Kom an bara, höst!

Jag är redo.

Vilka nötter

Jamen snälla nån? Hur tänkte de här då?
Ringde inga varningsklockor? Inte ens efter tio, femton eller tjugo muskotnötter?
Hur kan de ha käkat eländet? Det måste ha smakat vedervärdigt.

Stackars gäster.

Ohyran sprider sig

Solrosfrö har fått besök av blomflugor.
Mönstermonstret kämpar mot getingar.
Och i lunchrummet på jobbet härjar plattbaggarna.
Fatta vad äckligt. De finns till och med i torrmjölken i kaffeapparaten.

Men: vik hädan, plattbaggar! Om en vecka kommer Anticimex och sanerar. Rätt brutalt, verkar det som: efter sprejningen får ingen vistas i rummet på två timmar. Gravida, barn under två år och personer med allergi eller astma får inte gå in där på två dygn. De sanerade ytorna får inte våttorkas på åtta veckor.

Tror det blir utelunch ett tag framöver.

Bilden har jag lånat från Anticimex.

Ljuva september

På måndag är det september. Höst alltså, och nystartstid. Det är något i den klara, höga luften som fyller mig med energi, och nu har jag bestämt vartåt den ska riktas i år. Två projekt har jag. Och då menar jag inte projekt av typen tråkiga-saker-vi-verkligen-borde-ta-tag-i-härhemma, utan kreativa sysslor vars enda syfte är att göra mig glad. Och detta är vad jag ämnar ägna höstkvällarna åt:

1. Att lära mig hantera symaskinen jag ärvt av mamma. Jag hade femma i syslöjd på högstadiet. Men det var länge sen. Faktum är att jag nog inte har sytt på maskin sen dess. Illa.
   
2. Att lära mig utnyttja funktionerna på vår digitalkamera. Det var länge sen vi köpte den, men jag behärskar inte en enda liten en av finesserna. Nu är det dags.
   

Har du några höstprojekt?

Och så en liten uppdatering

Hon. Sover. Hela. Nätterna.

Say what?

Enligt People Magazine är det här världens sexigaste man.

Green christmas

För övrigt drömmer jag om en helt vit och grön jul här hemma i år. Inga röda tomtar så långt ögat når. I alla fall inte i vardagsrummet.

Åh, det skulle bli så fint!
Ni hör, jag är skadad.
Och hösten är här.

Sssccchhh

Säg inget till nån.
Men något smög sig nyss på mig.
En liten, liten antydan till julkänsla.

Inte nog med det. För att bejaka min känsla klickade jag mig in på ett par av mina favoritinredningsbloggar och letade fram inläggen från december förra året. Och så satt jag här och drömde om en jul hemma. Jo, det är sant och snälla avsky mig inte för det.

Drömjulen förresten. Den är nog som allra bäst på lite lagom avstånd. Då kan den bli sådär gnistrande glimmande perfekt som den garanterat inte är när december väl är här med deadlines på jobbet, svettig jakt på tomtedräkter till dagis och knäck som aldrig stelnar.

Men det är härligt att drömma.

Det börjar dra ihop sig

Fler och fler tecken tyder på att jag verkligen ska börja jobba på måndag. På riktigt. Fick en mötesinbjudan via mejlen idag. Klockan tio på måndag förväntas jag infinna mig på ett möte med samordningsgruppen för satsningen på MR/asylsökande och andra papperslösa.

Förlåt? Jag ska ju leka kontor, klä mig i snygga pjuck och fina blusar, äta god lunch med kollegorna och läsa böcker på t-banan. Och jag vet inget om papperslösa. Har aldrig hört talas om den där samordningsgruppen. Ever.

Radhustankar goes ekonomiblogg

Jag har just bytt elbolag!
Ingen big deal, kanske ni tänker.

Men för mig är det stort. Jag får klåda på hela kroppen av alla jobbiga val: elbolag, PPM-fonder, mobilabonnemang, you name it. Fick jag välja skulle jag stoppa huvudet i sanden, men samtidigt vill jag ju inte skänka bort mina surt förvärvade pengar till något girigt elbolag i onödan.

Nu ska jag fira med en kopp té och några digestivekex med smör, marmelad och ost.

Jag blir sugen på digestivekex exakt en gång om året. Och det är alltid så här års, när sommaren håller på att gå över i höst. Det är något med téet, kexen och osten som signalerar höst. Lägg till en brasa i öppna spisen och några tända ljus så är du hemma! Och oj vad gott det är. I ett par dar. Sen tröttnar jag och tänker inte på digestivekex förrän nästa år. Och tur är väl det, med tanke på vilka kaloribomber de är, de små rackarna.

Vad säger ni?

Visst är det väl dags att stoppa undan shortsen och sommarklänningen nu?

Bästa kompisar

Idag var lyckan stor på dagisgården. Storebrors allra bästa kompis var äntligen tillbaka från sitt långa sommarlov. De två killarna smög runt och kikade på varandra under lugg ett par minuter innan blygheten var övervunnen och de förenades i en bamsekram. De har ju längtat efter varandra hela sommaren.

Sen följde en oväntad presentöverlämning: storebror förärades ett jättefint sällskapsspel, hemfraktat från Syrien enkom för hans skull. Så snällt! Men ovant, att få spontana gåvor sådär, särskilt från relativt ytligt bekanta. Naturligtvis kunde jag inte nöja mig med att bara säga "Tack". Jag var tvungen att klämma fram ett "Nejmen inte hade ni väl behövt.." också. Himla dum kommentar. Det är klart att de inte hade behövt. Men de ville väl. Gott så.

Hur som helst, storebror grubblade inte alls. Han bara tackade glatt. Sen for de båda vännerna iväg i ett moln av damm. Och såvitt jag vet, så leker de än.

Nytt alster från en sagoberättare

Inger Edelfeldt har varit en av mina favoritförfattare sedan tidiga tonåren. Jag började med hennes ungdomsböcker, Juliane och jag och Duktig pojke, och gick sedan raskt vidare till vuxenavdelningen och plöjde allt hon skrev. Jag fastnade för hennes sätt att beskriva känslor, att skildra bråddjupet som så ofta döljer sig under väl polerade ytor, och hennes förmåga att krydda vardagliga skildringar med fantasi och magi. Hon är en sann sagoberättare. Dessutom älskade jag det faktum att hon tecknade, precis som jag.

I många år läste jag allt hon skrev, fast på sistone har det inte klickat på samma sätt mellan mig och hennes böcker. Men idag utkommer Sagobrunnen, en bok med tolv sagor för vuxna. Den vill jag läsa.

Den där veckomenyn

Viltrulader med ädelost och ansjovis står det att vi ska äta idag. Och oj vad jag önskar att de där ruladerna låg och gosade sig i pannan på spisen, medan jag på lätta små fötter höll på att duka fint i matrummet.

Icke så. Vi glömde inhandla själva viltet i fredags. Maken blev dessutom tvungen att jobba idag, så jag tog barnen med mig och flydde hem till kära syster. Vi kom nyss hem till ett ekande tomt kylskåp. Så nu blir det thaimat från kvarterets wokställe eller en enkel spagetti carbonara. Min obefintliga energinivå talar för alternativ ett eftersom det mesta finns hemma. Mitt ekonomiska samvete talar för alternativ två. Det är en strid på kniven.

Update: Det blir carbonara. Förstärkt med lite färsk spenat, och med tomatsallad till. Och varsin nykokt kronärtskocka till mig och maken. Inte fy skam!

Två rätt av två möjliga

Facit efter lillasysters andra natt i eget rum:
Sovit hela natten, till kvart i sex.
*segerdansar runt i arbetsrummet*

Snart kanske jag kan börja blogga om något annat igen.

Eget rum är grejen

Ja, inte för att lillasysters rum är färdigt.
Men i går kväll flyttade vi in spjälsängen i alla fall.

Och banne mej:
Hon sov utan ett pip från sju på kvällen till sex på morgonen.
Halleluja!

Bebis-föräldrar 1-0

Våra försök att få lillasyster att sova på nätterna går sådär.
Eller rättare sagt inte alls.

I morse natt vaknade hon kvart över fyra.
Då var det morgon, tyckte hon och vägrade somna om.

Jag skulle behöva alldeles förskräckligt fula ord för att beskriva vad jag tycker om lillasysters nattvanor.
Så jag låter bli.

Förresten: Tack Jessika (som i sin tur tackar Caroline) för hjälpen med den genomstrukna texten!

Men lilla lådan då

Jag får ingen Ekolåda idag.
Den har ramlat av en lastbil.

(Lika bra det, eftersom jag helt hade glömt att den skulle komma, och shoppade loss i grönsaksdisken på Coop igår.)

Veckans mat

I något slags hösttermins-nystarts-iver slog jag till i helgen och gjorde matsedel för två veckor:

Köttfärsrulle med fetaost, klyftpotatis, broccoli
Panerad sejfilé, tsatsiki
Polpette med spagetti
Het räkpasta med saffran
Köpemat: meze
40-årsfest hos grannarna
Viltrulader med ädelost och ansjovis

Lax med citronsås
Blodpudding med äpple och bacon
Minestrone med chorizo och vita bönor
Raggmunk med fläsk
Kräftor med tillbehör
Pilgrimsmusslor på något vis
Fyllda lammfärsbollar i tomatsås

Utanför

Lillasyster och jag samsades med en drös sjundeklassare på stranden i morse. De hade nån slags terminskickoff med pilkastning, frågesport, säckhoppning och allt det där vanliga. Små och stora gäng med gängliga ungar for fram över ängarna.

Och det som fångade min uppmärksamhet var de där som finns i varje grupp, i varje klass, i varje sammanhang. De som är utanför. De som står vid sidan av, tittar ner i marken och försöker se upptagna ut så att ingen ska märka att de är ensamma.

Och som alltid blir jag berörd. Jag vill gå fram till dem, klappa dem på kinden och säga "Du. Det blir bättre. Sen.". Och så hoppas jag intensivt att det är sant.

Operation hålla bebis vaken

Lillasyster har utvecklat en gräslig ovana. Hon vaknar mitt i natten och är odrägligt pigg i sisådär en och en halv timme. Trots de nattliga eskapaderna så vaknar hon glad i hågen och vill upp vid halv sex-sexsnåret varje morgon. Inte kul, tycker hennes alltmer glåmiga och hålögda föräldrar.

För att få den lilla skitungen (och det skriver jag med kärlek) att sova bättre på nätterna, så försöker vi - efter råd från klok syster och BVC - att rucka på hennes sovvanor dagtid. Hon ska helst bara sova en gång om dagen: efter lunch.

Operation hålla bebis vaken är påbörjad. Idag har vi varit på dagis med storebror, varit vid stranden och matat fåglarna, gungat i lekparken, haft sångstund och ätit mellis. Och klockan är bara tio... Lillasyster klipper med ögonen men än är hon vaken.

Det blir tidig lunch idag.

Update: Klockan 10:58 somnade lillasyster över en tallrik laxgryta med broccoli. Hon höll sig vaken två timmar längre än hon brukar. Jag ser det som en framgång.

Förresten, syrran

Vad gäller Min brors flickvän:
Don't bother.

Vänskap

Får ett födelsedags-sms av goda vännen diplomaten.

"På väg från kursen i Odessa. Tyvärr släpptes inga EU-diplomater in i Transnistrien idag, så jag får försöka hitta en annan väg hem."

Våra liv ser så olika ut. Största problemet för mig på väg hem från jobbet brukar vara stopp i t-banan... Hon minglar med premiärministrar, schlagerstjärnor och Calle Bildt. Själv minglar jag inte alls, numera. Jo, möjligen med en eller annan dagisfröken, granne eller kollega.

Vi ses inte så ofta. Men efter varje träff känner jag mig sedd, stärkt, glad och inspirerad. Det är vänskap när den är som bäst.

Ingen tid att blogga

Pysslar med annat: glider runt i min nya By Malene Birger-klänning (ovanligt lyxigt för en HM-brutta som jag, och då var det ändå halva priset), mottar hyllningar, öppnar presenter, äter marängtårta, kyler bubbel.

Ja, så som jag håller på så kunde man ju tro att jag fyller jämnt. Icke så. 38. Men jag anser att man ska ta varje tillfälle som ges att fira. Och jag är särskilt förtjust i födelsedagar. Även om 38 känns... Tja, jag vet inte.

Ganska bra, när jag tänker efter.

Business time baby

Ni har väl inte missat Flight of the Conchords?
Fredagkvällarnas stora tv-behållning:



Sjukt roligt. Se. Ikväll 21.30. Det är en order.

Help me out här ni som kan Tradera

Om man köpt en uppsättning gammalt lego på Tradera, och säljaren har skött sig bra - skrivit mejl med tydlig information, skickat grejerna snabbt, paketerat dem väl och varit allmänt trevlig. Men själva legot stinker apa. Eller rättare sagt, gammal sunkig cigarettrök. Och vi snackar s.t.i.n.k.e.r.

Ger man då säljaren ett gott omdöme, eller ett dåligt?

Som gjuten?

Igår när jag var inne på den här webbplatsen, så satt det en fet klämma i ryggen på den här donnans klänning:



Idag är klämman spårlöst försvunnen.
Det perfekta skenet bedrar.

Poker?

Hittade ett personlighetstest. Baserat på Myers-Briggs/Jungs typologi, står det. Fan tro't. Hur som helst, här är mitt resultat:

Din personlighetstyp:
Självständiga, originella, analytiska och bestämda. Besitter exceptionell förmåga att omsätta planer i handling. Värderar kunskap och kompetens högt. Vill förverkliga sina visoner. Tänker långsiktigt. Ställer mycket höga krav, både på sig själva och andra. Födda ledare, men kan underordna sig andra ledare de respekterar och litar på.

Karriärer som skulle kunna passa dig:
Forskare, ingenjörer, professorer, lärare, läkare, tandläkare, affärsstrateger, organisationsgrundare, företagsekonomer, affärsföreståndare, chefer, militärer, jurister, advokater, domare, programmerare, systemvetare, dataspecialister, psykologer, fotografer, forskningsledare, utredare, professionella pokerspelare.

En hel del stämmer mycket väl. Annat mindre. Exceptionell förmåga att omsätta mina planer i handling, det är en liten överdrift... Och professionell pokerspelare? Jag fattar inget. Fast å andra sidan har jag aldrig provat - kanske en framtida karriärväg?

Här kan du testa dig.

En sån där dag

Idag har varit en sån där dag som man bara vill skaka av sig, glömma och stryka ett streck över. Maken har jobbat och jag har varit hemma med båda barna. Och jag undrar om inte vårt lilla radhus hade krympt en storlek efter nattens regn, för vi gick och skavde mot varandra hela dagen idag. Knuffades, slog i tårna och gav varandra tjuvnyp, om än inte bokstavligen. Jag har varit mitt allra sämsta mammajag, och det smärtar så när jag ser det där sämsta sprida sig och reflekteras i storebror och lillasyster.

Älskade ungar. Låt oss dra ett streck över dagen och börja om igen imorgon. OK?

Nu så!

Nu börjar det hända grejer här trots allt.
Synd bara att det skulle dröja 350 sidor.
Nu är det helt plötsligt ond bråd död, konspirationsteorier, hemliga sällskap, terrorism och gud vet allt.

Det ska bli ytterst intressant att se var allt detta slutar.

Huvva

Vi får hoppas att vår nattlige gäst inte är släkt med de här odjuren.

Sommarens loppisfynd del 1

Skördemiddag

Det kanske inte ser så mycket ut för världen, men oj vad gott det var. "Något med kyckling" på veckomatsedeln blev baconlindad kycklingfilé, brässerad i vitt vin. Till det haricots verts med senapsvinägrett, honungsglacerade morötter och kokta rödbetor med chèvre och valnötter. Mums!

Dark knight

Såg en fladdermus i trädgården nyss.
Runt, runt, runt vårt nedfällda parasoll flög den.
Fel på radarn, kanske, stackarn?

Nåja, fint blev det i alla fall

Lillasyster skrek hela natten så maken och jag sov i skift. Vilket gick sådär, med stackars skruttans skrik skallrande i fönsterrutorna. Och idag har vi fullständigt gått loss på hela huset med dammsugare, dammtrasa, svabb och you name it. Som galningar. Och vi som aldrig storstädar i vanliga fall, utan mest går och småduttar lite då och då.

Kanske var rörelse helt enkelt enda sättet för oss att inte somna på stört? Höga på sömnbrist?

(Lillasyster ska för övrigt till doktorn i eftermiddag. Jag gissar på öronen. Ingen högoddsare direkt.)

Update: Jodå. Visst har hon öroninflammation. Skruttan.

En insikt

Plötsligt slår det mig. Jag ska inte bara leka kontor när jag börjar jobba den 1 september. Inte bara läsa tidningen i lugn och ro på t-banan, bara behöva torka min egen haka vid lunchbordet, klä mig i höga klackar och fina blusen utan kräkfläckar.

Jag ska jobba också. Ge råd till chefer, lägga upp kommunikationsplaner och vara sådär strategisk som min tjänstetitel antyder. Prestera. Leverera. Eller vad det nu är man säger nuförtiden.

Gulp.

Minnen av en sensommar

Igår började jag titta på Big love från början. TV-serien som var min trogna följeslagare, min tröst och mitt tidsfördriv under den helt igenom absurda sensommaren för ett år sedan. Den följde mig genom sorgen och försöken att förstå att min älskade mamma faktiskt var borta för alltid, och att hon aldrig skulle få träffa sitt fjärde barnbarn. Genom graviditetens sista veckor, så långa och tunga och samtidigt så fyllda av förväntan. Genom det totala känslokaos som stormade i mig då. Och självklart kommer känslorna tillbaka så fort Beach boys börjar sjunga signaturmelodin. Med ens minns varje fiber i kropp hur det var.

Tankarna på mamma har den sista tiden handlat mycket om hur ensam man är när man dör, när man sakta tynar bort och försvinner så som mamma gjorde. Hur man trots kärleksfulla ord, smekande svala händer och kall rabarbersaft måste möta smärtan och döden så skoningslöst ensam. I resan mot döden passerar man också ett tillfälle då alla tröstande ord om kärlek förlorar sin mening. Jo, jag tror faktiskt att det är så. Kanske är det inte ens så hemskt som det låter.

Någon av de sista dagarna vid mammas säng på lasarettet i Enköping, sade jag - Jag älskar dig så, mamma. - Ja, och vad ska jag göra med det då? sade hon, min kära mamma. Och visst, precis så var det ju. Ingen kärlek i världen kunde förändra det som var på väg att hända.

Jag hade en del föreställningar om sjukdom och död, innan den drabbade mamma. Förstås. En del naiva bilder av hur det är att vaka vid en dödsbädd: om dödssjuka som trots sina plågor ger sina anhöriga livsråd och fyller dem med styrka. Om ett sista förtroligt samtal som skänker båda parter ro och styrka. Och så kan det säkert vara. Så är det. Också. Men så var det inte på slutet. Inte då. När mamma tänkte på barnbarnet som skulle komma, så sade hon bara till mig Åh, hur ska du orka?. Visst kan jag önska att hon i stället hade tagit mig i handen och sagt Det kommer att gå bra. Barnet blir en tröst. Du är stark. Men mamma kunde inte göra annat just då än att uttrycka sina egna känslor och rädslor. Där fanns ingen kraft kvar att stärka sin dotter med. All fernissa var borta, och ingen kan begära att hon där och då skulle orka något annat.

Så säg det ni vill säga till varandra. Vänta inte. Gör det nu. Och ös på med kärlek.

Mitt i alla tankar om döden läste jag Carl-Henning Wijkmarks Stundande natten. Och jag blev djupt berörd. Den beskriver allt det där jag nu har förstått och lärt mig om döendet. Den beskriver min upplevelse så väl. Och även om jag inte vet något om mammas egen upplevelse, så känns hans beskrivning av döendeprocessen helt sann. Och språket sen, språket är magiskt.

Modärna tider?

När jag handlade på Coop idag passade jag på att ta ut lite kontanter i bankomaten utanför kassan. Väl där upptäckte jag att det inte var en bankomat, utan en helt ny slags apparat. Jag fick mina pengar, så nymodigheten verkade funka som den skulle.

Men vad jag också fick på köpet var - helt otippat - ett par rörliga reklambudskap. Först uppmanades jag att köpa rödvin. Vinreklam vid uttagsautomaten. Jag måste säga att det kändes sådär. Men det var ändå inget jämfört med nästa reklamsnutt: Behöver du låna pengar? Kontakta Folkia, hela folkets långivare.

Någon tyckte uppenbarligen att det var en bra reklamplacering. Jag får bara en unken smak i munnen. Magstarkt och osmakligt tycker jag. Vad tycker du?

Veckans mat

Inte vardag riktigt än, men en veckomatsedel behövs för att husfrid ska råda. Så här ser matsedeln ut:

Laxburgare med avokado
Fylld lövbiff med bönsallad
Någon god kycklingrätt
Räkor med tillbehör
Spenatlasagne
Bönsoppa och pannkakor.

Inte vidare inspirerat tycker jag. Skönt att maken tar över matplaneringen när jag börjar leka kontor igen i september.

Loppis schmoppis

Hur kommer det sig att allt som inhandlas på loppis benämns fynd? Dåliga köp verkar liksom inte existera i just detta sammanhang.

Hur det nu än må vara med den saken, så har mitt relativt nyvaknade loppisintresse gett utdelning i sommar. Och självklart är det riktiga fynd jag har släpat hem. Åtminstone i den meningen att jag blir glad varje gång jag ser grejerna. Bilder kommer inom kort.

Koseligt men kusligt

Så har jag då sett Morden i Midsomer, för första och enda gången den här säsongen. (Hur kunde det bli så?) Ackompanjerad av en sprakande brasa och ett gäng tända ljus, vilket visade sig passade fint till kvällens kusliga tema. Fast jag är sur över de där spökerierna. Hur corny det än var, så kommer jag inte att sova gott i natt.

Värmer upp

Som uppvärmning inför det riktiga bloggandet jag ämnar ägna mig åt nu när jag är tillbaka hemma, stjäl jag en enkät från Petra:

1) Vad åt du till frukost? Dinkelknäcke med leverpastej och färsk gurka, smoothie på hallon och banan, en halv blodgrape, té och ett glas vatten. En timme senare var jag hungrig igen.
2) Lägg ut den senaste bilden du tagit på dig själv. Obs! Bara du själv får figurera på bilden. Ja, alltså jag har ju valt att inte publicera några bilder på mig själv på bloggen än så länge. Så jag passar. Men jag är väldigt lik operasångerskan Kerstin Avemo, så ni kan ju bildgoogla henne eller nåt. Fast jag har längre hår numera.
3) Vem fick du ditt senaste sms ifrån? Jag stängde av mobilen på semestern. Och eftersom jag får ångest av att tänka på alla sms och samtal jag har missat, så drar jag mig för att sätta på den igen... Men jag vet att jag fick ett av goda vännen A tidigare idag. För det berättade hon när hon kom på besök. Tur hon inte smsade att hon inte kunde komma ;-).
4) Vilken färg har din dator? Alltså skalet. Blåmetallic. Det har jag aldrig tänkt på förut, men så är det.
5) När var du arg senast? Är förbannad NU eftersom mellanslagstangenten krånglar.
6) Ditt bästa minne från skoltiden? När jag efter extrema mängder blod, svett och tårar fick A i Argumentation & Debate på universitetet i Missouri, tillsammans med följande skriftliga omdöme från läraren (till mig och min svenska kurskompis): You people, both of you, you're a credit to your country and to humanity in general. Ja det kvalar faktiskt in bland de finaste saker nån sagt till mig nånsin. And I have it in writing. På väggen här i arbetsrummet, måste jag erkänna.
7) Ditt sämsta minne från skoltiden? Kan inte välja. Det finns många, tyvärr. Flest från högstadiet. Bläk.
8 ) Yoga eller löpning? Löpning.
9) Spaghetti Bolognese eller Oxfilé Provencale? Bolognese. Med rödvin i. Och till.
10) Vilka tidningar läser du regelbundet? Det där är ett känsligt ämne. För många. DN, Femina, Sköna hem, Allt i hemmet, Family living, Allt om mat... I could go on and on.
11) Favoritkaraktär i deckare? Böcker, teve eller film…your choice. Sir Thomas Lynley.
12) Teveprogram du aldrig missar? Och om du gör det så ser du till att spela in eller kollar reprisen. Varierar. Om jag inte hade haft Big love på dvd hade jag sett till att aldrig missa den - så bra!
13) Vem är du avundsjuk på? Eller vilka. Allt för lyckade jävlar. Eller, näe förresten. Men dem som behöver mindre sömn än jag. Dem är jag sannerligen avundsjuk på.
14) Din bästa revansch? Att livet bara blir bättre och bättre.
15) Din bästa chef ever respektive din sämsta? Hon som öppet sade sig utöva management by fear var ingen höjdare. Min nuvarande verkar riktigt lovande.
16) Mat som du aldrig någonsin kommer att äta? Orsak? Insekter. Typ friterade vårtbitare.
17) Offentlig person som du skulle vilja ta dig ett snack med? Jag säger bara Ajvide. John Ajvide Lindqvist.
18) Kaffe eller te? Te. Alltid te.
19) Skostorlek? 37,5
20) Hur ofta är du på IKEA? Typ en gång i månaden.
21) Om du hade fem miljoner över….vad skulle du då köpa? Och du var tvungen att köpa något annars skulle de försvinna… Ett hus till kanske? Fast vad skulle jag med det till?

Småsega studier

Alltså, den här Fördjupade studier i katastroffysik.
Den må vara hyllad och hypad. Men jag tycker den är seg.
Och lite så där skriva-mig-på-näsan-smart vilket jag retar mig på.
Och attans vad lååååång den är!

Men det är jag som har valt den till bokklubben. Så jag kämpar på.

Hemma igen

Sova i egen säng.
Äta en frukost som jag har valt själv.
Hitta DN i brevlådan på morgonen i stället för Smålandsposten och - gudbevaremigväl - Land Lantbruk.
Välja vad jag vill se på TV.
Svassa omkring i mina sunkiga mjukisbrallor utan att någon bryr sig.

Ja, om ni bara visste vad jag njuter av att vara hemma igen.
Men så har jag ju sagt det förut: jag är en hemmaråtta.

Update: Och att kunna surfa och blogga förstås. Svärmor har m-o-d-e-m-u-p-p-k-o-p-p-l-i-n-g. Trodde inte det fanns längre.