Snön faller utanför fönstret, men i mitt sinne är det vår. Och jag längtar efter vårgröna detaljer i vårt nymålade vita vardagsrum. Om jag eller maken kunde sy, skulle vi fixa till ett par soffkuddar i tyget Fredrika från IKEA. Jag blir så glad av de naivistiska träden!
Nu är det tyvärr så att jag inte kan sy. Trots att jag hade femma i syslöjd på högstadiet. Det berodde dock mest på att jag och en kompis hela tiden sydde samma saker. Hon låg alltid tiden steget före och fick därför fråga läraren hur hon skulle göra. Jag kunde kolla hur hon gjorde och slapp därför fråga. Alltså trodde läraren att jag kunde själv. Så kan det gå!
Mamma var fenomenal på att sy. Och hon hjälpte gärna till när döttrarna bad henne. Lat som jag är bad jag henne ofta, och vips så tappade jag bort mina egna kunskaper. Mamma sydde allt från puffiga overaller (skolavslutningen i tvåan, den glömmer jag aldrig...) till möbelklädslar med samma bravur.
Och nu sitter jag här med hennes fina symaskin i skåpet, men ingen mamma att fråga.
(Bilden har jag lånat från ikea.se)
5 kommentarer:
Hej Kajsa,
vad roligt att hitta hit! Tack för dina snälla ord inne hos mig.
Ljusslingan har jag köpt på butiken Koffert på Humlegårdsgatan i Stockholm (www.koffert.se).
nu måste jag kolla in lite mer på din blogg!
(Sy ja, är det raksöm så går det bra, lägga upp jeans fixar jag, men blir det mer avancerat så får det vara tyvärr :-)
Kram på dig!
S.
Visst är det konstigt att viss kunskap gärna glöms bort, ffa om det finns nån kunnig och intresserad i bakgrunden. Jag hatar allt vad sy heter och får så mycket värk av den sortens arbete, och är så imponerad av dem som åstadkommer saker med händerna.
Jag förstår att den stora saknaden kommer fram i vissa stunder, men även om det känns smärtsamt så är minnet så mycket värt. Eller hur...
Tidsmästarinnan: Välkommen in! Tack för svar om ljusslingan. Som av en händelse jobbar maken i samma kvarter som Koffert, jag kanske ska skicka honom på uppdrag... Jag skulle gärna ha med lite mer inredning i min blogg men ärligt talat är jag alldeles för kass på att ta bilder.
Anna: Ja, jag imponeras också av händernas kunskap. Det är inte min grej (jo förresten jag tecknar faktiskt väldigt bra men alldeles för sällan), jag är för otålig och vill att allt ska vara klart direkt. Tur jag har en make med jordens största tålamod.
Och visst är minnena mycket värda, även om de gör ont. Det är med stor värme jag tänker på mamma när jag sneglar åt symaskinen.
Tänk att hon lyckades få två som bägge är lika ohändiga med symaskinen. Konstigt. Tur i mitt fall att jag har en make som sköter symaskinen alldeles utmärkt.
Målle: Eller hur... Min make är definivt bättre än jag på att sy, men ingen av oss är någon hejare direkt. Nåja, jag ska lära mig! Har tänkt kalla hit kompis S för att lära mig det enklaste. Hon är riktigt husmorshändig.
Skicka en kommentar