För ett tag sedan hade jag ett samtal med en ny bekantskap på jobbet. Tanken var att vi skulle lära känna varandra. Och det gjorde vi väl, i och för sig. Men jag kunde inte skaka av mig känslan av att jag blev vägd, mätt och värderad för att sedan placeras på en socioekonomisk skala. Vad har du för bakgrund? Var bor du? Hur bor du: hus eller lägenhet? Vad jobbar din man med? Vad gör dina föräldrar? Och så vidare. Inga konstiga eller kontroversiella frågor egentligen. Men hela sammanhanget gav mig ändå känslan av att jag blev stoppad i ett fack, inprickad på en skala. Och det kändes inte särskilt trevligt.
Jag menar inte att min bakgrund, mitt boende, mina föräldrar och allt det där inte har någon inverkan på den jag är. Det är klart att allt detta har format mig. Men jag är så mycket annat. Också. Som jag tycker är mer relevant om man vill lära känna mig. Jag föredrar helt enkelt när nya bekantskaper börjar med att försöka lära känna MIG först - den jag ÄR.
Jag värjer mig när personer försöker placera mig, eller andra, i fack. Jag vill genast sparka bakut, ruska på mig och ropa ”Det är inte så enkelt!”. Jag vet inte om jag är ensam att känna så. Och jag vet inte om min negativa reaktion på det där samtalet är rimlig. Eller om jag överreagerade på fullt normala, artiga och odramatiska frågor. Det jag vet, är att hela situationen kändes skum.
7 kommentarer:
Om det kändes skumt så var det antagligen skumt. Jag menar, du har ju lärt känna massor av människor förut utan att få den känslan, eller hur? Men det kan ju vara så att denna människa är dålig på att kallprata och ställer alla de där frågorna för att denne inte vet vad den ska säga annars?
Eller så var det en sådan person som har behov av att sätta människor i fack. Det finns ju många sådana. Och kategoriserar gör vi nog alla, mer eller mindre medvetet.
Jag har till exempel trott att granntanten med prickiga hunden varit sjukpensionär eller så för att hon går lite knackigt och ofta är hemma på dagarna. Men så fick jag mail häromdagen från henne avsänt från hennes jobb och hon visade sig vara barnläkare med typ tio specialisttitlar. Där ser man.
Åretruntparadiset: Nej, personen är inte alls dålig på att kallprata. Men det där andra du skriver om att behöva placera folk i fack, det stämmer nog mycket väl just i detta fall. Det som fick mig att reagera var kanske helt enkelt att det gjordes så oförblommerat. Det var ovant, om inte annat. Men jag är inte säker på att det var illa ment, egentligen.
Och precis som du skriver - och illustrerar - så placerar vi alla varandra i fack, hela tiden...
Jag tycker inte att du överreagerar. Att bli "mätt" och placerad i fack är inget vidare...
Du är inte ensam! Det där är en sak jag har så oerhört svårt för. För det första tycker jag inte om att bli intervjuad. Inte för att svaren i sig är så besvärliga, det är mer känslan av att bli "tolkad" utifrån dom. Jag stänger om mig genast om jag märker såna tendenser.
Jag gillar att lära känna någon utifrån prat om vardagligheter, vad som bara dyker upp. Oftast leder det ju vidare in på hur man bor, varifrån man kommer osv. Men som en del i ett samtal, inte som en utfrågning eller utbytande av information.
Fröet: Nej, det känns lite olustigt.
Smultron: Precis så! Det var nog just det - att det inte blev något riktigt _samtal_
När en intervju blir ett samtal är det så himla trevligt! Jag menar det, då man svävar ifrån och ser personen bakom ramarna- För bostad, ålder, marital status etc är ramen, inuti är tavlan = jaget.
Var dags glimtarn: Ja, det är bättre när det går åt det hållet. Du beskriver det så väl med tavlan och ramen. Precis så!
Skicka en kommentar