När jag var sjutton var jag på skolresa i Paris. Gick på samma disco som den mördade unga svenskan, åkte inte taxi men väl metro ensam, på kvällen. Hade kul, drack cuba libre (sofistikerat, eller hur...) och umgicks med klasskamrater men också med nya bekantskaper.
Idag blir jag mörkrädd när jag tänker på en del av det jag hittade på under de där åren. Och då var jag ändå en riktigt skötsam tonåring.
Hur klarar man av att vara tonårsförälder utan att a) låsa in ungarna b) bli galen av oro?
Giv mig styrka.
6 kommentarer:
Ja du.. man blir alldels knollrig av oro när man läser så mycket hemskt hela tiden!!
jag har tre stycken som är ute och ränner... alltid orolig...
kramar A-C
Usch ja, när man tänker på sina egna äventyr så inser jag att jag har haft tur...fruktansvärt, händelsen i Paris.
Jag ämnar leva i förnekelse i tio år till... :-I /Rana
Ann-Catrin: Ja, jag vet. Jag försöker undvika kvällspressen, men det lyckas inte alltid.
Petra: Ja jösses, och helt aningslös var jag, tänkte aldrig på att något kunde hända under de där åren. Undrar om det är likadant idag? Det hör väl till tonåren att tro att man är odödlig.
Rana: Jag också! När tiden är inne lär vi oroa oss så det räcker, onödigt att göra det tio år i förväg... ;-)
Jag var också där. I Paris, några månader. På det discot. Åkte t o m svart taxi. Jag kommar ALDRIG kunna hävda motsatsen och inser att livet är ett lotteri.
Ankie: Lotteri är ordet. Och det gäller att vara tacksam för varje dag man drar en vinstlott. Klyschigt men sant. Och så svårt.
Skicka en kommentar