Det är alltså jobbigt just nu. Men den sagolikt vackra försommarnaturen är också vänlig och läkande, så det finns stora stråk av ljus i det mörka. Och jag vill ju minnas mamma och allt det hon tyckte om, allt det hon symboliserar för mig. Även om det gör ont ibland.
Och så finns ju familjen där. Maken och barnen, de älskade barnen som på sitt direkta - ibland brutala - sätt ser till att deras mamma lever här och nu, och inte bara i saknaden efter en älskad mormor. Bästa gåvan är de allt, barna.
2 kommentarer:
Ja, barnen är allt. Det är en tröst bara att de finns.
Gumman, hur länge sen är det din mamma gick bort?
Massor av kramar!
Rana
Rana: Ja, en välsignad tröst är det. Mamma gick bort i slutet av juli förra året, en månad innan lillasyster föddes.
Skicka en kommentar