Efter att ha vilat med några lättsammare historier har jag nu börjat läsa Augustprisvinnande Stundande natten. Ibland är det skönt att bejaka det jobbiga, och det känns på något märkligt sätt befriande att kasta mig in i den här berättelsen om livets slutskede.
Jag återkommer med recension, och inser samtidigt att jag har läst ett helt gäng böcker som jag inte ordat om på bloggen:
Fallet avslutat av Michael Connelly
Mitt Iran av Shirin Ebadi
Alltid redo att dö för mitt barn av Joanna Rubin Dranger
Kicki och Lasse av Peter Kihlgård
Tusen strålande solar av Khaled Housseini.
Vi får se om jag mäktar med att kortrecensera dem alla.
4 kommentarer:
Vilket vackert omslag och också titeln, Stundande natten!
Barnen är verkligen en gåva.
Om din saknad efter din mamma tänker jag att sorgen efteråt visar att det funnits mycket kärlek och glädje.
Smultron: Ja, visst är det vackert. Det är en bok som bör läsas långsamt, även om den är hemsk så är den också mycket vacker.
Och du har nog rätt när det gäller mamma. Klokt sagt.
Tusen strålande solar lyssnade jag på - den var underbar ;) Vad tyckte du?
Jessika: Jag tyckte mycket om den. Men Flyga drake av samma författare grep mig ännu mer. Har du läst/hört den?
Skicka en kommentar