Jag och en god vän kom att prata om ett vardagsbeteende som tydligt visar hur olika våra personligheter är:
Vi bor i Stockholm och åker kollektivt till jobbet, så SL-kortet är en viktig vardagsattiralj för oss båda.
Jag vet alltid var jag har mitt SL-kort. Jag tar helst fram det ur väskan och lägger det mer lättåtkomligt i kappfickan redan när jag påbörjar promenaden till t-banan. När stationen är inom synhåll tar jag fram kortet och håller det resolut i handen. Alltid redo, liksom. Om jag måste börja gräva efter kortet blir jag stressad och irriterad. Missar jag ett tåg, så blir jag riktigt sur.
Min goda vän skulle aldrig komma på tanken att plocka fram kortet i god tid. När hon står där vid SL-spärrarna, då börjar hon leta. Och visst händer det att både ett och två tåg passerar medan hon står och gräver i väska och fickor. Det händer ganska ofta, till och med. Men hon tycker det är mycket mindre stressande än att redan långt i förväg börja tänka på var SL-kortet befinner sig.
Vilken sort är du?
15 kommentarer:
Jag är precis som du. (Fast jag har inget SL-kort.) Jag vill veta var jag har min biljett/busskort. Jag lägger den i fickan. Kollar att den är där hur många gånger som helst. Hinner få för mig att jag har tappat bort den ett par gånger innan jag har visat den.
Hahaha! Jag är ju inte klok! (Men jag vet var jag har in biljett :))
Älskvärt inlägg!
Jag sällar mig till dig, tveklöst och definitivt!
Jag är som du, absolut. Jag känner gärna efter både en och två (och tre) gånger så att jag verkligen har koll på (i mitt fall) remsan. (jag är ju ganska sällan i Shlm). Men jag hade gärna varit på ett annat sätt. Harmoni och ostress är inte min följeslagare precis ;)
Sara: Jamen precis! Jag hinner också tro att jag tappat kortet, minst ett par gånger, innan det är dags att visa det... Å vad trött jag blir på mig själv ibland...
Anna: Vi kanske kan starta en liten kontrollfreaksklubb?!
Petra: Jag har ändrat strategi: jag försöker bejaka min kontrollnoja (utan att låta den ta överhanden) och acceptera att sån här är jag. Och det har faktiskt sina fördelar!
Jag är som du också, kontroll, kontroll. Dock upptäckte jag i helgen att man kan köpa biljett via mobilen, vi lantisar som inte ens har en remsa liggande i fickan. :-)
Caroline: Idel kontrollmänskor här alltså? Bloggande bohemer, var är ni? Ge er till känna! :-)
Ännu ett kontrollfreak - fast jag skulle aldrig ta upp det ur fickan så långt innan. Tänk om jag hinner tappa det?! Någon kanske kommer springande bakom mig, stöter till mig - och jag tappar det. Däremot har jag det på ett bra ställe, som jag kollar flera gånger på vägen s a s :).
Var jag värst nu, haha?!
Häpp - en till kontrollnörd här!
Din sort. Fast jag önskar att jag var mer som din vän.
J: Välkommen i klubben! :-)
Solrosfrö: Hej hej!
Smultron: Jag också... Fast som sagt, med åren har jag bejakat min organiserade sida allt mer.
Hmm. Vem är jag egentligen. Något slags mellanting? Jag tror att jag egentligen är den där lite halvkaotiska - åtminstone ibland. Jag tror att jag blivit kontrollmänniska väldigt mycket av yttre omständigheter och att jag egentligen faktiskt skulle behöva inte planera så mycket utan ta dagen som den kommer. Så det jobbar jag på. Hårt. Men det beror på viktigheten i det det gäller. Jag är lite lagom förvirrad, och det bejakar jag. Det känns som om den förvirrade, oorganiserade människa som _också_ är jag har fått vara så tyst och liten hela mitt liv att jag faktiskt gott kan släppa fram henne och ge henne mer utrymme!
Jag är, liksom alla andra här ovan, som du. Men jag tycker det är ganska bra. Jag behöver t ex aldrig köpa nya vantar för jag tappar aldrig några. :) Nämen, klart din kompis skulle bli stressad av att göra som du (och jag), men du (och jag) skulle troligen bli tokstressad av att göra som hon.
Åretruntparadiset: Bejaka henne!
Kajsa: Jag håller med, jag har inga större problem med mitt ordningsamma jag. Fast tappar vantar, det gör jag... :-)
När jag bodde i Stockholm och reste som du så var jag absolut likadan som du. Alltid redo! Däremot envisades jag med att komma i absolut sista minuten till det regionala tåget, som någon slags barnslig protest mot att vänta...
Misen: Det kan jag identifiera mig med - något slags minianarki där... Eller nåt!
Skicka en kommentar