Efter sju sorger och åtta bedrövelser har storebror äntligen fått byta dagisavdelning. Han skulle ha börjat på storbarnsavdelningen redan i september men det har inte funnits plats. Och han har haft så tråkigt bland småbarnen och med personal som inte mäktat med att ge honom, med råge äldst i gruppen, den stimulans han har rätt till. Det har yttrat sig i gråt, frustration och en ovilja att prata om dagis. Vantrivseln har synts i hela hans kropp.
För några veckor sedan fick han äntligen byta. Och det är snudd på magiskt. Förändringen var omedelbar. Han har vuxit minst en decimeter på en månad, mätt i självkänsla, glädje och trivsel. Han dansar till dagis och vill ogärna gå därifrån vid dagens slut. Han berättar, äntligen berättar han så det bubblar om sina dagar, sina kompisar och om allt han lärt sig. Och han trivs.
Sånt gör en mamma riktigt lycklig.
6 kommentarer:
Jag gråter nästan, får i alla fall en tjock klump i halsen.
Så känslig man är som mamma, och så mån om sina älsklingar.
Skön läsning, sannerligen!
Härligt! Det är så viktigt att det funkar på dagis. Det går liksom inte att ANDAS riktigt om barnen inte har det bra där!:)
Sådant är jätteviktigt! Verkligen skönt att han fick komma dit han hör hemma!
Dagis är ju en stor del av barnens verklighet, och då måste det vara helrätt. Så skön känsla när man ser dem växa av att vara på rätt plats i livet och få den nödvändiga näringen:)
Men gud vad underbart. Jag är så glad för hans - och din - skull.
:-D !!!!!
KRAM!
Rana
Anna: Mmmm, man är verkligen känslig. Och det här visar att min (och makens) instinkt varit rätt hela tiden, trots att personalen på den gamla avdelningen hela tiden hävdat att allt varit så bra, så bra.
Sara: En sten har lyfts från mitt bröst!
Petra: Ja, det är så så så skönt!
Anna: Ja, för det är ju det det handlar om - att få god näring.
Rana: Stort tack och kram tillbaka!
Skicka en kommentar