Det talas om länkning (varning internt)

Say what?

Apropå det här med laddade ordval på jobbet. Att en hög (manlig) chef i ett mejl till en ung (kvinnlig) medarbetare kallar henne ”gullig, varm, glad och intelligent”, det är väl ändå inte helt lämpligt. Eller vad säger ni?

(Och nej, det är inte jag som fått detta epitet. Snart 40 år fyllda kan jag för övrigt knappast klassas som ung. Är inte särskilt gullig heller, faktiskt.)

Ibland så

Idag har jag svängt mig med citat från Gunnar Ekelöf, Marie Antoinette och Per Naroskin på jobbet.

Joråsåatt.

Reality check?

Så här säger en autentisk Solsidan-bo i DN idag:

- Förresten så tror jag att det nyligen såldes ett radhus för tre miljoner, så alla kan bo här.

Jomenvisst.

Snudd på succé

Å vilken dag. Å vilken kväll. Stora konferensen för alla Myndighetens medarbetare gick bra, precis så bra som vi hade hoppats. Mycket jobb blev det, men det var det värt. Och jag dansade i Gyllene salen på mina kornblå klackar tills orkestern slutade spela och mina lilltår domnade bort.

Den här helgen bara vilar jag. Vilar, återhämtar mig och laddar om.

Update: Åter på jobbet tror jag faktiskt jag kan stryka "snudd på" i rubriken. Det var succé rätt och slätt! Aldrig förr har jag fått så många positiva mejl, tillrop och kommentarer. Så härligt!

Funderar...

...på om man borde börja twittra. Borde man?

Update: Funderade i tio minuter och kom fram till att: Näe. Jag gillar min blogg. Det får räcka for now.

Påskplanering

Påsk. Bästa högtiden om du frågar mig. Inte traditionstyngd som julen. Inte ångestfylld som nyår. Inte belastad av orimliga väderförväntningar som midsommar. Bara ljus, avslappnad och hoppingivande.

Medan maken vinterbadar och dricker pilsner i goda vänners lag och ungarna plus grannbarn bygger koja i storebrors rum så sitter jag här och funderar över årets påskbuffé. Kanske blir det något i den här stilen:

Grön sparris med brynt smör och parmesan
Små piroger fyllda med spenat och fetaost
Kryddiga kycklingklubbor
Vitlöksgravad strömming
Hemgravad lax med min gravlaxsås special
Ägghalvor med ansjovisröra
En stor härlig sallad
Småpotatis
Och så en pavlova till dessert.

Vad tror ni?

Men TV-soffan är bokad

Hmm, kanske håller jag på att förvandlas till en hollywoodfru ändå? Tre indicier som pekar i den riktningen:

1. Dagens outfit: leopard igen. För andra gången på en vecka.
2. Dagens läppstift: helt klart Montazami style.
3. Helgens inköp: mitt livs första locktång.

Fast näe. Jag har nog ändå inte vad som krävs för att bli en äkta hollywoodfru. Och lika glad är jag för det, govänner.


Bildbevis.

Dubbla budskap?

Onsdag med barnvakt

Löjrom. Pilgrimsmusslor med vintertryffel. Toast skagen. Hummersoppa. Sancerre till mig, riesling till maken. Och så varsitt glas cava. Se där, en finfin onsdagkväll på Sturehof.

Man måste få vara lite extravagant då och då.

Blå leopard

Lite hollywoodfru över min outfit idag, tycker ni inte? Fast utan anknäbb, blondering och solbränna dårå. Några tassels har jag inte heller sett skymten av här i byråkratborgen.

I wish

Jag har 61 semesterdagar och 60 plustimmar på flexen. Och ett tickande övertidskonto. Jamen vi ses nån gång i maj då?

Snart är vi där

Stolen i solen i all ära, men det är ännu härligare på altanen när man slipper skotta sig fram (och inte minst när man slipper dödshot i form av fallande snösjok från taket).

Oj oj oj vad jag längtar efter en ljum försommarkväll. Då ska jag sitta på baksidan med ett glas svalt vitt vin, en god bok och kanske, kanske en filt över benen. Jag kan nästan höra ljudet av skrattande barn från lekplatsen och doften av nyklippt gräs. Ah.



(Till er som får en känsla av déjà vu kan jag meddela att ja, det här är en återbloggning. Jag längtade förra året också.)

Ledig lördag och jag tänker så här

Latfrukost. (check)
Frans- och brynfärg. (blev inget med det, färgtjejen är magsjuk)
Vårshopping. (check)
Stolen i solen. (check)
Dammsugning. (check)
Baguettebak. (check)
Tupplur. (check)
Veckomatsedelplanering. (check, hittills går allt enligt planerna)
Pastamiddag. (check)
Oekad chardonnay. (check)
Fruktsallad. (check)
Brasa. (check)
Mello. (check)
Sängen. (check)

Behöver jobba lite innan helgen är slut.
Men det får vänta till imorgon.

Det jäser

Är för trött att skriva så jag citerar känd bloggerska istället. De där degarna hon skriver om har nämligen strukit omkring här på Myndigheten också de senaste dagarna.

Våga vägra surdeg, hörni.

Vill ni se klänningen också?

Skor!

De här skorna har maken shoppat åt mig idag. Planen är att jag ska ha dem på Myndighetens stora kalas i Blå Hallen om några veckor. Tänk er dem till en kort klänning i blå akvarelltoner, med draperad skärning och modernt snitt. Det kan bli hur nice som helst. Bara jag kan gå i dem; det blir ju dans i Gyllene salen, gubevars.

Know the feeling?

Tack maken!

Vardagslyx kan vara att ha middagen förberedd och klar redan vid hemkomst från dagis. Idag tackar vi för makens köttfärssås speciale, långkokt i helgen. Den var god. Och gav oss lite tid till glitterpyssel före maten. Nu är vi mätta, belåtna och glittriga. (Det fastnar ÖVERALLT...)

Planering + improvisationsförmåga = andrum.

En fråga om det lilla ordet duktig

Jag har funderat på en sak och vill gärna höra era synpunkter.

Det gäller ordet duktig. Häromdagen fick jag ett mejl på jobbet där det stod ”Du är väldigt duktig, Kajsa.” Inget mer, bara så, som ett svar på en grej jag mejlat till en större grupp. Svaret kom från en person jag jobbar med ganska ofta och känner litegrann.

Hur skulle ni ha tolkat det? Som beröm, rätt och slätt? Det gör nog jag. Tror jag. Jamen klart det var beröm? Väl ment. Eller?

Just det där lilla ordet ”duktig” ställer till det lite för mig. Det är så laddat i min värld. För mig har det en liten flicka-etikett som jag värjer mig emot. Det är lite klapp på huvudet och lite du är så lydig och kanske lite förminskande. Jag är inte säker på att jag vill vara duktig alla gånger. Jag vill vara bra, kompetent, smart, självständig… Men duktig, jag vet inte. Och om jag själv vill berömma en kollega, så inte fasen säger jag ”duktig”. Jag säger ”Vilket bra jobb du gjorde!” eller något i den stilen.

Jag menar inte att förminska berömmet, analysera sönder det eller verka paranoid genom att tolka in dolda betydelser i mejlet jag fick. Men jag blir lite sur. Jag blir nog det. Så jag funderar och vill gärna höra: Hur tänker ni?

Ett tycka-synd-om-mig-själv-inlägg, rätt och slätt

Jaha: migrän. Inte annat att vänta kanske efter en intensiv heltidsvecka på jobbet. För jag är tillbaka på heltid igen, sa jag det? Och hur konstigt det än låter så är det bättre än att vara halvtidssjukskriven. Så länge jag sover, vill säga. Och migränen har legat och lurat hela veckan, så den var inte oväntad men likväl lika jävla ovälkommen som vanligt när den slog till med full kraft vid lunchtid idag.

Nu ska jag fylla på med snabba kolhydrater och socker. Bästa kuren när den värsta migränen börjar klinga av. Jag tänker mig en skiva av brödet som maken har bakat (fortfarande ljummet) med smör, honung och ost. Var det någon som sa LCHF? Nej, trodde väl inte det.

Fredag kväll och jag tänker så här

Tacos.
Rödvin.
Popcorn.
Jordgubbsglass.
Brasa.
Dansstopp.
Soffmys.
Nattning.
På Spåret.
Hypnotisören.
Sängen.

Och till alla er som undrar...

...så har jag alltid hävdat att mars inte är en vårmånad. Inte i Stockholm. Dessutom är den dubbelt så lång som alla andra månader. Bara så ni vet.

Smaskens

Matlusten håller också i sig! Även det tar jag som ett friskhetstecken. När jag var som risigast för några veckor sedan hade jag absolut ingen aptit. Hungrig var jag, och åt gjorde jag. Det gör jag alltid. Men det var liksom ingen lust inblandad.

Men nu är lusten tillbaka, och jag har hittat en ny matbloggarfavorit. I lördags lagade jag det här, och oj oj oj vad gott det var! Det låter inte så märkvärdigt, men blev bara så himla gott. Till efterrätt blev det hennes variant av jordgubbsglass - en försmak av sommar mitt i smällkalla vintern.

Att jag sen inte fattar hur denna kvinna hinner att laga all denna härliga mat och samtidigt rådda vardag med jobb och fyra barn, det är en helt annan historia...

Dags för Kepler

Läslusten håller i sig. Det måste vara ett friskhetstecken, hörni! Så i kväll kastar jag mig över Hypnotisören. Jag bloggade om den i somras, precis när paret Ahndoril avslöjats som personerna bakom pseudonymen. Då bestämde jag mig för att inte läsa den, eftersom den verkade så obehaglig och spekulativ. Men redan i en av kommentarerna till det där inlägget konstaterade jag att jag antagligen skulle trilla dit förr eller senare (jag kan sällan säga nej till en riktigt rafflande deckare). Och mycket riktigt; när den nu fanns på Adlibris för 79 kronor kunde jag inte låta bli. Vi får se om den är rafflande eller bara obehaglig; jag återkommer med omdöme.

Matsedel för två veckor framåt...

...är en bra grej man kan knåpa ihop när kvällens yogapass är inställt och man får en halvtimmes oplanerad paus mellan jobbet och utvecklingssamtalet på dagis:

Tisdag: fiskpinnar, ris, stuvad spenat
Onsdag: fläskkotletter à la farmor
Torsdag: citronbakad lax i ugn med spenat och oliver
Fredag: Tacos
Lördag: pad thai
Söndag: Tortiglioni med kyckling, timjan och citron

Måndag: makens fiskgratäng
Tisdag: spagetti och köttfärssås
Onsdag: tomatsoppa med pasta
Torsdag: Fredrik Erikssons strömmingslåda med ansjovis och äpple
Fredag: Goda korvar från Taylors & Jones på något smarrigt sätt, kanske med dessert härifrån
Lördag: Spagetti med räkor, vitt vin och grädde
Söndag: Pulled pork

Bra där, Lehane

Wow - vilken bok! Andlös spänning rakt igenom. En smart story, en intensiv atmosfär och en smygande känsla av klaustrofobi som får det att krypa längs ryggraden på mig. Och slutet: fenomenalt. Det var länge sedan jag läste något så totalt uppslukande. Att läsa när barnen är hemma och vakna är otänkbart i vanliga fall , men i helgen kunde jag inte ens slita mig från boken ens när storebror högljutt hoppade i soffan där jag låg och lillasyster låg på mig och med en dåres, jag menar tvåårings, envishet upprepade "Vad står det däj?". Synd bara att den tog slut så fort.

(Vad är det förresten som gör ungarna så grymt provocerade av att jag försöker ägna mig åt en stunds läsning? De kan leka hur lugnt som helst på egen hand, men så fort jag bara närmar mig en bok så är de på mig som klister. Samma sak när jag försöker prata i telefon. Det. Går. Inte.)

Och när vi ändå pratar om Dennis Lehane så måste jag tipsa om filmen Gone, baby, gone som bygger på en av hans böcker. Jag har bloggat om den förut, och säger det igen: se den! (Låt er inte avskräckas av att det är Ben Affleck som har regisserat, den ÄR bra. Riktigt bra.)