Lillasyster och jag samsades med en drös sjundeklassare på stranden i morse. De hade nån slags terminskickoff med pilkastning, frågesport, säckhoppning och allt det där vanliga. Små och stora gäng med gängliga ungar for fram över ängarna.
Och det som fångade min uppmärksamhet var de där som finns i varje grupp, i varje klass, i varje sammanhang. De som är utanför. De som står vid sidan av, tittar ner i marken och försöker se upptagna ut så att ingen ska märka att de är ensamma.
Och som alltid blir jag berörd. Jag vill gå fram till dem, klappa dem på kinden och säga "Du. Det blir bättre. Sen.". Och så hoppas jag intensivt att det är sant.
4 kommentarer:
Det var en bra beskrivning "...försöker se upptagna ut så att ingen ska märka att de är ensamma."...
Caroline: Ja, och jag minns hur det var. På högstadiet. Fy.
Mellanstadiet för min del...
Fy.
Caroline: Och när man är i det, så är det ju en klen tröst att det (förhoppningsvis) BLIR bättre sen.
Skicka en kommentar