Det pågår en kamp mellan lillasyster och mig.
Varje dag, samma kamp.
Jag sätter på henne solhatten och knyter bestämt en fast men inte hård knut under den lilla hakan. Hon grabbar genast tag i mössan med sina båda knubbnävar. Drar och sliter tills mössan ligger bredvid henne i vagnen. Eller ännu hellre där hon helst vill ha den, på marken. Långt från hennes kiwifjuniga huvud. När uppdraget är slutfört blottar hon sina två små gaddar i ett belåtet leende.
Jag sätter på hatten, hon drar av den. Sådär fortsätter vi, och vips har ännu en föräldraledig dag passerat.
7 kommentarer:
Gggnnnn... Loppan var också så där när hon var liten. Vad sjutton kan man göra?
Textillim?
:o)
Anna: Gaffatejp?
Ja, det känner man ju igen. Hur sjutton bär dom sig åt, dom som har såna där fiskarhattar utan knyte på sina små?
Och på vintern är det vantarna...
Jag är nyfiken på boken du läser. Är den nåt att ha eller....?
Smultron: Ja jösses, sen kommer vantarna... *puh*
Boken, du menar Carina Rydberg? Ja, jag vet inte. Det är en obönhörligt grym historia om övergrepp och ondska. Något att ha? Ja, absolut. Men den skänker ingen tröst. Tvärtom. Hu.
Då tror jag att den boken får vänta. Tack!
Kan det vara typiskt små envisa tjejer det här? Killarna mina har aldrig tagit av sig sina kepor eller mössor. Jag hade en tanke att kanske keps kan funka bättre. Att det är banden som lockar att dra i. Kepan åkte av om ännu fortare.
Vi får tjura på!
Smultron: Ja, nu har jag läst klart och den blev inte direkt mindre plågsam ju längre jag läste *försöker skaka av mig obehagskänslan*. Måste smältas innan jag vet vad jag tycker.
Annica: Kanske! Jag minns inte hur storebror var, men nog tror jag att lillsyrran är envisare. Men som sagt, vi får kämpa på!
Skicka en kommentar