Satt och tittade på Kunskapskanalens nya familjeprogram, och något jag såg gjorde mig plötsligt så väldigt sorgsen.
Det känns som om min familj har krympt. Ingen mormor längre. En mycket frånvarande morfar som lämnar ett ekande tomrum hos storebror. En farfar, 50 mil bort, som helst inte reser sig från köksstolen, än mindre åker längre än till närmaste ICA. En farmor, också hon 50 mil bort, som inte klarar av att tala om vad hon vill och inte vill när det gäller barnbarnen. Som alltför ofta säger en sak och sen signalerar något helt annat med kroppsspråk och subtila signaler. Vilket gör det svårt att be om hjälp, och ännu svårare att koppla av och njuta när vi faktiskt får hjälp.
Nu kanske jag låter otacksam. Och gnällig. Må så vara. Men det är ett faktum. Så här är det. Och det gör mig sorgsen. Trött är jag eftersom vi inte har någon avlastning. Och less på att jag och maken aldrig kan komma iväg och göra något på egen hand. Orolig för vad det ska göra med vår relation på sikt.
Men mest sorgsen, för barnens skull och för min egen. Varför måste min familj vara så förbannat dysfunktionell? Varför kan inte jag ha en sån där härlig familj där alla känner varandra, skrattar, grälar och bullrar, hjälper varandra och har djupa men lättsinniga samtal kring köksbordet? Eller som åtminstone pratar om riktiga, viktiga saker.
10 kommentarer:
Styrkekram! Det är tufft när barnen är små men försök hitta stunder med guldkant i vardagen. Grabba tillfället när det kommer, och försök bryta vardagsmönstret. Avlatsning är guld värd men får man inte det så får "vattnet hitta en annan väg". Lycka till!
Jag tänker att barnen kommer att växa upp och dra hem sina kärlekar och då blir vi en stor och bullrig familj! Vi pratar mycket om viktiga saker, sånt som berör men det är liksom bara vi, maken, jag och barnen.
Hellre en liten fungerande familj med mkt kärlek än en stor där man egentligen kanske inte ser varann och sänder dubbla budskap, tänker jag.
Kram!
Jag förstår verkligen hur du känner, eftersom jag verkligen värdesätter det du saknar och genom dina ord förstår känslan av den saknaden.
Men; kanske desto viktigare att bygga upp ett annat nätverk, bland vännerna. Jag tror det behövs. Jag hade önskat att vi haft några vänner som stod så nära att vi kunnat utbyta tid och barn med varandra. Mor- och farföräldrarna tillhör familjen och ställer verkligen upp, men vännerna skulle jag inte våga fråga.
Hade vi bott närmre hade jag velat ta den diskussionen med dig; frågat och börjat bygga.
Stor kram.
Jag tänkte precis som Smultron när jag läste...
Snart så, och om ni kan skörda då!
Alla familjer kära du, har sina skelett i garderoben, sina bekymmer, trots viss yta..... Vi har själva haft enormt lite barnvakt. Men mer pga hårt arbetande föräldrar och avstånd.
Hej min vän!
All energi till dig idag. Förstår din känsla, det låter lite som "gräset är grönare på andra sidan..." och alla har vi saker som vi önskar fanns i ens egen vardag. Jag å min sida tycker att er familj har mycket av det du beskriver saknas och mycket annat att avundas på ett gott sätt. Ni inspirerar! Stå på dig/er, småbarnsåren är tuffa men sen kommer lättare tider med palts för mera egentid.
Stor kram till dig! / A
Men alltså, vi är ju inte en så stor familj men bullriga kan vi vara så om du slår en liten pling så ska vi bestämma en tid då den lilla familjen som ändå finns för dig och de dina ska få rå om de två små en hel natt. Så du får rå om din make. Kramelikram.
Annars rekommenderar den andra halvan av halva den dysfunktionella familjen konceptet "betald barnvakt". Nu, eller åtminstone snart nog, är allt lillstintan stor nog för att umgås med en ansvarsfull tonåring en och annan kväll.
Ni får kanske jobba på att skapa en sådan familj själva - tillsammans med goda vänner och "familj" som ni istället valt, om du förstår vad jag menar. Det är ju mycket svårare, men jag tror att det går. Många som inte har den där stora familjen som många drömmer om. Bara man kan hitta varandra och ge stöd och kärlek och sällskap. :)
Solrosfrö: Tack för kramen! Och det är ju som du säger - vattnet hittar en annan väg, och det funkar riktigt bra. Förutom ibland, och då sipprar frustrationen fram.
Smultron: Å du har ju helt rätt. Och kärleken finns här, och det är härligt!
Anna: Tack, du inspirerar. Jag ska börja bygga.
Var dags glimtarn: Ja, är det något man lär sig med åren, så är det att vi alla har en del skräp med oss i bagaget. Trösterikt ibland. För vi har det ju ganska bra ändå, de flesta av oss. Vi också, jag ska inte klaga alltför mycket!
Anette: Å, kära vän vad glad jag blir över din kommentar. Det ÄR ju som du säger, vi har alla våra problem och gräset är ju sällan så mycket grönare på andra sidan staketet. Det viktigaste är väl att inte glömma bort att vattna... ;-) Kram!
Åretruntparadiset: Ha ha! Nåväl, bullrigt har du rätt i att det minsann kan vara i en liten familj också... Jag hör av mig igen om barnvaktandet. Vi får flytta fram det en vecka - maken ska vandra.
Kajsa: Ja, du har rätt. Och vår familj finns ju där, delvis. Men ibland känns det bara tungt. Och lite av det sipprar ut på bloggen... Hoppas nu bara jag inte låter direkt elak mot farmor, farfar och morfar. De har många fina sidor också. Förstås.
Skicka en kommentar