Igår började jag titta på Big love från början. TV-serien som var min trogna följeslagare, min tröst och mitt tidsfördriv under den helt igenom absurda sensommaren för ett år sedan. Den följde mig genom sorgen och försöken att förstå att min älskade mamma faktiskt var borta för alltid, och att hon aldrig skulle få träffa sitt fjärde barnbarn. Genom graviditetens sista veckor, så långa och tunga och samtidigt så fyllda av förväntan. Genom det totala känslokaos som stormade i mig då. Och självklart kommer känslorna tillbaka så fort Beach boys börjar sjunga signaturmelodin. Med ens minns varje fiber i kropp hur det var.
Tankarna på mamma har den sista tiden handlat mycket om hur ensam man är när man dör, när man sakta tynar bort och försvinner så som mamma gjorde. Hur man trots kärleksfulla ord, smekande svala händer och kall rabarbersaft måste möta smärtan och döden så skoningslöst ensam. I resan mot döden passerar man också ett tillfälle då alla tröstande ord om kärlek förlorar sin mening. Jo, jag tror faktiskt att det är så. Kanske är det inte ens så hemskt som det låter.
Någon av de sista dagarna vid mammas säng på lasarettet i Enköping, sade jag - Jag älskar dig så, mamma. - Ja, och vad ska jag göra med det då? sade hon, min kära mamma. Och visst, precis så var det ju. Ingen kärlek i världen kunde förändra det som var på väg att hända.
Jag hade en del föreställningar om sjukdom och död, innan den drabbade mamma. Förstås. En del naiva bilder av hur det är att vaka vid en dödsbädd: om dödssjuka som trots sina plågor ger sina anhöriga livsråd och fyller dem med styrka. Om ett sista förtroligt samtal som skänker båda parter ro och styrka. Och så kan det säkert vara. Så är det. Också. Men så var det inte på slutet. Inte då. När mamma tänkte på barnbarnet som skulle komma, så sade hon bara till mig Åh, hur ska du orka?. Visst kan jag önska att hon i stället hade tagit mig i handen och sagt Det kommer att gå bra. Barnet blir en tröst. Du är stark. Men mamma kunde inte göra annat just då än att uttrycka sina egna känslor och rädslor. Där fanns ingen kraft kvar att stärka sin dotter med. All fernissa var borta, och ingen kan begära att hon där och då skulle orka något annat.
Så säg det ni vill säga till varandra. Vänta inte. Gör det nu. Och ös på med kärlek.
Mitt i alla tankar om döden läste jag Carl-Henning Wijkmarks Stundande natten. Och jag blev djupt berörd. Den beskriver allt det där jag nu har förstått och lärt mig om döendet. Den beskriver min upplevelse så väl. Och även om jag inte vet något om mammas egen upplevelse, så känns hans beskrivning av döendeprocessen helt sann. Och språket sen, språket är magiskt.
6 kommentarer:
Åh, hur ska du orka?
Det ligger ändå så mycket kärlek bakom orden. En mamma som inte slutar bekymra sig för sina barn även om de är vuxna och hon är döende.
Boken blir jag nyfiken på. Läste om den inne på adlibris.
Smultron: Ja, det har du sannerligen rätt i. Bekymrade sig gjorde hon nog lite för mycket, söta goa mor. Och kärleken fanns där, alltid.
Och boken tycker jag du ska läsa, den är riktigt riktigt bral.
Jag kan inte alls absolut inte förlika mig med döden. Jag föreställer mig den precis så som du skriver att du upplevt. Det är så sorgligt. Jag kan inte skriva något tröstande. Förlåt. Jag vågar inte ens läsa om döden.
Petra: Jag vet! Och du behöver absolut inte be om förlåtelse. Jag skulle nog inte heller läst den där boken om det inte vore för mamma. Men det fina med den är att den, hur konstigt det än låter, faktiskt var trösterik.
Åh, så omöjligt att förstå hur det skulle vara om inte min mamma fanns. Speciellt nu när barnen är så små. Förstår att det är konstigt och ibland svårt. Kram till dig.
Kajsa. Tack för kramen! Ja, det är overkligt att hon inte finns med oss. Knasigt.
Skicka en kommentar