Så har jag då sett den

Sex and the city-filmen alltså. Och eftersom jag är en medienörd så har jag följt hela debattcirkusen kring filmen, om än smått motvilligt ibland. En smula tröttsamt tycker jag det är att just denna film ska analyseras in i minsta detalj. Produktplacering är faktiskt legio i varje stor Hollywoodproduktion. Och ingen brukar klaga när det är Audi eller SonyEricssons loggor som exponeras på vita duken. Och nog för att väninnorna i the Big Apple gillar ytliga ting som shopping, drinkar och märkesskor, men inte är de några spåniga bimbos för det - grejen är ju att de kombinerar yta med karriär och glamour med smarthet. Dessutom, spåniga tjejer - och killar - finns det gott om av i många andra rullar...

Jag försökte se filmen utan hela debatten ringandes i huvudet. Minns: detta är ett stycke välgjord, lättviktig hollywoodunderhållning. Och som sådan funkade den alldeles utmärkt! I några enstaka scener gick den lite överstyr och blev lite som en parodi av Sex and the City, men överlag är betyget ändå gott. Schysst underhållning, som dessutom inramades av en croque madame med normandisk cider (före) och ett glas iskall rosé vid Stureplan (efter). Och imorgon är mitt köpstopp slut. Då ska jag på stan. Några Manolo Blahniks lär det inte bli, men vad sägs om Din Sko?

Jag såg för övrigt filmen tillsammans med en god väninna, som aldrig sett ett enda avsnitt av Sex and the City. Jag upprepar: hon har aldrig sett ett enda avsnitt. Hur är det möjligt? Det kan hon inte svara på. Men hon gillade filmen.

Lite tråkigt

Har det allt varit att inte ha bloggat på flera dagar. Fast med tanke på att mellanslagstangenten totalt har kört fast, så att det krävs minst tre tryck för att få till ett j*a mellanslag, så kanske det har varit bra för blodtrycket...

Nu har maken också semester, så nu är det officiellt sommar här i radhuset. Lovely.

Jag har lagt i en annan växel

Sommar- och semesterväxeln är ilagd, och som ni märker är tempot lugnare här på bloggen.

Fast när som helst kan ketchupeffekten slå till... Glad sommar på er, förresten!

Biljetterna är bokade

Så här ser tisdagkvällens schema ut:

1. strosa på stan och äta något gott
   
2. se SATC-filmen
3. dricka drinkar på lokal.
   

Allt i goda vänners lag. Utan märkesväska men väl med höga klackar.

Ketchupbloggen

Har ni märkt att min blogg är ungefär som en ketchupflaska?
Först kommer inget, sen kommer inget och sen: en flod av inlägg!

Ur en annan vinkel

Så här ser storebrors rum också ut. Ganska ofta:

It's on me

Nejmen hu. Vad ska ni nu tro, ni som läser mina senaste inlägg? Att jag är ett kontrollfreak med paranoia, som dessutom missbedömer folk hon möter. Jösses.

Men asch, det bjuder jag på! Jag vet ju att jag är allt det där, ibland. Och en massa annat härligt. Också.

Att leva på gränsen

Som det kontrollfreak jag är, gillar jag inte restauranger där man inte kan boka bord. Jag menar, herregud, jag vet ju inte om jag ska få mat eller inte! Och om det är fullt, vart ska jag gå då?
Jobbigt.

(Till mitt försvar kan jag säga att det faktiskt ofta är snudd på hopplöst att hitta plats på en anständig restaurang i Stockholm, om man inte har bokat bord. Så om det är fullt på krogen man tänkt sig, kan man få leta länge.)

Men imorgon ska jag leva farligt.
Middag i trevligt sällskap är planerad.
Inget bord bokat (DET GICK JU INTE!).
Jobbigt.

Update: Vi fick bord! Resten av Stockholm var väl hemma och laddade upp inför matchen. God mat fick vi också: saltimbocca alla romana med smörslungad gnocchi, och sen en crèma catalana och en kopp earl grey.

Paranoia?

En person som är intresserad av några saker jag säljer på Blocket, mejlade nyss och frågade om vi är hemma i midsommarhelgen. Han vill komma och kolla på grejorna. Och jag blir genast misstänksam och tänker att han kanske fiskar efter folk som är bortresta i helgen, som han kan göra inbrott hos. Han vet ju var vi bor.

Är det normalt att tänka så? Eller är jag paranoid?

Intresseklubben

Men vad ÄR grejen med att veta vad grannar och andra tjänar?
Är det verkligen så intressant?

Storebrors rum, förresten

Tips till familjemedlemmar

Vi har en liten klädkammare på övervåningen. Eller en walk in-closet som det väl heter på modern svenska. Den rymmer ganska mycket, men inredningen lämnar en hel del övrigt att önska. Både estetiskt (jag menar hur kul är det med gamla inbrända märken av strykärn i den grå plastmattan och väggar till hälften målade i knallgult) och, framför allt, praktiskt och funktionellt.

Den behöver göras om. Men det är knepigt, inte minst därför att ett snedtak ställer till det och mycket funktion ska samsas på liten yta. Så jag har skaffat hjälp: jag har bokat en träff med en av IKEAs inredare. Det är gratis för Familymedlemmar, och jag har fått bra tips förut så jag provar igen. Förra gången var det storebrors rum som skulle göras om. Jag trodde mest inredaren skulle föreslå en lång radda IKEA-möbler, men hon tog sig verkligen tid och föreslog flera smarta skräddarsydda förvaringslösningar och roliga idéer till storebrors lilla rum. Och för en klädkammare, där funktionen är viktigast och det inte gör något om det bara blir IKEA-lösningar, så är det perfekt att få gratis hjälp.

Intresserad? Här finns information.

Hej hej!

Slinker in och säger hej! Bloggandet har inte hunnits med, den barnfria helgen ville jag ägna åt annat. Och idag har jag och lillasyster farit runt på olika håll för att införskaffa födelsedagspresenter till närstående som fyller jämnt eller ska firas av andra anledningar. Ett IKEA-besök under köpstoppet har jag klarat av minsann. Utöver en present så köpte jag bara värmeljus. Och det räknas faktiskt som förbrukningsvara i min familj. Annars, inga inköp. Bra va!

Helgen då?

Jo, lördagen var alldeles underbar. Jag och maken strosade runt i lugn och ro på Slottsträdgården Ulriksdal, och försökte hitta alla de vackra växterna som Marie föreslagit till vår trädgård, för att se dem i verkligheten. Och jösses vad fin vår trädgård kommer att bli! Någon brunch på Bockholmen blev det dock inte. Buffén såg rätt vissen ut (som brunchbuffeéer ofta gör), bordet var uselt och lokalen bullrig och full. Så vi smet in till stan i stället, det blev Wallenbergare på Prinsen och lite strosande runt Stureplan. Inte fel. Vi hann till och med ta en tupplur innan det var dags att hämta lillasyster. Storebror fick, till sin stora lycka, sova över hos kusinerna. Vi avslutade kvällen med att se Wes Andersons the Darjeling Limited. Underbar, men så är jag ett Anderson-fan också. Se den!

På söndagen drog maken iväg med barnen på okända äventyr. Jag hade svårt att varva ned, typiskt nog, men det var ändå ljuvligt att vara alldeles ensam hemma. Softade framför tv:n i sällskap av Jane Austen book club. Sockersöt, förutsägbar och perfekt för en lat söndag.

Bloggetikett

Asch, alltså det här med att lägga upp länkar till bloggar jag diggar. Vad är god bloggetikett egentligen? Tycker ni jag ska fråga alla bloggare innan jag länkar till dem? Det finns ju en hel del bloggar jag följer utan att kommentera (tiden, mina vänner, tiden räcker inte till alla gånger!). Och då känns det fånigt att kommentera bara för att jag tänkt länka.

Visst kan jag väl länka ändå, visst, visst, visst kan jag? Säg att jag kan. Eller är det oartigt?

Jasmin schasmin

Det doftar ljuvligt av smultron i hela min trädgård.
Smultronen, däremot, verkar det inte bli något av.

Vad är det förresten för skillnad på jasmin och schersmin?

Dagens ord

Paraskevidekatriafobi.

Första, andra, tredje intrycket

För en tid sedan nåddes jag av en insikt, som jag har funderat mycket på sedan dess:

Jag är inte alltid så bra på att bedöma nya människor, allra första gången jag träffar dem. Mitt första intryck stämmer ofta inte, utan jag får revidera min uppfattning efter en tid, och nästan alltid till det bättre. Det tar inte så lång tid, och jag har egentligen en ganska god personkännedom, även om det låter motsägelsefullt. Det är bara det där allra första intrycket som ibland blir fel. Och jag är väl inte ensam om att ibland missa i min första bedömning. Men jag kan se ett mönster här, ett mönster som jag alltså har funderat en del på.

Det jag beskriver kan låta lite sorgligt: att jag tror mindre om nya bekantskaper än de förtjänar. Men det är inte riktigt så. Jag ska försöka förklara.

Det finns en stark koppling mellan det här fenomenet och min dåliga självkänsla. Den sitter i sin tur i sen barndomen. Då jag var en rädd och ängslig själ som kände en stor osäkerhet inför sociala relationer. Skoltiden var en plåga: ena veckan var jag en i gänget och nästa vecka ute i kylan. Inget var säkert. Som den duktiga flicka jag var, så flydde jag till skolans trygga värld av prestationer. Jag visste inte vem jag var och ägnade alldeles för mycket tid åt att jämföra mig med andra. Mitt rätta jag vågade jag inte släppa fram. (Samtidigt kan jag såhär i efterhand se att där fanns en styrka. Jag vägrade rätta in mig i ledet. Jag visade min särart genom mitt utseende, min stil och mitt musikintresse. Och som ni alla vet, är detta inga lättviktiga områden i tonåren. Men det är en helt annan historia.)

Hur som helst så tror jag att den här osäkerheten finns kvar än idag, och den grumlar min förmåga att bedöma nya kontakter på ett rättvisande sätt. Och hur hänger det ihop då? På två sätt:

Dels: trots att jag numera bryr mig väldigt lite om yttre attribut, statussymboler och sådant (just här har jag kommit riktigt långt), så finns rester av jämförelseivern kvar på något plan. Så när jag först träffar nya människor, tror jag dem om väldigt mycket. Den perfekta karriärkvinnan, supermamman eller vad det nu kan vara. De verkar så himla bra, och jag känner mig så liten i jämförelse.

Och dels är det precis tvärtom. Än idag har jag garden uppe. Jag är fortfarande rädd att bli sviken och har svårt att tro att någon vill umgås med mig, lyssna på mig, vara vän med mig. Tillit är inte min starkaste sida. Så samtidigt som jag tillskriver personer jag träffar fantastiska egenskaper, så fokuserar jag gärna på något hos dem som verkar negativt. Supermamman till exempel, verkar hon inte lite väl präktig? För det är ju lättare att bli ratad av någon som har sprickor i fasaden, som egentligen inte är så himla trevlig! Och jag förväntar mig alltid att bli ratad.

Och insikten om att det är så här, den är värdefull. Jag bär den med mig i mina möten med nya människor, och därmed tror jag att jag får en mer rättvisande bild av dem. Och ju mer medveten jag är om det här mönstret som finns i mitt beteende, desto närmare kommer stunden då mönstret är borta och jag kan möta mina medmänniskor med öppenhet och utan rädsla.

Visst är livet spännande!

Update: Jag inser att detta inlägg blev nästan olidligt långt. Sorry.

Allting är sig likt...

...i konungariket Sverige.

Hoppsan, jag hade nästan glömt

Jag är ju en sån där.
Ikväll ska joggingskorna på. Basta!
(Se där, lite italienska fick jag till också!)

Update: Så, en halvtimmes runda avklarad.

La bella Italia

Å vad sugen jag blev på att läsa italienska nu då! Min gamla gymnasievariant är inte ens rostig längre, den är helt bortvittrad. Enstaka flagor är allt som återstår av det även från början klena bygget. Non mi ricordo niente!

Men det är ju så vackert, språket. Och det är ju så skönt, landet. Och den är ju så god, maten!

Maken och jag planerar att hyra ett hus i Umbrien eller Toscana och tillbringa en vårmånad eller två där hela familjen, när barnen har blivit äldre men fortfarande är så små att vi kan vara föräldralediga. Eller planerar och planerar, än så länge drömmer vi mest. Fast sparar föräldradagar, det gör vi.

T som i himmelriket

Vi funderar på att bo på lantgård ett par nätter på väg till farmor och farfar i sommar. När man söker bland gårdarna kan man kryssa man i vad man vill ska finnas på gården. Ni vet: grisar, hästar, bad, fiske...

Och så finns där en ruta för: traktorfrossa. Så stavas himmelriket för vår fyraårige storebror.

Oas i sikte

Den stundande helgen innehåller välbehövlig vila för min del. På lördag tar kära syster med familj hand om båda barnen, så jag och maken får lite tid för oss själva. Vi tänker oss en promenad i parken kring Ulriksdals slott, plus lite trädgårdsinspiration på Slottsträdgården, inför nästa års stora projekt. Sen väntar brunch på Bockholmen. Storebror sover över hos kusinerna, så på kvällen ska vi njuta av god vuxenmat, utan minsta lilla hänsyn till kräsna fyraåringar.

Och maken får ursäkta, men jag längtar ännu mer till söndagen. Då är jag ensam hemma hela långa dagen. Halleluja! Jag slappnar av bara vid tanken på att få skrota (also known as skrutta) omkring i lugn och ro en hel dag. Att göra vad jag känner för, och inte minst att hinna göra det färdigt utan att behöva avbryta när barnen kräver min uppmärksamhet. Jag har ingen aning om vad jag ska ägna dagen åt, men det är ju själva poängen. Läsa, sova, blogga, se på film, äta godis, rensa ogräs, klippa gräset, baka bröd? Det spelar ingen roll, bara det jag gör är sprunget ur lust och inte tvång.

Koll på kvarteret

Jag har fått en ny ovana. Varje gång jag hör ett ljud från vår lilla lugna gata, så måste jag kolla ut genom fönstret och kolla vad som står på därute. Ni vet, som en sådär osunt nyfiken tant utan liv, som står och hukar bakom spetsgardinen.

Det börjar nog bli dags för mig att lämna hemmets lugna vrå och börja jobba.

Jag hade nästan glömt

Hur bra den här filmen är:

Om du ser den, så håll ut genom hela eftertexterna. Och lite till.

Rojalist? Javisst! Eller, jag menar - näppeligen!

Maken kom hem med nya magasinet Queen häromdagen. Inte för att någon av oss är särskilt rojalistiska - tvärtom. Men han frotterar sig med hovet lite då och då i tjänsten, så självklart fanns blaskan på hans jobb.

Och hörni, vilken smörja. Jag blev alldeles fnissig. Rojalistiska kopplingar staplades på varandra, den ena mer krystad än den andra: "Ska du köpa en ny blomkruka? Varför inte den här, formad som en krona?" "Köp en témugg och låtsas att du dricker afternoon tea i Buckingham Palace!" Ungefär så. Hemma hos-reportage hos en för mig helt okänd glamourprinsessa i 60-årsåldern, väl lyft och botoxad förstås. Och så några halvtrista modereportage där man kunde välja vilken europeisk prinsessa man ville likna.

Jag tillhör sannerligen inte målgruppen. Men jag undrar ändå om det kommer att funka. Är intresset för kungahuset så stort? Vad tror ni om den här tidningen? Kan det va' nåt? Skulle ni köpa den?

Simultan... vadå?

Försök inte blogga, surfa och lyssna på partiledardebatten samtidigt. Det går inte. Jag har provat.

Partiledarna får ursäkta, men jag väljer Internet.

Förresten

Ska alla kolla på fotboll nu, eller?

Nu har vi gjort det!

Bokat biljetter till Jesus Christ Superstar, alltså. Tack Anna för inspirationen!

I mars nästa år bär det av till Malmö. Nu återstår att varsko farmor om att hon ska vara barnvakt. Och så småningom att boka hotell och middag förstås. Var bor och äter man i Malmö? Jag har inte varit i stan sen förra seklet, så jag behöver tips!

(Bilden lånade jag från www.malmoopera.se)

Läslycka

Det kom en vind

Nattens vind tycktes föra med sig en föraning om... höst. Jag vet att det låter hemskt och kanske är det hädiskt att säga så redan före midsommar. Men vinden var vänlig och varm och jag låg länge vaken och njöt av den. Där i den varma vinden någonstans fanns en sval kärna, den där som brukar kännas i luften i augusti. När gardinerna fladdrade och eklöven susade utanför fönstret kändes det som om jag var på väg någonstans, som att radhuset kastat loss, vinkat adjö och skepp ohoj till grannarna och stävat ut på en resa till fjärran länder.

Sen vaknade barnen. Storebror spillde mjölk i köket och byggde en koja i hallen. Lillasyster doppade sin tandborste i storebrors potta som jag glömt att tömma.

Resans mål var en alldeles vanlig tisdag. Och den känns fin!

Men Ernst då?

Ikväll börjar Sommartorpet. Och till min förvåning kan jag inte låta bli att sakna Ernst lite, lite grann.

Update: Efter att ha sett första avsnittet så saknar jag honom ännu mer. Det här var inget vidare, faktiskt. Men Isabelles show kanske vinner i längden, vem vet?

I Roslagens famn

Helgen har tillbringats vid havet i norra Roslagen. Inget bloggande, som ni märker, och ingen bloggträff heller. I stället blev det tre ljuvliga dagar som bjöd på sol, salta bad och en försmak av semester.

(Och ja, det var jädrigt kallt i Östersjön.)

En försommarkväll till

Sushimiddag på stranden och årets första dopp.

Inte dumt. Inte dumt alls.

Livet är en kamp

Det pågår en kamp mellan lillasyster och mig.
Varje dag, samma kamp.

Jag sätter på henne solhatten och knyter bestämt en fast men inte hård knut under den lilla hakan. Hon grabbar genast tag i mössan med sina båda knubbnävar. Drar och sliter tills mössan ligger bredvid henne i vagnen. Eller ännu hellre där hon helst vill ha den, på marken. Långt från hennes kiwifjuniga huvud. När uppdraget är slutfört blottar hon sina två små gaddar i ett belåtet leende.

Jag sätter på hatten, hon drar av den. Sådär fortsätter vi, och vips har ännu en föräldraledig dag passerat.

Parallella världar

Martina Bonnier. Ja, vad ska man säga. Hon verkar leva i en alldeles egen värld. I Hanna Hellquists beryktade och ökända DN-intervju framstod hon som, ja vad ska jag säga, helt overklig. Skrämmande. Elitistisk. Trångsynt. En fjäril i en pytteliten glaskupa.

Och nu har hon slagit till igen. I senaste Damernas Värld har hon tydligen tipsat om den ultimata semesterpackningen. Som enligt henne består av endast vita kläder.

Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha.

(Tack Mie för dagens gapskratt!)

Upp å hoppa

Nej, nu lämnar jag datorn för en stund: här ska bakas bröd.
Tack Sara för inspiration!

Kajsa har läst: Aldrig fucka upp

Det gick snabbt att läsa ut årets Mors dags-present: Jens Lapidus Aldrig fucka upp. Och det var trevligt (om det nu är rätt ord för en så eländig historia?) så länge det varade: inte alltför krävande utan avkoppling och underhållning som funkar i små portioner. Det rappa och korthuggna språket matchar de ruffa karaktäerna väl, och drivet i historien gör boken svår att lägga ifrån sig. Likheterna med Snabba cash är många, men det känns ändå som en historia som klarar sig på egna ben.

Fast boken igenom retade jag mig på att karaktärerna är så korkade. Eller naiva? Eller aningslösa? Jag hittar inte rätt ord. Men ni vet: Bara den här sista stöten, sen ska jag ordna upp mitt liv... Bara den här sista olagliga utredningen, sen ska jag hämta hem vårt adoptivbarn och leva ett stilla familjeliv... Bara den här sista blodiga upprensningen bland kvinnohatarna, sen blir världen en bättre plats... Och sen: självklart fuckar de upp.

Men vi har väl alla våra livslögner antar jag, mönster som är svåra att bryta. Och nog tror jag det finns personer som dem han beskriver, Jens. Tyvärr. Och vad vet jag om hur livet ter sig efter en uppväxt i utanförskap, med Svenssontillvaron långt utom räckhåll.

Försommarkväll

- I morgon lämnar jag på dagis, så du kan sova till nio om du vill, deklarerade maken på telefon nyss. I vanliga fall drar han till jobbet redan klockan sex för att kunna komma hem redan vid fyra, så detta är lyx.

Och när jag vet att jag kan sova ut imorgon, så blir kvällen så mycket skönare. Ingen stress att gå och lägga mig tidigt för att orka upp imorgon. Jag ämnar att njuta medels en god bok, ett glas rödvin och en lakrits-smack i kvällssolen på altanen. Om jag sen mäktar hålla mig vaken efter 21.30, det får tiden utvisa.

Update: Jo, nog är jag vaken allt. Det var lillasyster också, tills för tio minuter sen. Gallskrikandes, lilla tösen. Saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig.

Hitchcock, anyone?

En stor läbbig blaffa landade på lillasysters axel idag, när hon satt i bärselen på min mage. Inte nog med att kvarterets fåglar försöker stjäla middagen från våra altaner, nu ger de sig på barnen också!

Shoppingsug

Oj, just som jag publicerat mitt nöjda inlägg om hur lätt det är att köpstoppa, så slog shoppingsuget till! Tabletterna vi har på köksbordet har sett sina bästa dagar. Några såna här skulle allt sitta fint!

Men den som väntar på något gott... En av fördelarna med ett köpstopp, även ett kort, är att man hinner avvakta och tänka kring de verkliga och inbillade shoppingsug som dyker upp. Är behoven verkliga så finns de väl kvar när stoppet är slut. Om inte - desto bättre!

Festen förresten

Vilken enastående succé den blev!

Köpstoppet rullar på

Det har redan gått elva dagar sedan jag påbörjade mitt köpstopp, som alltså är tänkt att vara i drygt en månad. Och hittills har det rullat på utan problem.

Faktum är att köpstoppet till och med har förenklat min tillvaro. Jag har kunnat slänga reklamen från HM och Åhléns i stället för att fundera på om jag ska hinna utnyttja erbjudandena. Och i stället för att grubbla på om den där vackra krukan i annonsen skulle passa framför ytterdörren, har jag bara kunnat låta annonsen flöda förbi och försvinna ur mitt medvetande. I och med att jag inte har köpt några glossiga magasin, så har jag sluppit de köpimpulser som garanterat kommer när man bläddrar igenom dem. I stället för att köpa någon av de nya böcker som lockar, har jag botaniserat i bokhyllan och hittade ett par bra böcker som jag inte har läst än. Fick dessutom en bok i Mors dags-present av maken och barnen.

Det låter ju enkelt! Men det finns flera förklaringar till att det har gått så lätt: Förra veckan var hektisk med festplanering och annat, så jag hann knappt ens tänka på att konsumera något i onödan. Dessutom har vädret gjort sitt till, solskenet har inte direkt lockat till butiksbesök eller klickshoppande vid datorn. Och jag ska inte lura mig själv och tro att det skulle vara så här enkelt om jag fortsatte i några månader till. Mitt shoppingsug brukar komma i skov, och rätt vad det är så står jag väl utanför något skyltfönster och gnisslar tänder...

Jag slog inte fast några strikta regler när jag började, förutom längden på stoppet. Jag bara körde igång. Men så här tänker jag: Ingen shopping alls till mig själv eller hemmet. Inga kläder, inget smink, inga böcker eller tidningar (hjälp!), inga blommor eller fröer till trädgården. Jag får inte köpa glass eller godis på stan, men café- och restaurangbesök i goda vänners lag är OK. Jag borde snarast se till att boka in mer av den varan! Jag fick till exempel just mejl från en god vän som vill boka in en bio- och drinkkväll när SATC-filmen haft premiär. Det tänker jag inte missa.

Det jag lär mest sugen på att konsumera är Människohamn förstås. Dessutom längtar jag desperat efter att färga ögonfransar och -bryn, just nu känns det som om jag inte syns alls. Lite vackra sommarblommor till trappan vore också fint.