Bästa stassen

Idag fick jag komplimanger om min klädsel från nio personer redan innan dagens första möte. Det piggar ju upp!

Kanske till och med dags för min allra första dagens outfit? Eller vad säger ni?

Update: Men herregud, hur GÖR alla modebloggare? Mina bilder ser inte kloka ut. Men jag har inte gett upp, endera dagen kommer det en försenad outfitbild. Kanske.

Sekundärskam

Såg ni när statsministern var med i videokväll med Luuk? Cirka 27:50 in i programmet, när Reinfeldt ställer sig upp för att stuffa till sin favoritlåt, då slår den till. Hårt och skoningslöst. Sekundärskammen.

Aj, aj, aj.

Vad är oddsen?

Alltså, apropå den där ordverifieringen som dyker upp här och där i bloggosfären:
NÅN gång borde väl bokstäverna bilda ett riktigt ord? Jag har kommenterat sååå många gånger på sååå många bloggar nu. Men aldrig, aldrig, aldrig har bokstäverna bildat ett ord. Är inte det skumt?

Var var du när Kurt dog?

Om Depeche Mode är symbolen för mitt 80-tal, så kan Nirvana få stå för 90-talet. Så njut av dagens energikick:



Var var du när Kurt dog? Själv minns jag precis. Jag satt i sunkiga studentlägenheten i Warrensburg, Missouri när jag hörde nyheten. På kvällen var det fest, och grungekillarna Mark och Dana drog samma skämt hela kvällen: "Looking for a job? I've heard there's an opening in Nirvana", följt av ett riktigt Beavis & Butthead-garv: "Hö hö hö".

Jag hade förresten turen att få se Nirvana live. Sommaren -92 måste det ha varit, utanför Sjöhistoriska i Stockholm. Jag var där med nån långhårig kille som var på väg att flytta till Alaska. Inte visste jag då att nästa långhåriga kille som kom min väg skulle bli min make...

Lördagmiddag

Det blir inte särskilt många matinlägg nuförtiden, när det är maken som står för veckomatsedlar och matlagning. Men lyssna här vad jag ska äta ikväll:

Först blir det ett par grillade pilgrimsmusslor med balsamtomatsmör. Och sedan potatisgnocchi med gorgonzolasås, parmaskinka och tomatsallad. En liten skål med smågodis får agera som dessert.

Det låter väl inte så dumt?

Vet ni förresten?

Jag har varit utan min älskade lilla familj i snart en hel vecka nu. Det har jag nog glömt att berätta. Förra helgen åkte vi till Småland för att fira barnens farfar som fyllde 70, och i söndags tog jag tåget hem. Maken och barnen stannade kvar och kommer hem imorgon. Det värker i bröstet av längtan, kan jag meddela. Men det har varit härligt också. Jag har

• kunnat jobba så länge jag velat om kvällarna (=inte alltför länge, får jag lov att erkänna)
• tränat efter jobbet två gånger utan att känna mig stressad
  
• varit ute och käkat och gått på bio med två goda vänner
  
• ätit isterband på Tranan med en annan god vän.

Och bäst av allt var att jag tog ledigt från jobbet igår. Bara för att njuta av lugn, ro och egen tid. Jag började dagen med ansiktsbehandling på salong: lyx, lyx, lyx! Sen strosade jag i affärer och åt cafélunch i lugn och ro. Väl hemma tog jag en tupplur innan det var dags att städa, laga middag och kolla på Margot at the wedding. En film jag rekommenderar, för övrigt.

Gårdagen var en riktig hit. Men idag har längtan tagit överhanden. Det värker, värker, värker i bröstet av längtan. Jag vill krama mina barn NU! Jag vill snusa på dem, gosa med dem och ha dem omkring mig. Ja, maken också för den delen.

Höstkick

Vilken kick det är att cykla till affären i stället för att ta bilen. Svettigt och lite bökigt, men en riktig höstkick.

Tre är en trend

Under den senaste veckan har jag sett tre personer som gått på stan och mumsat på jättestora chokladbiskvier. En på t-centralen, en på väg upp på fyrans buss och en längs med S:t Eriksgatan.

Är det månne höstens trend jag anar här?
I så fall säger jag tack, men nej tack.

Och nej...

...jag har fortfarande inte hunnit med mina favoritbloggar. Vågar inte ens tänka på hur många olästa inlägg Bloggkoll är uppe i nu.

Understatement

Om man, i ett nyhetsreportage om föroreningar i Östersjön, kallar dem som dumpar olja i smyg för bovar, är inte det att bagatellisera problemet?

För mig är bovar såna som försöker ta Pippis kappsäck med guldpengar, men som är lite dumma och rätt snälla innerst inne. Inte miljöbrottslingar som sabbar vår miljö och tar kål på tusentals sjöfåglar.

Så många bloggar, så lite tid

Jag hinner inte med mina favoritbloggar. Jag har inte ens vågat mig in på Bloggkoll under senaste veckan. Men nyss tog jag mod till mig: 385 olästa inlägg...

Få se nu: om jag tar semester ett par dar, kanske?

Klicketiklick

Det går så lätt. Ack så lätt. Alldeles för lätt? Att klicketiklicka hem ett gäng härliga böcker. Men jag ska faktiskt tillbringa fyra timmar på tåg i helgen. Och hur skulle det gå utan läsning? Inte alls, eller hur! Därför är följande godbitar på väg hem till mig:

Nattfåk av Jonas Theorin
Till dess din vrede upphör av Åsa Larsson
Is och vatten, vatten och is av Majgull Axelsson.

Ja, och så Varumärkesstrategi av Frans Melin. Men jag är inte helt övertygad om att den kan kallas för godbit.

Att kontrollera eller att inte kontrollera, det är frågan

Jag och en god vän kom att prata om ett vardagsbeteende som tydligt visar hur olika våra personligheter är:

Vi bor i Stockholm och åker kollektivt till jobbet, så SL-kortet är en viktig vardagsattiralj för oss båda.

Jag vet alltid var jag har mitt SL-kort. Jag tar helst fram det ur väskan och lägger det mer lättåtkomligt i kappfickan redan när jag påbörjar promenaden till t-banan. När stationen är inom synhåll tar jag fram kortet och håller det resolut i handen. Alltid redo, liksom. Om jag måste börja gräva efter kortet blir jag stressad och irriterad. Missar jag ett tåg, så blir jag riktigt sur.

Min goda vän skulle aldrig komma på tanken att plocka fram kortet i god tid. När hon står där vid SL-spärrarna, då börjar hon leta. Och visst händer det att både ett och två tåg passerar medan hon står och gräver i väska och fickor. Det händer ganska ofta, till och med. Men hon tycker det är mycket mindre stressande än att redan långt i förväg börja tänka på var SL-kortet befinner sig.

Vilken sort är du?

Måste rusa!

Jag tyckte mig just höra rasslet av smågodis som faller ner i en skål. Bäst att gå och kolla om jag hörde rätt...

Update: Jo, nog var det godis allt. Maken borde gå på sockeravvänjning snart. Jag? Näe. Jag ska ju börja på poweryoga idag, och hoppas att kroppen omedelbart börjar efterfråga nyttigt bränsle i stället för onyttigt snask...

Wish me luck

Imorgon börjar det igen: mitt liv som träningsmänniska. Det blir poweryoga. Nu undrar jag bara: hur många gånger tror ni det krävs innan jag ser ut så här?

En (nästan) helt hypotetisk fråga

Kan man tacka nej till ett toppenjobb, med roliga och utmanande arbetsuppgifter, bättre lön och större ansvar än det jag har idag? I en jättespännande organisation som jobbar precis så som jag tycker att man ska jobba med mina frågor?

Mitt ambitiösa, duktig flicka- och karriärfokuserade jag säger: Nej det kan man väl inte? Men det verkar som om min mage säger: Jo. Det kan man. Man kan säga nej. Till mycket längre resväg. Till mer stress och till mindre möjlighet till egen tid och familjetid. Till en organisation vars framtid är höljd i dunkel, minst sagt. Man kan säga tack, men nej tack inte just nu. Kanske om några år.

I stället kan man säga ja till de nya möjligheter som just nu öppnar sig på mitt nuvarande jobb. Till potentialen som finns i mitt jobb, just nu mer än någonsin. Till nya chefer, nya arbetssätt. Till mina supercoola kollegor. Till det faktum att det knappt går att hitta mer familjevänliga arbetsplatser än den jag jobbar på nu. Till det faktum att trygghet faktiskt inte ska underskattas när man är i den fas av livet där jag befinner mig just nu.

Och så vill jag betona att jag inte har sökt något jobb.
Men ett jobb har sökt upp mig, kan man säga.
Och det är ju smickrande.
Men jag säger nog nej tack.
Tror jag.
Är jag knäpp?

Jag rodnar

Men så kul - jag har fått en utmärkelse! Av Misen, vars blogg bland annat bjuder på en massa härliga bilder. Hör här så fint hon skriver:

"Nyupptäckta guldgruvan Radhustankar, som förutom att ha ett briljant bloggnamn skriver väldigt underhållande om sin vardag."

En guldgruva, nejmen äsch... Så fina ord om min lilla pladderblogg, jag blir alldeles rörd! Stort tack till dig Misen!

Snart lördagkväll

Då ska jag sätta mig vid datorn, sippa på ett glas vin och läsa ikapp på alla mina favoritbloggar. Äntligen! Som ackompanjemang väljer jag Dolly Partons Little sparrow, tror jag.

Bästa duetten

Det är så här den ska låta. The Everly Brothers får ursäkta. Och Nazareths version tänker jag inte ens kommentera.

Sex svar

Jag har blivit utmanad av Smultron, och här är mina svar!

1. Vilken mat äter du ofta?
Lax, köttfärsrätter, sushi.

2. När du är på kalas, är du den person som sitter eller hjälper du till att duka av?
Jag sitter kvar. I alla fall om jag är på kalas utan barnen. Då njuter jag i fulla drag av att kunna sitta av, att inte behöva jaga/torka av/byta blöja på/snyta/hjälpa barn.

Fast jag tycker kalasen alltsomoftast äger rum i mitt eget hem. Och då dukar jag ju av…

Igår kväll var jag på kalas. Men det gick av stapeln på restaurang, så ingen i sällskapet behövde duka av. Lyx!

3. Var sitter du helst när du bloggar?
I arbetsrummet på övervåningen. Förut hade vi trådlöst bredband, men numera är jag fjättrad vid skrivbordet. Vilket är helt OK, eftersom rummet är väldigt trivsamt. Just nu förhöjs trivseln av storebrors småprat med grannflickan M. De pysslar.

4. Köper du ofta Triss?
Nej. Kanske en eller max två gånger per år.

5. Vilket land eller stad har varit din bästa semester?
Nya Zeeland. Vilken dröm det var.
Bröllopsresan var också fin, vi var på Borneo.

6. Vilken Tv-kanal tittar du på mest?
SVT skulle jag tro. Ikväll kollar jag på det här.

What goes around comes around - eller sagan om koftan som kom tillbaka

På vår träff i söndags berättade min bokklubbsvän C om något helt otroligt som hänt henne:

I slutet av 80-talet stickade C en kofta. Hon använde den en del, men 80-talet led mot sitt slut och snart började den fluffiga, rosa koftan med trekantiga plastknappar kännas passé. Hon lämnade koftan i en UFF-container i en av Stockholms norra förorter, och tänkte inte mer på den.

Åren gick.

För några veckor sedan, i augusti 2008 alltså, bestämde sig C för att besöka en second hand-butik i en annan av Stockholms norra förorter. Och vad tror ni hon fick se, hängandes på en ställning direkt till vänster innanför dörren?

Jo, ni gissade rätt: hennes egenhändigt stickade, fluffiga 80-talskofta. Det visade sig att butiksinnehavaren köpt koftan på en loppis för länge sedan, använt den flitigt men precis bestämt sig för att sälja den.

Visst är det otroligt. Vad kan oddsen vara på ett sånt sammanträffande? Och så undrar jag: Varför visade den sig för henne, efter alla dessa år? Vad försökte den säga henne?

Tio i två, eller hur var det?

I väntan på att komma över gatan vid Stockholms näst farligaste korsning (det är vetenskapligt belagt), såg jag följande idag:

Mot korsningen kom en stor lastbil susande. Bakom ratten satt en kvinna. Men tro inte att hon hade händerna på ratten.

Nej då. I ena handen höll hon i stället en plastbytta med pastasallad (eller något i den stilen). Den andra handen var på väg mot munnen med en gaffel fullastad med mat. Hon var alltså i full färd med att äta lunch, bakom ratten, i 50 kilometer i timmen, vid en vältrafikerad korsning där folk gärna genar över gatan. Hade jag bara haft sinnesnärvaro nog att memorera bilens registreringsnummer, då jäklar!

Först aggrotanten och nu detta. Förstår ni hur farligt jag lever?

Vad är väl en svordom?

Igår på väg till jobbet blev jag pågådd av en tant. Jag såg att vi skulle mötas och väluppfostrad som jag är så väjde jag ordentligt. Tanten väjde inte. Hon började i stället snedda och gick rakt in i mig, med full kraft. Det gjorde ont. Hon hade siktat på mig!

Jag blev helt häpen. Sen vände jag mig om efter tanten och valde mellan kraftuttrycken. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men jag hörde mig själv säga:

- Nej men, kära nån!

Där skrämde jag henne allt.

Kajsa har läst: Hennes mjukaste röst

Det här är en berättelse om en kvinna som genomgår en omvälvande förändring. Inga stora ord, ingen stor dramatik på ytan, men en känslig och insiktsfull beskrivning av allt det som händer inuti oss, hela tiden och särskilt när livet plötsligt förändras. Boken är som en vilsam famn att vila i, utan att bli kvävande eller andefattig. Skärpan och udden finns där också.

Bengt Ohlsson har blivit en av mina favoritförfattare. Jag har alltid gillat hans småcyniska krönikor i DN:s På stan, inte minst därför att värmen alltsomoftast skiner igenom cynismerna. Det liksom märks att han har kvar sin tro på mänskligheten, trots sitt ibland rätt griniga humör. Och Gregorius, som han fick Augustpriset för, är ett mästerverk.

Idag är det bokklubbsträff härhemma. Det blir paj med dagens skörd av plommon, och vi ska snacka om Fördjupade studier i katastroffysik, som för övrigt inte imponerade särskilt på mig.

Linda K har rätt

Den här ljusstaken är ljuvlig. Får gärna flyga hem till mig any day! Och den finns i flera varianter - kolla in den här underbara samlingen på Mateus webbplats:

Konstig nyhetsvärdering

Jag blir lite sur när jag ser den här rubriken. Måste det, år 2008, lyftas fram att det är en kvinna som blir chef för DN:s ledarredaktion?

Briljant, Rosling

Jag hade förmånen att se professor Hans Rosling föreläsa härom dagen. Har man någon gång sett honom belysa global hälsa med hjälp av sin fantastiska statistikmjukvara så glömmer man det inte i första taget:

Men en bra grej

På mitt jobb kan man få massage, till ett nätt litet subventionerat pris. Och gissa vad jag gjorde min allra första dag efter föräldraledigheten? Kastade mig över massagebokningen förstås. Ingen prokastinering där inte.

Så idag blev min rygg misshandlad på det mest enastående sätt.
Bebisbärarvärk vik hädan!

Sorgsen

Satt och tittade på Kunskapskanalens nya familjeprogram, och något jag såg gjorde mig plötsligt så väldigt sorgsen.

Det känns som om min familj har krympt. Ingen mormor längre. En mycket frånvarande morfar som lämnar ett ekande tomrum hos storebror. En farfar, 50 mil bort, som helst inte reser sig från köksstolen, än mindre åker längre än till närmaste ICA. En farmor, också hon 50 mil bort, som inte klarar av att tala om vad hon vill och inte vill när det gäller barnbarnen. Som alltför ofta säger en sak och sen signalerar något helt annat med kroppsspråk och subtila signaler. Vilket gör det svårt att be om hjälp, och ännu svårare att koppla av och njuta när vi faktiskt får hjälp.

Nu kanske jag låter otacksam. Och gnällig. Må så vara. Men det är ett faktum. Så här är det. Och det gör mig sorgsen. Trött är jag eftersom vi inte har någon avlastning. Och less på att jag och maken aldrig kan komma iväg och göra något på egen hand. Orolig för vad det ska göra med vår relation på sikt.

Men mest sorgsen, för barnens skull och för min egen. Varför måste min familj vara så förbannat dysfunktionell? Varför kan inte jag ha en sån där härlig familj där alla känner varandra, skrattar, grälar och bullrar, hjälper varandra och har djupa men lättsinniga samtal kring köksbordet? Eller som åtminstone pratar om riktiga, viktiga saker.

Hur är det möjligt?

För övrigt undrar jag hur fanken jag ska hinna med att jobba, blogga och läsa mina favoritbloggar? Måste komma på något sätt. Utan att prokastinera allt för många uppdrag på jobbet.

Hur hinner ni?

J*#x&*a IKEA

I storebrors rum har vi byggt värsta snajdiga förvaringslösningen längs en hel vägg. Den består av låga, djupa Ivar-skåp och lådhurtsar som vi målat vita och lagt en ekskiva ovanpå. Mycket snyggare än det låter, kanon att förvara i och en superbra lekyta. Sätter man sig på hyllan har man dessutom perfekt överblick över lekparken och kan kolla vilka av kompisarna som är ute och busar.

Vi har klurat länge och väl på hur vi ska inreda lillasysters identiska rum. Och varför ändra ett vinnande koncept? Det får bli exakt samma lösning. Tänkte vi. Men självklart visar det sig att IKEA har slutat tillverka skåpen i just det måttet.

Varför gör ni så här mot oss, IKEA?

Who, me?

Prokrastinering är en neurotisk form av försvar i syfte att skydda självkänsla och oberoende. Beteendet är ett uttryck för en oförmåga att acceptera och tycka om sig själv som man är nu, inte den man skulle kunna vara.

Viljan att vara perfekt och rädslan för att vara medelmåttig bottnar i att överidentifiera sig med det man presterar. Det är ett uttryck för ­olika typer av rädsla; för att misslyckas, lyckas, förlora sin ­autonomi eller för att vara ensam.

(Källa: Svenska Dagbladet 1 september 2008)

Tillbaka på jobbet

Rätt:

• Äntligen lunch på Indian Garden igen.
• Kul att skratta med kollegorna, och så hade jag en snygg blus på mig.
  
• Jag tog kål på två plattbaggar.
• Jag har lärt mig ett nytt fint ord: prokrastinering.
• Det händer nog en del kul på jobbet i höst trots allt.
  

Fel:

• Jag prokrastinerar.
• Jag har glömt vad jag kan. Eller kunde? Är alla andra så käcka, säkra på sig själva och målorienterade som de verkar? Är det bara jag som bluffar? Och bara så ni vet, jag vägrar läsa en enda bok av Mia Törnblad.
  
• Vissa saker förändras alltid, de bara rör sig i cirklar och tuggas om och om och om igen. Det blir smärtsamt tydligt när man återkommer till jobbet efter ett års bortavaro.

(Fyra rätt, tre fel = den goda sidan segrar)

Behind the wheel

Den här videon. Den tar mig tillbaka. Och den håller. Som den håller. Låten är lika fruktansvärt bra idag som den var då. Anton Corbijns video lika grymt snygg.

Det var september 1987. Jag minns fortfarande dagen då Music for the masses släpptes. Självklart hängde jag på låset till skivaffären, där i den uppländska lilla staden som har nära till det mesta. Jag gick andra året på det stora gymnasiet och klädde in alla mina skolböcker med de svartvita fotona från skivkonvolutet. Och hur många timmar jag ägnade åt att drömma om Dave Gahan, ja det vågar jag knappt tänka på. Och hey, jag skulle fortfarande kunna tänka mig att ha honom bakom ratten.

Men tillbaka till ämnet. Njut: