Under den senaste veckan har jag sett tre personer som gått på stan och mumsat på jättestora chokladbiskvier. En på t-centralen, en på väg upp på fyrans buss och en längs med S:t Eriksgatan.
Är det månne höstens trend jag anar här?
I så fall säger jag tack, men nej tack.
6 kommentarer:
Nej, chokladbiskvierna lockar inte heller mig. Jag uppskattar inte bakverk som verkligen smakar kalorier – där man känner hur mycket man stoppar i sig. Då tycker jag mycket bättre om luftiga wienerbröd, där skenet bedrar och kalorierna är bättre gömda.
Förnekelse kallas det viss.
Då är det tur att jag är så otrendig. Smörkräm, blä. Och hur kladdig blir man inte.
Ja tack, säger jag! Men det räcker med en i den vanliga storleken. Kaffebröd- vilket ord- sånt äter jag aldrig, men skulle jag göra det vore det nog inomhus!
Usch. nu kom jag att tänka på när jag gjorde en chokladbiskvitårta i högstadiet. Den var precis som en ENORM chokladbiskvi, det var så mycket smör så du anar inte. Och man mådde lite illa bara man tittade på den.
Kram!
Usch. Nej. Aldrig har väl varit snabbare med att utropa mig själv till otrendig OCH vara stolt över det ;).
Anna: Å, wienerbröd! Frasiga, nybakade...
Petra: Ja och så äckligt att äta på språng, inte ens en kopp kaffe till!
Smultron: Precis! Inomhus, med en kopp té så skulle jag kunna tänka mig en biskvi (en liten en). Men inte så där på språng. Blä!
Tidsmästarinnan: Oh my god! Ryyys... Den var nog godare för dem som inte varit med och bakat - de som inte visste hur mycket smör den innehöll...
J: Jag med!
Skicka en kommentar