Vänjer man sig någonsin vid att ha en trädgård? Blir man någonsin blasé, och tar den för given? Jag tror inte det. Jag känner en sådan stor tacksamhet över min lilla täppa, varje dag.
Att kunna gå rakt ut, känna gräset mellan tårna, nypa av några utblommade penséer, dofta på liljekonvaljerna och blicka ut över ekdungen utanför, det är en ynnest.
Nu: dags att dirigera partytältresarkillarna!
4 kommentarer:
Jag älskar också min trädgård. Den är liten men helt lagom. Min man skulle gärna vilja bo i lägenhet men jag måste ha möjligheten att bara gå rakt ut och sätta mig i trädgården.
Hoppas festen blir bra!
Petra: Jag är som du, skulle ha svårt att vara utan närkontakten med naturen.
Festen blev toppen! :-)
Läste att festen blev trevlig, jag undrade just. Kul!
Jag känner samma sak. Helgmorgnar i morgonrock och en kopp kaffe på trätrappan, gräset, träden, luften.
Nä, jag hade inte klarat mig utan trädgård, och på sommaren flyttar vi liksom ut dit. Nästan.
Anna: Just helgmorgnarna ute på altanen är nog det bästa av allt. Helst med en nybakad croissant med philadelpiaost och jordgubbar, och så en färsk morgontidning. Lyx!
Skicka en kommentar