Vet ni förresten?

Jag har varit utan min älskade lilla familj i snart en hel vecka nu. Det har jag nog glömt att berätta. Förra helgen åkte vi till Småland för att fira barnens farfar som fyllde 70, och i söndags tog jag tåget hem. Maken och barnen stannade kvar och kommer hem imorgon. Det värker i bröstet av längtan, kan jag meddela. Men det har varit härligt också. Jag har

• kunnat jobba så länge jag velat om kvällarna (=inte alltför länge, får jag lov att erkänna)
• tränat efter jobbet två gånger utan att känna mig stressad
  
• varit ute och käkat och gått på bio med två goda vänner
  
• ätit isterband på Tranan med en annan god vän.

Och bäst av allt var att jag tog ledigt från jobbet igår. Bara för att njuta av lugn, ro och egen tid. Jag började dagen med ansiktsbehandling på salong: lyx, lyx, lyx! Sen strosade jag i affärer och åt cafélunch i lugn och ro. Väl hemma tog jag en tupplur innan det var dags att städa, laga middag och kolla på Margot at the wedding. En film jag rekommenderar, för övrigt.

Gårdagen var en riktig hit. Men idag har längtan tagit överhanden. Det värker, värker, värker i bröstet av längtan. Jag vill krama mina barn NU! Jag vill snusa på dem, gosa med dem och ha dem omkring mig. Ja, maken också för den delen.