
1 dl vetemjöl
1/4 dl socker
50 g smör, kallt

Värm ugnen till 225 grader. Blanda mjöl och socker i en bunke, skär smöret i tärningar och finfördela i bunken tillsammans med övriga ingredienser till en grynig massa. Lägg smulorna i en pajform, cirka 24 cm i diameter, tryck till dem något och grädda i 6-7 minuter. Sänk temperaturen till 200 grader.

Fyllning:
1/2 liter krusbär, snoppade
1/2 dl råsocker
1/2 msk potatismjöl

Lägg bären i en bunke och strö över socker och potatismjöl. Lägg blandningen i pajskalet.

Pistaschsmulor:
1 dl osaltade pistaschnötter
50 g mandelmassa
75 g smör
1/2 dl socker
1/2 tsk vaniljsocker
2/3 dl vetemjöl

Mixa pistaschnötterna och riv mandelmassan fint. Skär smöret i tärningar och blanda alla ingredienser till en grynig massa. Strö smultorna över krusbären och grädda i cirka 20-25 minuter.

Vi serverade med hemgjord vaniljsås, men en god vaniljglass kan väl inte heller bli fel.

Update: Krusbären får vi för övrigt levererade till dörren. Av vår 75-åriga granndam. Vi behöver inte ens plocka dem själva, hon bara kommer. Med krusbär, hallon, körsbär... Fantastiskt!

Kanske något till Mors dag?

Blev ombedd att dela med mig av receptet på cashewlaxen vi ska äta på lördag. Och det gör jag gärna, för den är underbar. Det där cashew-lime-vitlökssmöret man toppar med är fantastiskt och gör hela rätten. Receptet är en gammal favorit från trotjänaren Allt om Mat (där jag också har lånat bilden):

Lax glaserad med cashewnötter, lime och vitlök (4 p)

Laxen ska bara stekas några minuter i stekpannan och sedan få fin
färg på nötterna i ugnen. Stek inte för länge, laxen ska vara saftig
och god - skivorna ska smälta i munnen.

Laxen:
4 bitar skinn- och benfri lax (à 150 g)
2 msk smör
1 tsk salt
1 krm nymald svartpeppar
Nöttäcke:
50 g cashewnötter
1-2 vitlöksklyftor
2 msk rumsvarmt smör
2 msk sweet chili sauce
1 tsk rivet limeskal
Ljummen potatissallad:
750 g delikatesspotatis (Smått & Gott)
200 g grön färsk eller fryst sparris
3-4 salladslökar
3 msk olivolja
1 msk honung
1 msk pressad limesaft
2 msk äppelcidervinäger
1 tsk salt
2 krm nymald svartpeppar
1 kruka rucolasallad
Till servering: limeklyftor

Gör så här:
Potatissallad: Borsta potatisen ren och koka den mjuk i lättsaltat vatten (1/2 tsk salt per liter vatten). Låt potatisen svalna något och skär den sedan i bitar.
Skölj och skär bort den nedersta delen på sparrisen. Är sparrisen färsk bör den förvällas 2-3 min innan den steks i pannan. Ansa och strimla löken. Stek lök och sparris i ca 1 msk av olivoljan i en
stekpanna 2 min. Blanda ner det i potatisen. Blanda resterande olja, honung, limesaft, vinäger, salt och peppar. Häll det över potatisblandningen och blanda försiktigt. Strö över rucolasallad.
Lax: Sätt ugnen på 250°. Hetta upp 1-2 msk smör i en stor stekpanna. Salta och peppra laxen. Stek den på uppe på spisen 2-3 min på varje sida beroende på fiskens tjocklek.
Nöttäcke: Hacka nötterna grovt. Skala och hacka vitlöken. Blanda nötter, vitlök, smör, sweet chili och limeskal. Fördela blandningen på fisken och ställ den högt upp i ugnen 1-2 min för att den ska få fin färg. Servera fisken med potatissallad och en klyfta lime.

Vicky Cristina Barcelona - en sån soppa

Vi hyrde den häromkvällen. Och oj, vad besviken jag blev. En sån klyschig, unken och fördomsfull soppa han har kokat ihop, den gode Allen. Det finns nog ett intressant budskap där någonstans, väl dolt bland klichéerna. Men det når inte fram - filmen skjuter hela tiden vid sidan av målet. Var har Woody Allen förlagt sin fingertoppskänsla? Sin humor?

Jag googlade nyss efter recensioner och insåg chockat att den fick sex plus av Svenska Dagbladet. Nej, då instämmer jag hellre med GP:s recensent som skriver:

"Eftersom det är Bardem, och inte 72-årige Allen, som har sexscenerna mot filmens unga skådespelerskor, är Vicky Cristina Barcelona inte svårartat gubbsjuk, men Allens kamera visar en snudd på osund fixering vid den åtråvärda Scarlett Johanssons behag. Som helhet betraktad en ganska livlös sexkomedi, jag väntade förgäves på alla roliga oneliners som brukar förgylla Allens komedier, filmen är märkvärdigt humorbefriad."

Men jag skulle inte säga nej till en helg i Barcelona.

Galet!

Å, det är verkligen galet mycket på jobbet just nu. Det är varumärkesupphandlingar, ledningsgruppsmöten, förändringskommunikation, intervjuer med potentiella presschefer, GD-brev att skriva, interna intriger att stävja... Och så lite sociala aktiviteter med avdelningen, sommarfester på dagis och stensättningsprojekt på det. Plus en febrig lillasyster. Trots denna cirkus har jag lyckats åstadkomma en veckomatsedel. Så här ser den ut:

Måndag: pannbiff, stekt lök, potatismos, kokta morötter, inlagd gurka
Tisdag: Spagetti carbonara, tomat- och avokadosallad
Onsdag: Spenatsoppa med ägghalva
Torsdag: Thailändsk fiskgryta med ris
Fredag: Kycklingtortillas med guacamole
Lördag: Cashewlax med potatis- och sparrissallad
Söndag: köttfärssås och spagetti

Oinspirerad och ganska tråkig är den, matsedeln. Men den finns där. Och det, mina vänner, det räcker långt.

Och på framsidan går det framåt

Maken knackar kullersten så det står härliga till. Vi har inte hårdprioriterat stenläggningen i helgen (familjens sinnesfrid krävde andra val), men det går ändå framåt med stora steg. Ni minns väl hur det såg ut för ett par veckor sedan?

På bilden nedan måste ni tänka er en lummig grönska i stället för den öppna jorden vid väggen. Tänk lagerhägg, daggfunkia, strutbräken, tuvrör... En marktäckare: kanske hasselört eller myskmadra. Och så några buxbomsklot för kontrastens skull.

De tomma ytorna nedan ska fyllas av skuggbräcka för att mjuka upp stenläggningen. Å, det kommer att bli så fint.

Jag har varit i naturen

Och allt känns genast mycket bättre.

Roligt

Akwardfamilyphotos.com

Och apropå kalaset...

...skriver nog inte så mycket mer om det, trots allt. En sak är klar, och det är att vi hade bjudit alldeles för många barn.

Att storebror någon gång på slutet av kalaset skrek "Det här är den värsta dagen i mitt liv!" gör ju inte direkt att man känner sig som världens bästa mamma.

Men livet går vidare.

Jag som inte ens gillar ballader

Särskilt inte smöriga sådana. Och ändå är det här en av mina absoluta favoritlåtar. Funkar särskilt bra framför öppna spisen, med ett glas rött vin och min darling vid min sida.

Men pannkakstårtan var fin

Bildbevis

Sneak preview

Skriver mer om kalaset en annan dag, som sagt. Måste få distans först. Men jag vill redan nu ge er en av flera förklaringar till varför just detta kalas inte kommer att gå till historien som ett av de mest lyckade. Lägg ihop följande komponenter så förstår ni:

1. En tvååring på besök.
2. En lite väl avslappnad pappa till nämnda tvååring.
3. En obevakad övervåning.
4. En Josef Frank-tapet, två garderobsdörrar, en klädkammardörr och ett elementskydd.
5. En blå tuschpenna.

Och nej. Det går inte bort.

Det var för mycket på en och samma vecka

Om jag inte får komma ut i naturen snart så skriker jag.

Katastrofkalaset berättar jag om en annan dag.

Sköna maj välkommen

Hur vet man att det verkligen är maj? Jo, genom att man baske mig aldrig är hemma.

Igår: avskedsfest med mitt gamla team på jobbet
Idag: födelsedagsfest hemma hos goda vänner vars son fyller fem
Imorgon: släktkalas för storebror som blir fem
Fredag: mingel med mitt nya team på jobbet
Lördag: lite mer firande av storebror, och så årsmöte + middag med BR-föreningen
Söndag: kalas för femton busungar i åldrarna tre till sex år

Roligt alltsammans, men puh! Tur jag bara jobbar tre dagar nästa vecka.

Perspektiven förskjuts

För tio-femton år sedan var ett besök på en stormarknad en vardagkväll något av det värsta jag kunde tänka mig. Trängseln bland kundvagnarna tog fram min inre Michael Douglas, eller rättare sagt - hans karaktär i Falling Down.

• Två barn senare kan en timmes storhandling på egen hand vara kvällens oas, en en fridfull andningspaus efter dagis-handla-laga middag-racet.

För tio-femton år sedan kändes det som en smärre katastrof om vår hund hade väckt oss på natten för att han behövde gå ut. Dagen därpå var maken och jag hålögda av sömnbrist.

• Två barn senare är varje störningsfri natt en gåva. Och jag är oftast pigg även om jag har vaknat till en gång eller två under natten.
  

Människan är i sanning en anpassningsbar varelse. Och det är en viktig lärdom.

Kronan på verket

Tänk, bara tänk, när den här är på plats framför radhuset:

Update: Och undrar, jag bara undrar hur många år det tar innan den eventuellt börjar likna den på bilden... Trädgårdsarbete är bra tålamodsträning för mig.

Skilda världar

Idag rapporterar Dagens Eko om att allt fler hund- och kattägare pressas ekonomiskt av dyrare djursjukvård och försäkringspremier.

Dagens Nyheter rapporterar det här.

Goda grannar

Det finns ett kretslopp i radhusområdet. Det funkar ungefär så här:

När vi ändå hyr grävskopa, kan vi gräva lite hos er också. Så kan ni hjälpa oss att skyffla grus. Och vi fick lite fiberduk över, den kan ni ta. Så kan vi låna plats på ert släp när ni åker till tippen. Jaså, ni behöver lite jord för att fylla i er slänt? Jamen hämta lite från oss, låna skottkärran bara, den ska ju ändå bort. Vi tar gärna den där rosplantan om ni ändå ska gräva upp den. Vill ni förresten ha lite barnkläder som våra ungar har vuxit ur?

Och så här:

Men nu behöver vi en kaffepaus - vem vill ha? Javisst, det är klart att storebror får äta hos er, snällt att ni frågar. Vi har öppnat en flaska rosé, kom och ta ett glas!

Hur trevligt som helst.

Välkommen lagerhägg!

Puh.

En lyckoträff

Den förra ägaren till radhuset lämnade en hel massa bra saker åt oss. Gräsklippare, räfsor, vattenspridare, lövkorgar, krukor och sånt. Och så de här utemöblerna - fast i teak:



Snällt tycker jag, eftersom jag älskar dem: de är snygga, sköna och dessutom riktiga svenska klassiker från tidigt 60-tal.

Idag kollade jag vad de kostar i nyskick. 35 000 pix skulle vår sköna utemöbel gå på. Exklusive dynor. Dem fick vi också på köpet, för övrigt.



Och då prutade vi ändå på huset.

Update: Här kan ni se de berömda utemöblerna skymta långt bort på radhusets altan.

Hur tolkar jag detta?

Idag kom maken hem med ett par sådana här till mig. Ska jag tolka det som en present, eller som en order, tycker ni?

Premiärklipp

Åh! En ljuvlig doft av nyklippt gräs smyger sig in genom sovrumsfönstret. Grannen är alltid först med klippandet och nu är han igång för säsongen. Inte ens min post-migrän-känsliga näsa kan klaga på den doften. Det ljudkänsliga huvudet har inte heller något att klaga på, eftersom grannen använder en elklippare. Bra där, Torsten!

Dagen efter

Idag tycker jag lite synd om mig själv. Igår fick jag det värsta migränanfallet jag haft på år - jag låg och kallsvettades i sängen i timmar medan syster passade barnen och maken åt tvåstjärnigt. (Olika falla ödets lotter...) När jag piggnade till såpass att jag kunde äta något, så fick jag bara i mig cheez balls och coca-cola. Märklig sjukdom, migrän.

Jag försökte gå till jobbet imorse men det gick inte. Jag kallsvettades bara jag öppnade dörren. Ljus, ljud, rörelse - tack, men nej tack.

Jag vände i dörren och slängde mig i soffan. Och nu är jag i så pass gott skick att jag orkar surfa lite. Och kolla vad jag hittade på Hemnet! Om jag inte hade trivts så bra i radhuset, om jag haft planer på att flytta till Helsingborgstrakten, och om jag haft en hel skrälldus med ungar och inte minst en rejält tilltagen budget och mycket tid över... Då hade jag utan tvekan slagit till på det här huset. Vilket ställe! Jag gillar allt. Köket till exempel:

Vad nu?

Är det något i luften, eller? Vadan alla dessa bloggpauser? Hoppas ni kommer tillbaka snart, jag saknar er!

Nåja, det är tur att det finns en och annan som går mot strömmen och sätter fart igen.

Jag bara läser på lite. Om utifallatt.

Man vet att man är en trött småbarnsförälder...

...tillika gift med en, när klockan är 21.02 och maken frågar

"Ska du gå och lägga dig eller ska du nattsudda?"

Jag upprepar: 21.02.

Vem behöver gymkort?

Ler hon på riktigt?

Det här var kul! Ett test från BBC där man ska skilja äkta leenden från falska. Det visade sig att jag är rätt bra på att se igenom folks falska leenden: jag prickade in 17 av 20. Enligt BBC så är personer som känner sig avvisade (vad som nu menas med det?) bättre på att bedöma om folk ler på riktigt eller inte. Vet inte om jag känner mig avvisad, men jag var en outsider under en stor del av min uppväxt. Det kan ha drillat min förmåga att avgöra vad folk går för.

Testa du också!

Update: På Vetenskapsradions sida på Sveriges Radio finns lite förklaringar till testet.

Faran är väl inte över

Men jag pustar ut.

Update: Fast nu har jag tittat på Agenda och vips så är jag orolig igen. Därför att allt är så osäkert. Ingen vet än hur farlig den här influensan blir. Och det kommer vi inte att veta förrän tidigast i höst. Suck. Osäkerhet ligger högt på listan över saker jag inte gillar. Saker jag har svårt att hantera. Det hänger nog delvis ihop med att jag har fruktansvärt livlig fantasi. Och en tendens att genast låta tankarna rusa till worst case scenario.

Nåväl. Jag kan faktiskt inte gå och ha ont i magen ända tills i höst. Dags att fokusera på vardagen igen. På här. Och nu. God natt!

Till en saknad mamma

Vitsipporna blommar så vackert idag, precis som de alltid gör den 3 maj. Jag plockar en bukett och tänker på dig, mamma. Idag skulle du ha fyllt 69 år. Och jag saknar dig så. Allt är bra ska du veta. Men du fattas mig.

Man vet att storebror är stor...

...när han får besök av en kompis klockan halv åtta på kvällen. Hon kom via altanen.

Det är också ett bevis för att vi bor i en nästan overkligt trevlig bullerbyidyll strax utanför Stockholm, där ungarna kan springa in och ut hos varandra lite hursomhelst. Och det är så otroligt härligt. Jag är tacksam vareviga dag.

Kom igen nu, alla bloggläsare!

Även ni som inte brukar kommentera, snälla hjälp mig att välja vad jag ska läsa nu när Obama-boken är slut.

Den här?


Eller den här?


Båda finns i en bokhylla nära mig.

Ni väljer!

Update: Det är avgjort! Helena Henschen it is. Ian får vackert vänta i bokhyllan ett tag till.

Familjekompromisser

I torsdags valde storebror middagsmat:

Igår valde jag (jag är ingen mästerfotograf men oj vad gott det var med halstrade pilgrimsmusslor, sparris och hemkörd hollandaise):

Idag kompromissar vi: det blir var-och-en-blandar-själv-pastasallad. På bordet står:

• honungsmarinerad kycklingfilé
• bacon
• pasta
• avokado
• rödlök
• gul paprika
  
• sallad
• melon
• valnötter
• ädelostdressing
• nybakat bröd
• smör
• västerbottenost

Trädgården: nuläge framsidan

Ni som har läst min blogg ett tag känner till radhusets trädgårdsprojekt. Det har varit mycket snack och lite verkstad ända sedan trädgårdsdesignern från Ulriksdal var här i mars förra året. I höstas bestämde vi oss för att det var nog med snackandet, och grävde upp det gigantiska vassa och ogästvänliga mahoniabuskaget framför huset. Tanken var att påbörja projektets steg 1: framsidan, så att vi inte skulle kunna komma med några ursäkter nu i vår. Vi ville helt enkelt göra det så fult att vi bara måste fortsätta...

Och nu är det vår. Dags att hugga i, alltså. Jag har visat er visionen. Hög tid att presentera den osminkade verkligheten. Håll i hatten... Så här såg det ut på framsidan av radhuset i morse:



Inget vidare, eller vad säger ni? Men om jag bara kisar lite kan jag redan se lagerhäggen, tuvtåteln, skuggbräckan, daggfunkian och magnolian framför mig. För att inte tala om kullerstenen, med insprängda, oregelbundna skifferplattor här och där. Solskenet bedrar för övrigt, egentligen är det rätt skuggigt på vår framsida.

Och imorgon smäller det: då ska vi köra grävskopa! Fortsättning följer...

Let's get this blog rollin'!

Näe, hörni. Den är inget vidare rolig just nu, min blogg. Dags för nystart! Jag kickar igång den inom kort. Måste bara njuta av solen lite till...

Vi ses!