Jag har fått en ny ovana. Varje gång jag hör ett ljud från vår lilla lugna gata, så måste jag kolla ut genom fönstret och kolla vad som står på därute. Ni vet, som en sådär osunt nyfiken tant utan liv, som står och hukar bakom spetsgardinen.
Det börjar nog bli dags för mig att lämna hemmets lugna vrå och börja jobba.
5 kommentarer:
Det hjälpte inte att börja jobba, inte för mig i alla fall...
Vaddå? Menar du att det inte är ett jobb? Att hålla ordning på grannar och sopgubbar och annat ;)
Anna: Fast i träsket för alltid? Nåja, värre ovanor kan man väl ha.
Smultron: Aha, du menar så! :-)
Hahaha! Härligt. Och köp för all del en skvallerspegel!!!
Tackar som frågar. Lite oklart vad jag ska göra på mitt nya jobb!! :-D Jag är lingvist egentligen (jobbade som det före mammaledigheten) men det här är mer administration och korrläsning och sånt. Inte så avancerat. Men de gulliga kollegorna! Värmen! Jag är skitglad.
KRAM till dig,
Rana
Rana: Ah! En skvallerspegel, då vore lyckan gjord. Synd att jag har köpstopp ;-)
Å, en språkvetare alltså, vad kul! Och kollegorna ska ALDRIG underskattas på ett jobb. Inte korrekturläsning heller, jag har en fäbless för just den sysslan faktiskt. När jag jobbade som informatör på universitet way back when, så älskade jag att sätta mig i biblioteket för att korrläsa kurskataloger. Det var tider det...
Skicka en kommentar