Maken och barnen är hos farmor och farfar i Småland, så jag är fågelfri och ensam hemma. Skönt, men ack så tomt. Det finns dock fördelar: en av dem är att man slipper laga lunch. Det går bra att länsa kylen och göra mackor i stället. Dessutom kan man läsa vid matbordet. Fast rent praktiskt är det lite knepigt, min pocketbok vill bara slå igen hela tiden. Irriterande.
Uppenbarligen är det inte bara jag som längtar efter storebror. Igår kväll och idag har den ena lilla granntjejen efter den andra ringt på för att leka. En av dem hade haft lite att reda ut med storebror visade det sig, och kom förbi för att försäkra sig om att de var vänner igen. "Vi har bråkat litegrann förstår du", berättade hon. Det var en nyhet för mig - han har sitt eget liv som jag förstås inte vet allt om. Vilket är precis som det ska vara. Innan jag vet ordet av har han väl köpt lägenhet, klippt sig och skaffat ett jobb.
9 kommentarer:
Ha ha, hur gammal är han?
Fröet: Fyra och ett halvt är han, den lille mannen.
Ja, tänk vilka stora små männniskor de är!
Fin tapet och fina underlägg :)
Caroline: Ja, det är så coolt. Visst är de fina, tapeten och underlägget! Muggen är jag helt kär i också, hur basic som helst (från Granit) men så perfekt att dricka ur!
Vi har (faktiskt :)) likadana underlägg, som börjat böja sig - lite med dock - när vi eldar i brasan så där dumt att de snurrar på bordet...
"smarapp" - coolt ord :)
Vadå, menar du att barnen kommer ha ett eget liv så småningom? Från vår sjukdomsgrop där vi just nu lever i varandras armhåla, typ, känns det ganska lockande. Men jag är osäker om jag verkligen tror att det kommer att hände. Symbiosen är total.
Ah! Tjejlunch. Finns inget bättre.
:-)
/Rana
Caroline: Våra har också slagit sig. Mycket irriterande faktiskt, jag skulle vilja ha fyra till men drar mig för att köpa dem, de håller inte riktigt måttet. Men snygga är de!
Kajsa: Been there. I sjukdomsgropen alltså. (Konstigt ord! ;-) Men det går över. Jag lovar.
Rana: Eller hur!!!
Skicka en kommentar