I helgen var det tänkt att maken skulle ut och vandra med några vänner. Jag skulle vara ensam hemma med storebror och lillasyster från fredag morgon till söndag kväll.
Av olika skäl blir det ingen vandring. Tråkigt för maken, men jag kan inte låta bli att vara lite nöjd. Jag har haft lite ångest över att vara själv med barnen en hel helg. Dagarna är en sak, men nätterna en helt annan. Min make är stabilare än en klippa på nätterna och hur nattpassen skulle se ut utan honom vågar jag inte ens tänka på. Dessutom är det trevligt att umgås med honom. Alltså måste jag erkänna att det inte smärtar mig att vandringen har skjutits upp.
Gör det här mig till en dålig människa?
3 kommentarer:
NEJ! Du är ingen dålig människa. Bara en helt vanlig mamma. Éller i alla fall lik mig! Jag förståår dig. Så väl. Kram!
Sara: Tack för kramen! Skönt att veta att jag inte är ensam. För jag unnar ju maken en härlig helg på Sörmlandsleden, det gör jag ju! Men samtidigt är det väldigt skönt att han blir hemma.
Jag tycker absolut INTE att du är en dålig människa, en god mor som värnar om familjen och saknar sin man när han är borta! Har själv en sådan vecka framför mig, mannen ska resa bort mån-torsdag för att sedan komma hem och jobba kväll resten av veckan, ink söndag!! Ingen skulle bli gladare än jag om något ställdes in :-) MEN jag lever på att vi tidigt fredag morgon åker till Barcelona för en barnfri weekend som min underbara man överraskade mig med härom dagen! Nästa vecka får gå på nåt sätt, tänker jag. Nu är nu och sen är just sen.
Långt det blev men måste bara säga att vad roligt att ni varit ett par i 15 år, då har vi det gemensamt oxå. Vi träffades i december 1993 så vi är inne på vårt 15e oxå. STORT grattis till er!
Må gott! Kram / A
Skicka en kommentar