Kärleken till Toves värld

Saker man älskar vill man gärna föra vidare till sina barn. Utan att tvinga på dem något, vilket kan vara en svår balansgång ibland.

Jag älskade Tove Janssons muminvärld som barn. Och kärleken består: jag kan fortfarande förlora mig i hennes sagovärld fylld av udda existenser, vilda drömmar och melankoliska livsöden. Jag älskar formspråket, de bleka pastellerna och de svartvita kontrasterna.

Därför blir jag lika glad varje gång storebror ber mig läsa Vem ska trösta knyttet?. Han njuter av varje rim, varje vändning i berättelsen och lever sig in i det stackars blyga knyttets utvecklingsresa. Och så finns där ju Mårran. Henne pratar han ofta om, om att hon ser farlig ut men mest är ensam och bara äter frusna löv och is.

Den där boken är något särskilt som vi har tillsammans, storebror och jag. Det är bara jag som läser den, aldrig maken.

Maken ler i stället nöjt när storebror kryper upp i soffan med en bunt Tintin-album. Se där, ännu ett stycke barndomsnostalgi som skänkts vidare till nästa generation.