Lillasysters öroninflammation verkar ha kommit tillbaka. Storebror klagar över ont i örat och hostar i sömnen. Även när hon är frisk verkar lillasyster ha bestämt sig för att halv fem är en bra tid att vakna om morgnarna. Det ska bakas, fixas tipspromenad, skrivas ut sånghäften och röras ihop såser till den där jädra festen på lördag. Tält ska tas emot, syréner plockas och dukning fixas. Klänningen måste strykas och nog vore det väl trevligt med målade naglar på partajet. Maken har mer än fullt upp på jobbet.
Förutom ovanstående, så finns här ett behov av egentid som börjar bli desperat efter nio månader som föräldraledig. Jag kan snart inte andas om jag inte får vara ensam hemma en dag. Tid med maken behövs också: jag minns inte ens när vi gjorde något tillsammans, bara vi två. Problemet är att vi har väldigt, väldigt ont om tänkbara barnvakter. Syster med familj kan agera barnvakt då och då, men de har ju fullt upp med sitt. Farmor är 50 mil bort och mormor, ja ni vet ju.
Det känns som om jag håller på att bli tokig. Desperat. Galen. Och inte hinner jag blogga heller, än mindre kommentera på alla mina favoritbloggar. Men jag har inte glömt er. Jag är bara under isen en stund, och gråter en skvätt.
8 kommentarer:
Andas luuugnt! Vi finns kvar och våra inlägg med. Det är det som är så bra med bloggen OCH det får inte bli ett måste, det har vi väl ändå nog av?
Å vad jag känner igen mig. Det är alltså inte bara jag. Som håller på att bli galen? ;)
Fast man vet att bebistiden är så kort och så underbar, så är den så intensiv, att varje dag är en bergodalbana. Som startar VÄLDIGT tidigt på morgonen. Och dessutom tar några turer nattetid också!
Kan man skicka styrka via blogg? Jag provar!
Som Jessika säger; bloggosfären försvinner inte i första taget.
Och jag förstår verkligen hur du känner dig. Det ena är lättare åtgärdat än det andra: om du får lite ensamhet kanske det i alla fall känns an aning bättre, även om behovet av tvåsamhet kvarstår. Ensamheten frigör kanske lite av det där instängda som skakar galler så intensivt just nu?
Man ska inte underskatta en kvällsstund EFTER barnens sänggående heller: Ge barnen mat och ät gott tillsammans lite senare när de somnat.
Jag skickar styrkekramar här nerifrån, som jag hoppas behåller sin styrka tills de når fram.
Usch, jag förstår dig! Egentid är nödvändigt för själen, vad än Linda Skugge säger.
Ibland räcker det med bara några timmar. Mannen får ta barnen och åka på utflykt. Och en sak som är svår att hålla i minnet är: "Det går över". Snart är barnen större och då finns det mer tid för annat. Barnvaktsbekymret är svårt. Men vad jag har förstått så är det många just i Stockholm som har släkt och familj på långa avstånd. Man kanske kan hitta några dagis/skolkompisar och utbyta välbehövlig barnvaktstjänst.
Sedan låter det som om du tagit på dig för mycket med radhusfesten...Är det verkligen du som ska fixa allt du skriver? Delegera och säg som det är. Sänk ambitionerna, det är ju ändå bara en fest och det är ju många som borde ha ansvar inte bara du.
Gråt inte! Kram.
Åh, vännen. Ja, du vet ju.
Men att säga nej både till andra och sig själv är svårt. Att klänningen behöver strykas förstår jag. Men omålade naglar på en småbarnsmamma noterar ingen (ärligt, inte ens småbarnsmamman själv när festen väl börjat). Eller om såsen är Kall sås i burk och brödet inte blev hembakt utan köpt på ICA.
Men du, jag kan komma lite tidigare. Så sparar du klänningsstrykningen och naglarna tills jag kommer, ok?
Kram.
Det där känns igen. Istället för att ta ett hinder i taget ser jag berget jag måste bestiga. Det högsta i världen. Så blir det ju när man inte orkar...
Jag brukar gråta en skvätt, skälla lite, måla naglarna (!) och sen ta itu med en sak i taget.
Och inga barn borde få vakna före klockan sex (ser på min egen lillkille)!
Kram!
Jessika: Jag aaaandas. Det kan verkligen behövas... Och du har helt rätt, ingen idé att skapa fler måsten än dem som redan finns.
Sara: Jodå, styrkan kom fram! Berg-och-dal-bana är en träffande beskrivning. För det går ju inte bara ner, som tur är!
Anna: Å vad det värmer att ni tar er tid att skriva era fina kommentarer. Dina kramar behöll all sin styrka, härligt! Vi har styrt om lite i tillvaron framöver så jag ser några andningshål öppna sig framöver, med såväl egentid som tid med maken. Skönt.
Petra: Gråter inte mer! :-) Och Linda Skugge kan ta sig i... Du har helt rätt i allt du skriver. Vi är i och för sig flera som ansvarar för festen, men vi borde nog alla ha delegerat mer! Hur som helst, nu börjar det mesta bli klart och det ska bli 25 grader varmt - härligt festväder i alla fall...
Målle: Tack! Tror inte jag kommer hinna måla några naglar imorgon, då blir det nog festfix för hela slanten. Men vi hörs om tider och så.
Smultron: Jamen precis så, helt plötsligt tornar ett berg upp sig, och det känns helt oöverstigligt. Kram!
Skicka en kommentar