Det gick snabbt att läsa ut årets Mors dags-present: Jens Lapidus Aldrig fucka upp. Och det var trevligt (om det nu är rätt ord för en så eländig historia?) så länge det varade: inte alltför krävande utan avkoppling och underhållning som funkar i små portioner. Det rappa och korthuggna språket matchar de ruffa karaktäerna väl, och drivet i historien gör boken svår att lägga ifrån sig. Likheterna med Snabba cash är många, men det känns ändå som en historia som klarar sig på egna ben.
Fast boken igenom retade jag mig på att karaktärerna är så korkade. Eller naiva? Eller aningslösa? Jag hittar inte rätt ord. Men ni vet: Bara den här sista stöten, sen ska jag ordna upp mitt liv... Bara den här sista olagliga utredningen, sen ska jag hämta hem vårt adoptivbarn och leva ett stilla familjeliv... Bara den här sista blodiga upprensningen bland kvinnohatarna, sen blir världen en bättre plats... Och sen: självklart fuckar de upp.
Men vi har väl alla våra livslögner antar jag, mönster som är svåra att bryta. Och nog tror jag det finns personer som dem han beskriver, Jens. Tyvärr. Och vad vet jag om hur livet ter sig efter en uppväxt i utanförskap, med Svenssontillvaron långt utom räckhåll.
2 kommentarer:
Får jag låna? Läser en ganska seg Elizabeth George-deckare som jag gärna skulle lägga bort ett slag.
Målle: Jag kan ta med den idag, tror maken har annan läsning.
Skicka en kommentar