För en tid sedan nåddes jag av en insikt, som jag har funderat mycket på sedan dess:
Jag är inte alltid så bra på att bedöma nya människor, allra första gången jag träffar dem. Mitt första intryck stämmer ofta inte, utan jag får revidera min uppfattning efter en tid, och nästan alltid till det bättre. Det tar inte så lång tid, och jag har egentligen en ganska god personkännedom, även om det låter motsägelsefullt. Det är bara det där allra första intrycket som ibland blir fel. Och jag är väl inte ensam om att ibland missa i min första bedömning. Men jag kan se ett mönster här, ett mönster som jag alltså har funderat en del på.
Det jag beskriver kan låta lite sorgligt: att jag tror mindre om nya bekantskaper än de förtjänar. Men det är inte riktigt så. Jag ska försöka förklara.
Det finns en stark koppling mellan det här fenomenet och min dåliga självkänsla. Den sitter i sin tur i sen barndomen. Då jag var en rädd och ängslig själ som kände en stor osäkerhet inför sociala relationer. Skoltiden var en plåga: ena veckan var jag en i gänget och nästa vecka ute i kylan. Inget var säkert. Som den duktiga flicka jag var, så flydde jag till skolans trygga värld av prestationer. Jag visste inte vem jag var och ägnade alldeles för mycket tid åt att jämföra mig med andra. Mitt rätta jag vågade jag inte släppa fram. (Samtidigt kan jag såhär i efterhand se att där fanns en styrka. Jag vägrade rätta in mig i ledet. Jag visade min särart genom mitt utseende, min stil och mitt musikintresse. Och som ni alla vet, är detta inga lättviktiga områden i tonåren. Men det är en helt annan historia.)
Hur som helst så tror jag att den här osäkerheten finns kvar än idag, och den grumlar min förmåga att bedöma nya kontakter på ett rättvisande sätt. Och hur hänger det ihop då? På två sätt:
Dels: trots att jag numera bryr mig väldigt lite om yttre attribut, statussymboler och sådant (just här har jag kommit riktigt långt), så finns rester av jämförelseivern kvar på något plan. Så när jag först träffar nya människor, tror jag dem om väldigt mycket. Den perfekta karriärkvinnan, supermamman eller vad det nu kan vara. De verkar så himla bra, och jag känner mig så liten i jämförelse.
Och dels är det precis tvärtom. Än idag har jag garden uppe. Jag är fortfarande rädd att bli sviken och har svårt att tro att någon vill umgås med mig, lyssna på mig, vara vän med mig. Tillit är inte min starkaste sida. Så samtidigt som jag tillskriver personer jag träffar fantastiska egenskaper, så fokuserar jag gärna på något hos dem som verkar negativt. Supermamman till exempel, verkar hon inte lite väl präktig? För det är ju lättare att bli ratad av någon som har sprickor i fasaden, som egentligen inte är så himla trevlig! Och jag förväntar mig alltid att bli ratad.
Och insikten om att det är så här, den är värdefull. Jag bär den med mig i mina möten med nya människor, och därmed tror jag att jag får en mer rättvisande bild av dem. Och ju mer medveten jag är om det här mönstret som finns i mitt beteende, desto närmare kommer stunden då mönstret är borta och jag kan möta mina medmänniskor med öppenhet och utan rädsla.
Visst är livet spännande!
Update: Jag inser att detta inlägg blev nästan olidligt långt. Sorry.
10 kommentarer:
Långt men intressant :) Jag har lite samma erfarenheter som du från skolan även om jag kanske ansågs som cool och fräck (:-O)av vissa så kände jag mig absolut inte så inuti. Det hela var ett väldigt osäkert spel.
Ditt inlägg är tankeväckande och får mig att fundera på hur jag möter nya människor. Själv tror jag att med öppna ögon och sinne men det är klart att jag bedömer dem hårt utifrån mina egna erfarenheter.
Intressant som bara den, och det bästa är att man kommer så himla långt med insikten, som du skriver.
Ditt första "dels" tror jag inte bara handlar om "den gamla jämförelseivern". Den handlar kanske om fördomar också. Fördomar som samhället försöker pränta i oss dagligen och stundligen och som vi motvilligt växt upp med: Trycket utifrån kräver en viss homogenitet och generalsisering för att bli någorlunda begripligt. Då tvingas vi dessvärre stöpa former som ju egentligen inte stämmer. Livsfarlig om man tänker efter. Dessa fördomar är svåra att distansera sig ifrån, man måste liksom jobba med dem hela tiden.
Slutligen, sa svamlaren, så tror jag alltså inte att du är unik på något sätt där. De flesta av oss tampas förmodligen med detta. Jag gör det i alla fall!
Och så tyckte jag om ditt långa inlägg! :o)
Petra: Osäkert spel säger allt. Och visst är det så att vi alla har med oss ett gäng erfarenheter, föreställnigar och fördomar som färgar våra möten med andra. Det gäller väl att försöka vara medveten om dem.
Anna: Nej man är ju sällan unik. ;-) Och skönt är väl det, det finns en tröst och rikedom i att vi är fler som möter och brottas med samma utmaningar. Det du skriver om fördomar är tänkvärt - jag funderar!
Du vet vilka filtrer du använder dig av när du värderar människor. Det är bra. Jag är själv medveten om att jag är alldeles för godtrogen oftast, och det är inte fel att vara medveten om heller... Kram!
Oj va härligt att träffa ännu en medsyster, tänk att du kan beskriva mej så på pricken, fast vi aldrig träffats. Min strategi sedan barndomen har alltid varit att gå min egen väg så att jag inte behöver leva upp till andras normer. Nog så enstörigt och stundvis plågsamt, men å andra sidan är jag en social kameleont som anpassar mej i de flesta sammanhang, gärna utomlands.
Mycket intressant och insiktsfullt och jag känner igen delar av det.
För mig är inte det värsta att bli sviken. För mig är det värsta att bli missförstådd och att inte få vara den jag är, att andra ska försöka styra mig.
Inte alls olidligt långt.(Min kommentar skulle ha kunnat bli nästan lika lång!)
Jessika: Jo, insikten är bra. Däremot önskar jag att jag var lite mer godtrogen. Skeptisk är snarare min grundhållning. Och det kan jag tycka är lite vemodigt. Kram tillbaka!
Blondinenimedinan: Hej! Vad roligt med en ny bekantskap, som dessutom känner släktskap. Jag vacklar mellan min egen väg och den som absolut inte är utstakad av mig själv. Kluvet och tröttande ibland, men så är det.
Smultron: Jag förstår det du säger om att inte få vara den man är, att det värsta är att bli styrd. Jag har inte kommit riktigt så långt att jag kan släppa det där med ratandet än. Men jag är på väg!
Projektioner. Som i de flesta möten är den vi möter oss själva. Och finns där osäkerhet eller längtan efter att hävda sig så är det också så vi möter den andra. Alltså väldigt sällan som den personen egentligen är.
Fin insikt. Viktig insikt. Det är nu du kan förändra allting och låta det första intrycket faktiskt bestå.
Yogamamma: Projektioner säger ju allt. Visst är det så, min egen osäkerhet speglas tillbaka.
Skicka en kommentar