Jag lider av en stark hatkärlek till den blaskan. Gillar många av inredningsjobben, de känns moderna och respektlösa. Men jag har svårt att stå ut med kändisreportagen, för att inte tala om resetipsen som verkar utgå från att svenska barnfamiljer vill lägga halva månadslönen på ett par nätter i designerhotell i Antwerpen. Typ.
I senaste numret beklagar sig Patrik Isaksson och Sofia Rågenklint över hur jobbigt det är att bli igenkända.
Samtidigt berättar de i vilken förort de bor, visar villans fasad på bild och stoltserar med båda barna på omslaget.
Jag undrar hur de tänkte.
Hela reportaget genomsyras för övrigt av en allmän negativitet. Det är jobbigt att bli igenkänd, otänkbart att bo i byggdamm, hemskt att storhandla en lördageftermiddag, trist att öppna i mjukisbrallor när det ringer på dörren, omöjligt att släppa ut ungarna och leka, svårt att hitta ett bra spår att springa i, jobbigt med köer vart man än ska...
Jag menar verkligen inte att moralisera. Men för deras skull hoppas jag att artikeln bara råkade bli sådär gnällig, att inte har det så där trist till vardags.
2 kommentarer:
Livet blir troligen inte kuligare bara för att man blir lite känd, det är väl det som är essensen. Kanske mest bara lite jobbigare...
Målle: Du har nog rätt. Jag skulle inte vilja bli kändis för allt i världen. (Hur skulle det gå, jag som inte ens vågar skriva var jag bor eller publicera bilder på mig här på bloggen... ;-) Men artikeln var verkligen neggo, antagligen hade de en dålig dag när de blev intervjuade. Och inte lär de vara gladare nu när hr Isaksson inte gick vidare i mellon (se där, ännu ett blogguttryck!).
Skicka en kommentar