Sonen trampar fram på sin första tvåhjuling på de bilfria vägarna mellan radhusen. Ringer på hos grannbarna som genast följer med ut och cyklar. Maken övervakar, samtidigt som han skvallrar med grannpapporna, de som ska springa ikapp i något motionslopp i höst. Granndamen, 70+ som en gång var med i Idlaflickorna och som är elegantast i kvarteret, kommer över med två barnträdgårdsstolar som hennes barnbarn vuxit ur. Sonen tröttnar på att cykla och hälsar på hos en av grannarna för att leka och värma sig. Det prasslar till i forsythiasnåret, en femåring smyger förbi, vinkandes. Vinden bär med sig ljudet av skrattande barn från vår egen lekpark. Mamma står i köket, smuttar på ett glas kallt vitt vin och förbereder kvällens middag i lugn och ro.
Radhuslycka.
2 kommentarer:
Låter perfekt! Fast lite "Wisteria Lane" också ;-P
Vi har det ungefär likadant plus ett gäng mycket sura pensionärer som kör gatan fram jättesnabbt i sina bilar.
Petra: Fast bäst av allt är att det inte är Wisteria lane. Ingen statushets eller perfektionism, utan avslappnat folk med sunt förnuft. Om man vill signalera status väljer man andra områden än vårt, och det är skönt!
Och så har vi i och för sig radhusföreningen på andra sidan parken där ett gäng ilskna pensionärer som upprörs över att barnen GÅR på gräset, gubevars. Ryktet säger att de till och med sett SPÅR AV BARNVAGNSHJUL i en slänt. Someone please call 911, liksom!
Skicka en kommentar