Jag älskar att gå på bio. Älskar att sätta mig bekvämt tillrätta och låta mig omslutas av biomörkret. Att förlora mig i en annan värld och koppla bort tankarna på annat i ett par timmar (ja, förutom tanken på vilken godisbit jag ska välja härnäst, förstås).
Nå, hur var Försoning då? Jo då, jag tyckte om den. Kanske lite väl många fladdrande näsvingar, darrande underläppar och spända käkmuskler. Undertryckta känslor, ni vet. Historien är dock gripande, om än lite åt det sentimentala hållet. Den får en stark trea.
6 kommentarer:
Det låter supermysigt. Och avkopplande! Får nog ta och titta på den där filmen.
Målle: Gör det! Ladda med näsdukar.
Javisst ja, DEN filmen måste man ju gå och se. Har läst boken flera gången, och den är INTE åt det sentimentala hållet. Läs! :-)
Rana: Nej, och jag vet inte om sentimental är riktigt rätt ord för filmen heller. Fast jo, lite. Jag tror det är bilderna som gör det - vackra skådisar i svepande klänningar och allt det där. Jag är väldigt sugen på att läsa något av Ian McEwan. Fast det får nog bli något jag inte sett på film - han har väl nyligen publicerat något nytt? Får söka lite på adlibris... Har ju massor av hyllmeter sprillans nya Elfahyllor att fylla gubevars!
Varning utfärdas för SAMTLIGA av hans övriga böcker. *viktigpetter* Han skriver sjukt bra och sjukt äckligt. :-)
/Rana
Rana: OK, men det braiga överväger det äckliga, eller? "På Chesil Beach" heter den där jag tänkte på, har du läst den?
Skicka en kommentar