Tacksamhet

Vänjer man sig någonsin vid att ha en trädgård? Blir man någonsin blasé, och tar den för given? Jag tror inte det. Jag känner en sådan stor tacksamhet över min lilla täppa, varje dag.

Att kunna gå rakt ut, känna gräset mellan tårna, nypa av några utblommade penséer, dofta på liljekonvaljerna och blicka ut över ekdungen utanför, det är en ynnest.

Nu: dags att dirigera partytältresarkillarna!

Antistress-tips

I artikeln om Åsa, som jag bloggar om nedan, finns några tips för mindre vardagsstress under småbarnsåren. Här är ett av dem:

"Bjud hem gäster på långlunch istället för middag, så håller sig barnen piggare och allt är undanplockat redan till Bolibompa."

Och jag vill bara säga Amen. Halleluja. Detta är ett kanontips. När vi väl väl ställde om från innanbarnenkom-vanan att umgås på kvällstid, så var det som en uppenbarelse. Allt blir så mycket enklare: man hinner umgås med sina vänner, och har ändå lite skrota-runt-och-varva-ned-tid kvar på kvällen. Passar mig perfekt.

Lördag morgon

Så. Nu har jag gråtit en skvätt, och det oöverstigliga berget har krympt till en något mjukare kulle. Några svettpärlor i pannan kanske det krävs för att kliva över den, men jag kommer att klara det utan blodsmak i munnen.

Ikväll är det fest och visst återstår en hel del att göra, men allt känns så mycket bättre idag. Ett glas vin med goda grannar på altanen igår kväll, och amerikanska pannkakor med bacon och lönnsirap till frukost gjorde sitt till för att bättra på mitt humör. Att lillasysters öroninflammation verkar ha kommit av sig gjorde också sitt till.

Jag har till och med hunnit måla naglarna! Medan de torkade satt jag vid datorn och surfade. På Aftonbladets familjesidor hittade jag en intervju med Åsa, tvåbarnsmamma som valt bort jobbhets och renoveringsstress. Inspirerande läsning om en klok person med sund inställning till livet, tänkte jag. Sen tittade jag lite närmare på bilden och insåg att det ju är Åsa, med Elsa och Allan på dagis! Världen är liten, och jag får nog ta och prata lite med henne nästa gång vi ses på dagisgården.

För övrigt har vi styrt om lite i vår vardag veckorna framöver, för att skapa lugn, ro och välbehövliga luckor. Vi har helt sonika bokat av den stora namnfesten för lillasyster. I stället blir det en liten ceremoni tillsammans med den närmaste familjen i midsommar när vi ändå samlas på lokal för att fira min fars 70-årsdag.

Vips, så uppenbarade sig en obokad helg då vi dessutom har barnvakt på lördagen. Tillsammanstid! Och på söndagen har maken lovat att ta med sig barnen på utflykt. Egentid!

Tack alla ni goa som kommenterade mitt förra inlägg. Det värmde gott, vill jag lova.

Klagosång

Lillasysters öroninflammation verkar ha kommit tillbaka. Storebror klagar över ont i örat och hostar i sömnen. Även när hon är frisk verkar lillasyster ha bestämt sig för att halv fem är en bra tid att vakna om morgnarna. Det ska bakas, fixas tipspromenad, skrivas ut sånghäften och röras ihop såser till den där jädra festen på lördag. Tält ska tas emot, syréner plockas och dukning fixas. Klänningen måste strykas och nog vore det väl trevligt med målade naglar på partajet. Maken har mer än fullt upp på jobbet.

Förutom ovanstående, så finns här ett behov av egentid som börjar bli desperat efter nio månader som föräldraledig. Jag kan snart inte andas om jag inte får vara ensam hemma en dag. Tid med maken behövs också: jag minns inte ens när vi gjorde något tillsammans, bara vi två. Problemet är att vi har väldigt, väldigt ont om tänkbara barnvakter. Syster med familj kan agera barnvakt då och då, men de har ju fullt upp med sitt. Farmor är 50 mil bort och mormor, ja ni vet ju.

Det känns som om jag håller på att bli tokig. Desperat. Galen. Och inte hinner jag blogga heller, än mindre kommentera på alla mina favoritbloggar. Men jag har inte glömt er. Jag är bara under isen en stund, och gråter en skvätt.

Allvarliga konsekvenser

Jamen ni förstår väl vad köpstoppet innebär:
Jag får vänta mer än en månad på den här.

Men jag framhärdar. Och det känns lite härligt att vänta.
Som i barndomens december.

Varför?

Varför ska jag alltid vara ute i sista minuten?
Och varför, varför, varför erbjöd jag mig att göra ett sånghäfte till radhusområdets 50-årsfest på lördag? Googlar som en galning, men hittar bara snapsvisor. Vi ska inte snapsa.

Det började ju så bra

Smörgåstårtan var jättegod. Champagnen fantastisk.

Men sen, plötsligt: Vad ÄR det där?
Är det en mördarsnigel i min skål med Ben & Jerry's?

La France, doux points

Så här ser min topp 5 ut (utan inbördes ordning):

Frankrike
Ukraina
Serbien
Norge
Turkiet.

Och så undrar jag: var det riktig is han åkte på, den ryske skridskoåkaren? I så fall måste den stackars sångaren ha blivit rysligt kall om fötterna - han var ju barfota, pojken.

Tanken var god

Efter att ha målat, målat och målat sin egen trädgårdsbod, kan det hända att man börjar ångra att man lovade sina båda åldriga grannar att måla deras bodar också. Men man målar på, förstås. Och efteråt är alla glada.

Mina femmor

Slinker in och ger mig på utmaningen som cirkulerar bland bloggarna därute:

5 saker på min “att göra-lista” idag:
1. olja in utemöblerna
2. ta en tupplur
3. sortera ren tvätt
4. klippa gräset framför huset
5. kyla champagnen

5 dåliga egenskaper:
1. svårt att låta bli sötsaker
2. oroar mig för mycket
3. en lätt släng av telefonskräck
4. behöver väldigt mycket sömn
5. när jag är trött eller hungrig blir jag grinig, gnällig och grälsjuk

5 platser där jag bott:
1. andrahandstvåa i Traneberg
2. sex olika ställen i Växjö (under en sjuårsperiod)
3. Warrensburg, Missouri (ett halvår, räknas det?)
4. hyrestrea i Sumpan
5. ljuvliga radhuset väster om stan

5 jobb som jag haft:
1. systembolagskassörska
2. parkarbetare, kommunen
3. receptionist/telefonist
4. informationschef
5. kommunikationsstrateg

Näe hörni

Jag tar mig ett köpstopp.
Ingen shopping förrän efter den 27 juni.
Jag återkommer om detaljerna.

Rosa skumpa och dill

Imorgon ska jag laga smörgåstårta. Mycket exotiskt i min familj, en rätt jag aldrig lagar. Konstigt nog, för det är ju gott! Inte minst tillsammans med den rosa champagnen maken har köpt. Att inmundigas i TV-soffan, medan vi hejar på Charlotte. Eller Sébastien.

Men det roligaste av allt är att man, enligt receptet, ska dekorera med ett kryddmått dill.

Husmorsfasoner

Det finns fördelar med att bo i ett radhusområde med gemensam tvättstuga. Idag har jag kört åtta maskiner, det fixar vi inte på en halvdag hemma i vårt eget badrum.

Här finns torkrum och mangel också, om man är lagd åt det hållet.

Godaste snabblunchen

Dags för lite matbloggande igen! Ibland finns det inte tid att laga lunch här hemma. Då gäller det att ha frysen full av god mat som går lätt att tina. De här spenatfyllda tortillarullarna är mina favoriter just nu. Och finns de inte färdiga i frysen så är de busenkla att svänga ihop, av ingredienser som jag alltid har hemma. Komplettera med en tomatsallad och kanske lite marinerade kikärtor, så har du en riktigt bra lunch:

Det här behövs till 4 pers:
2 paket fryst bladspenat (à 250 g)
2 vitlöksklyftor
1 msk olivolja
1/2 tsk salt
1 krm svartpeppar
200 g fetaost
6 medelstora tortillas
2 dl riven lagrad ost

Gör så här:
Sätt ugnen på 250°. Tina spenaten.
Skala och hacka vitlöken. Fräs den i oljan någon minut.
Rör i spenaten och låt den fräsa tills den blir varm. Krydda med salt och peppar.
Grovhacka fetaosten. Fördela spenaten på bröden och strö över osten. Rulla ihop.
Lägg rullarna tätt på bakplåtspapper på en plåt. Strö över osten.
Gratinera i övre delen av ugnen 5-6 minuter.

Vive la France!

Nu har jag i och för sig inte lyssnat på alla bidrag i Eurovisionsschlagern, men Frankrikes måste ändå vara bäst. Heja Sébastien!

Keep calm and carry on

Budskapet på det här trycket (som också finns här) känns ytterst aktuellt under veckor som den gångna, när alla i familjen är mer eller mindre sjuka. Det är liksom bara att köra på, oavsett hur trött man är. Och det blir onekligen enklare om man lyckas behålla lugnet... Jag har sneglat på trycket länge, och för att fira familjens påbörjade tillfrisknande tror jag det är dags att klicka hem en!

(Bilden är lånad från etsy.com, och visst är trycket fult ramat just här. Alldeles för lite luft mellan trycket och passpartoun upptill och nertill!)

Rise and shine

Med tanke på att lillasyster inte behagade somna förrän efter klockan två i natt, känns det lite oturligt att storebror bestämde sig för att vakna tjugo över fem just idag.

Update: Ett besök hos läkaren visade att lillasyster, inte oväntat, har öroninflammation. Antibiotikakur ska nu påbörjas, så förhoppningsvis får vi snart sova på nätterna igen. Och bloggen kan handla om annat än vår sjukstuga... Är det förresten bara jag som känner mig som en skurk när jag hämtar ut antibiotika? Vill ju inte bidra till fler resistenta bakterier. Samtidigt vill jag ju att min bebis ska bli frisk!

Synd om-gnäll

Jag är däbbt i däsad.
Det ringer i öronen.
Huvudet värker.
Ögonen rinner.

Hostelihost, tråk, tråk, tråk.

Sisyfos, anyone?

Nu har vi ägnat oss åt vad som måste vara en av jordens mest tröstlösa uppgifter:

Att städa storebrors rum inför eftermiddagens barnkalas.

Hur många minuter efter kalasdeltagarnas ankomst tror ni det tar innan jobbet är ogjort? Fem? Tio? Femton?

Den blomstertid är kommen

Tänk att i lördags var det sommar. Då spenderade vi dagen här:


Det var härligt.

Det blev visst lite bloggat i alla fall

Lillasyster sover i vagnen. (Hur ska man annars orka vara vaken hela natten?)
Maken och storebror är och köper pizza. (Man orkar inte laga middag när man har varit vaken hela natten.)
Jag kopplar av vid datorn. (Och kanske slipper jag vara vaken hela natten.)

Och som jag väntar

På den här.

Människohamn

Kolla här.

Bokens ondingar (författarens ordval) är två spöken som åker runt på en flakmoppe och bara pratar i citat från the Smiths.

Bara en sån sak.

No country for old men

Jag har ju läst Cormac McCarthy. Jag vet vad han skriver om och hur han gör det.

Så jag borde ha förstått att hans roman skulle bli en vacker men isande, obönhörlig och brutal film när bröderna Coen tog sig an den. Men att den skulle vara så gastkramande, det trodde jag inte.

Den lämnar inte mycket hopp. Men se den, det är den värd.

Ofrivillig paus

Jädra förkylning. Nu har storebror piggnat till, men resten av familjen är hårt drabbade. Framför allt lillasyster som snorar, har rinnande ögon och hostar hela nätterna. Vaken bebis = ingen sömn för föräldrarna. Och då blir det inte mycket bloggat. *gäsp*

Erase and rewind?

Det slår aldrig fel. Så fort jag skrivit en kommentar på någon blogg, och klickat på "publicera din kommentar", så kommer jag på hur jag egentligen skulle ha skrivit. Lite smartare, fyndigare och mer välformulerat.

Gud vad petig jag är. Och vilken tur att det inte går att ångra sig, då skulle jag väl aldrig få ur mig några kommentarer.

Händer det här bara mig?

Grymt

På sin fyraårsdag ska man faktiskt inte behöva ha så ont i örat att man gråter sig till sömns. Klockan tio på förmiddagen.

Update: Nu är det bättre. Alvedon, en lång tupplur, lite Mary Poppins på TV (storebrors favoritfilm, visst är det sött), glass och en halv macka gjorde sitt till.

Dagens största nyhet

Jamen kolla! Hans nästa bok är på gång.
När kommer den ut, när kommer den ut?
Hittar ingen info. Måste googla mera.

Update: Vem behöver googla när man har pålitliga och välinformerade bloggvänner? Vecka 22, närmare bestämt den 27 maj, kommer den.

Like mother like son

Han brås en del på sin mamma, storebror. Det märks inte idag på den stora fyraårsdagen. Några drag han fått av mig:

• noll tålamod
• häftigt humör
• bär sina känslor på utsidan.

Dessutom är vi båda barnsligt förtjusta i att få presenter, och i amerikanska pannkakor med bacon och lönnsirap. Dagen till ära har vi också drabbats av samma förkylning. Den lille stackaren vaknade klockan fyra i morse. Inte för att han ville öppna paket, utan för att han hade ont i örat. Inget dagis idag, alltså.

Förlåt, men bara en till...

Apropå kärlekssånger (och nu när jag kommit på hur man stoppar in you tube-klipp i bloggen ;-). Den här spelades när vi gifte oss. Ett kärt minne.

Lyssna!

Den här måste man lyssna på då och då. Fina, fina kärlekssången. Tack maken för påminnelsen! John Ajvide Lindqvist spelade den i sitt sommarprogram. Han har bra musiksmak, den mannen. Bara det faktum att han döpt en roman efter en låt av Morrissey säger väl allt? Inte konstigt jag är lite smygförälskad i karln. (Makens musiksmak är det heller inget fel på, för övrigt. Och ja, han vet att jag är förtjust i Ajvide Lindqvist.)

Fotvadå?

Går in på Aftonbladet.se. Scrollar neråt och tänker att jag måste ha kommit in på sportsidan av misstag. Fotboll, fotboll, fotboll så långt ögat når.

Men nej, det är förstasidan. Det är visst något lag som tagits ut och presenteras idag. Till något mästerskap. E-nånting?

Näe, nu koketterar jag lite med min okunskap. EM är det förstås. Men jag är sportanalfabet. Ointresserad av sport i allmänhet och fotboll i synnerhet. Det är helt klart en lucka i min allmänbildning och något som gör att jag ibland känner mig lite dum. Det är ett stort samtalsämne där jag inte har något att bidra med. Luckan gör dessutom att jag sällan får alla rätt i DN:s nutidstest på fredagarna. Jädra sportfråga!

Update: Henke är EM-bomben. Bara så ni vet.

Update 2: Och nu satte sig förstås Global Fussball OK på hjärnan. Men det är OK. De är coola, de där Tyskarna från Lund.

Ner och upp med Ekolådan

Jag har ju hyllat Ekolådan här på bloggen. Kvaliteten har överlag varit enastående. Men förra leveransen var inte perfekt. En grön paprika var ynkligt skrumpen och några av skärbönorna gamla och kladdiga. Petitesser, kanske. Men när jag inte har chansen att själv välja ut mina grönsaker, så litar jag på att den som gör det åt mig bara plockar ut felfria exemplar.

Så jag framförde mina synpunkter i ett mejl till Ekolådan. En timme senare fick jag ett vänligt och seriöst svar, och 42 kronor ska sättas in på mitt konto.

En sådan snabb och bra kundservice borde vara självklar, men så är det ju tyvärr inte.

Varför skrattar man när man blir kittlad?

Det skulle man kunna fråga sig.

Eller också njuter man bara av det kvillrande bebisskrattet som bubblar fram ur lillasysters grötkletiga mun när hon blir blåst på magen.

Inte så lustiger gas

Hörde på radion att lustgasen är en riktig miljöbov. Så nu ska man försöka minska användningen vid förlossningar.

Mycket kan jag tänka mig att göra för miljön, men där går nog ändå gränsen! Låt mig säga så här: hade det inte funnits lustgas, så hade storebror inte fått någon lillasyster.

(Och om någon undrar så nej, jag har inte tänkt mig fler barn.)

En sann P1-älskare är jag

Och oj vad jag blir nyfiken på det här programmet.
Helt klart en programidé med potential, om du frågar mig.

Vad skulle du vilja prata med Kristina om?

Jag kastar mig ut

Efter att ha vilat med några lättsammare historier har jag nu börjat läsa Augustprisvinnande Stundande natten. Ibland är det skönt att bejaka det jobbiga, och det känns på något märkligt sätt befriande att kasta mig in i den här berättelsen om livets slutskede.

Jag återkommer med recension, och inser samtidigt att jag har läst ett helt gäng böcker som jag inte ordat om på bloggen:

Fallet avslutat av Michael Connelly
Mitt Iran av Shirin Ebadi
Alltid redo att dö för mitt barn av Joanna Rubin Dranger
Kicki och Lasse av Peter Kihlgård
Tusen strålande solar av Khaled Housseini.

Vi får se om jag mäktar med att kortrecensera dem alla.

Den stora saknaden, del 2

Det är alltså jobbigt just nu. Men den sagolikt vackra försommarnaturen är också vänlig och läkande, så det finns stora stråk av ljus i det mörka. Och jag vill ju minnas mamma och allt det hon tyckte om, allt det hon symboliserar för mig. Även om det gör ont ibland.

Och så finns ju familjen där. Maken och barnen, de älskade barnen som på sitt direkta - ibland brutala - sätt ser till att deras mamma lever här och nu, och inte bara i saknaden efter en älskad mormor. Bästa gåvan är de allt, barna.

Den stora saknaden

Det blir inte bloggat just nu. Och det beror inte bara på sommaren som varit här på ljuvligt besök. Det beror också på att minnet av mamma är extra påtagligt just nu. Och saknaden är större än någonsin.

Våren och försommaren var mammas favoritårstid. Jag vet ingen annan som njöt så av tiden mellan hägg och syren. Det gör att varje nyutslagen gullviva, varje doftande hägg och varje knoppande syren påminner mig om henne. Och om att hon inte fick uppleva så många vårar som hon borde ha fått. Inga fler sommarmorgnar med en tallrik fil på lantställets altan, inget mer bus med barnbarnen i gröngräset, inga fler basilikaodlingar längs söderväggen.

Saknaden och sorgen väller in över mig som en flodvåg. Varje ny våg med oanad kraft. Det gör så ont, så ont.

Lyckans lördag

Det är härligt att ha en fyraåring (nåja, han fyller på onsdag). Han är nu så stor att han kan njuta i fulla drag av en picknickutflykt på vischan. Länge och väl satt vi på filten under de blommande äppelträden vid Ekebyhovs slott och njöt, och alltsomoftast utbrast storebror i ett "mamma, det här är fantastiskt". Lillasyster åt gröt med sin vanliga aptit, krälade runt på filten, sov en sväng i vagnen och verkade på det hela taget nöjd med situationen, hon också.

Efter att ha avslutat dagen med härlig grillmiddag och fina viner i goda vänners lag så kan jag bara konstatera - en sån lyckans lördag!

Men!

Hörni, det är torsdag. Redan!
Det betyder att det är fredag imorgon. Härligt!

Jag bara undrar

Har ni någonsin sett ett reportage om hur man får mindre volym i håret? Det har inte jag. Är jag den enda som skulle behöva lite tips i den vägen?

Update: Och jag koketterar inte med något lagom stunsigt hårsvall. Här snackar vi kalufs. Mängder av hår. Frisörer brukar reagera med skräckblandad förtjusning. Inte alltid så kul.

Sommaren doftar mer än syren

Nu sopar och spolar de gatan här utanför. Doften tar mig genast tillbaka till min barndoms försommarkvällar, då vi cyklade runt, runt, runt på de spolade gatorna. Härligt!

Lax- och räkpastan!

Visst lovade jag att lägga ut receptet på lax- och räkpastan med apelsin, ur vår veckomatsedel? Ursäkta att det har dröjt - jag glömde det helt, vilket kanske beror på att rätten bryskt blev utkonkurrerad ur menyn av en räksallad med grillad halloumi i söndags. Pastan gör dock comeback på vår matsedel på fredag kväll.

Så här:

3-400 g pasta
400 g laxfilé
500 g räkor med skal
2 msk olivolja
1 msk tomatpuré
2 dl grönsaksbuljong
1 dl vitt vin eller 1 msk pressad citron + 1 dl vatten
2 dl lätt crème fraice
1/2 tsk torkad timjan, eller lite mer färsk
rivet skal och pressad saft av 1 apelsin
2 krm salt
1/2 krm cayennepeppar
2 vitlöksklyftor
1 fänkålsstånd

Skala räkorna, spara skalen. Fräs skalen i häften av oljan. Rör ner tomatpuré och häll på buljong och vin. Koka skalen cirka 10 minuter under lock.
Sila bort räkskalen och tillsätt crème fraiche. Låt såsen koka ihop. Smaksätt med timjan, apelsinsaft och -skal, salt och peppar.
Skala och hacka vitlöken. Skär fänkålen i strimlor och laxen i tärningar.
Hit kan man förbereda.
Koka pastan. Fräs vitlök och fänkål mjuka i lite olja och blanda ner dem i såsen. Lägg i räkorna. Stek laxtärningarna hastigt i lite olja i het panna så de blir knappt genomstekta.
Blanda pastan med såsen, strö över laxtärningar.

Begagnat?

Jag har förstått att många är tveksamma till att klä sina barn i begagnade barnkläder.

Jag kan faktiskt inte alls förstå varför. Mina barn har fått ärva kläder av såväl familj som vänner. Senast var det en granne som kom förbi med en kasse urvuxna kläder till storebror. Jag tackade för ett gäng extrabyxor till dagis, och sonen jublade över en tröja med en racerbil på (hans mamma köper sällan kläder med dylika motiv, så detta var extra lyxigt i hans ögon).

Inspirerad av en god vän med näsa för fynd, hängde jag för första gången med på klädbytardag för ett par år sedan. Vilken grej! Kul var det, rena skattjakten. Och oj vad vi fyndade - hela, rena och efter många tvättar giftfria och mjuka barnkläder till absoluta vrakpriser. Knappt slitna skor för 2o-30 kronor paret, byxor för lika mycket och tröjor för en tia. Numera är jag stammis!

Det är klart att mina ungar får nya kläder också. Det är kul att köpa nytt! Och inget fel i det. Men när såväl miljön som ekonomin vinner på att det nya blandas upp med lite begagnat, så kan jag inte annat än utropa alla till vinnare. Så kolla in nästa klädbytardag i ditt kvarter!

Eller vad säger du? Känns det OK eller inte med begagnade barnkläder?

Rätt bågar

40 procent på alla bågar! Detta trevliga erbjudande mötte mig på Synsambutiken när jag kom dit idag, intet ont anande, för att beställa mina redan utvalda glasögon. Det enda som krävdes var att jag hostade upp pengarna direkt. Kunde jag väl tänka mig, eftersom jag sparade många sköna slantar på det. Man tackar!

Nästa vecka ska de hämtas. Vem vet, kanske gör jag en Anna och visar upp dem här på bloggen? Fast å andra sidan, kanske inte. Och jag tvivlar på att jag kommer att se lika cool ut i mina som hon gör i sina.

Hur som helst så är det ett smärre mirakel att jag slutligen har lyckats välja ett par bågar. Och det blev inga Sean John.

Pustar ut

Vardag igen. Jag trodde aldrig den skulle komma... Bara jag och lillasyster hemma, hon snusandes i vagnen. Äntligen har jag tid att läsa ikapp lite på mina favoritbloggar, och kanske till och med blogga lite själv!

Update: Jaha, och bara därför ligger förstås Bloggkolls server nere. Bara att börja beta av bloggarna en och en, alltså. Fast först är det dags för en förmiddagsmacka. Min special: rostat grovt bröd med philadelphiaost och skivade jordgubbar på. Känner du dig riktigt vågad så strör du över lite, lite socker också. Mums!

Men kul var det!

En heldag på Gröna Lund med hela familjen suger musten ur den bästa. Därför: mer bloggat än så här blir det inte idag.

Dagens bästa: kvällen

Svärföräldrarna är på besök från Småland.
Det betyder att jag och maken kan gå på kvällspromenad - samtidigt.

Det gjorde vi nyss. Bara vi två.
Utan barnvagnar och treåringar. Hand i hand. Det var härligt.

Helgoro

Ibland är det så svårt att vara i nuet.
Svårt att njuta, trots de bästa av förutsättningar.

Ofta är det särskilt svårt när helgen kommer.
Förväntningarna väger tungt - jag vill så mycket men hinner inte allt. Orkar inte allt.

Och då börjar stressen och oron gnaga i mig.
Knappt är lunchen uppäten förrän jag börjar fundera på hur middagen ska bli klar i tid, utan stress. Min strävan efter att inte stressa leder till mer stress. Jag känner trycket över bröstet och den onda cirkeln är ett faktum.

Men jag övar på att bryta den. Det ska gå.

Panschisvarning

Gårdagskvällens upptäckt: lakritsbåtar är ju riktigt gott.

Nu undrar jag: vad blir nästa steg? Bridgeblandning? Kungen av Danmark?

Kärleken till Toves värld

Saker man älskar vill man gärna föra vidare till sina barn. Utan att tvinga på dem något, vilket kan vara en svår balansgång ibland.

Jag älskade Tove Janssons muminvärld som barn. Och kärleken består: jag kan fortfarande förlora mig i hennes sagovärld fylld av udda existenser, vilda drömmar och melankoliska livsöden. Jag älskar formspråket, de bleka pastellerna och de svartvita kontrasterna.

Därför blir jag lika glad varje gång storebror ber mig läsa Vem ska trösta knyttet?. Han njuter av varje rim, varje vändning i berättelsen och lever sig in i det stackars blyga knyttets utvecklingsresa. Och så finns där ju Mårran. Henne pratar han ofta om, om att hon ser farlig ut men mest är ensam och bara äter frusna löv och is.

Den där boken är något särskilt som vi har tillsammans, storebror och jag. Det är bara jag som läser den, aldrig maken.

Maken ler i stället nöjt när storebror kryper upp i soffan med en bunt Tintin-album. Se där, ännu ett stycke barndomsnostalgi som skänkts vidare till nästa generation.

Fool's gold

Alltså, jag bara undrar. Men vem går på sånt här? Hur tänker man?

"Nejmen sermanpå vilka fyndpriser på guldet de har, de här försäljarsnubbarna som vinkade in mig vid vägkanten. Prima varor där i bakluckan, det ser ju vem som helst. Klart man slår till!"

Eh?

Inte för vem som helst

Hade möte med några grannar härom kvällen. Vi kom att prata om bostadsrättsföreningens historia. Och vet ni, att fram till inte allt för länge sen godkände föreningen inga nya medlemmar utan akademisk examen.

Jösses. Nog för att gamlingarna här i föreningen är välutbildade och mondäna. Men vilka snobbar! Tur att de verkar ha mjuknat med åren.

Lyssna på det här

Höstsilverax.
Tuvrör.
Flocknäva.
Kaukasisk förgätmigej.
Skuggbräcka.
Tuvtåtel.
Daggfunkia.
Strutbräken.
Magnolia.

Visst låter det som poesi?

Trädgårdsskissen är klar! Vi var ju på Slottsträdgården för att stämma av en ungefärlig plan för några veckor sedan, och nu har den detaljerade skissen äntligen landat i brevlådan.

Och jag sitter här och drömmer om att någon ska skänka mig en halv förmögenhet så att vi kan förverkliga den fantastiska trädgårdsdröm som finns där på pappret - nu! Om ingen förmögenhet kommer min väg, så får jag väl se det här projektet som ett bra sätt att öva mitt tålamod.

Trädgårdslycka är...

...att tassa ut i trädgården före frukost. Att andas in den fuktmättade, vårliga luften, hälsa plommonträdets nyutslagna blommor välkomna, nypa bort några vissna blad från salviaplantan och tillsammans med sonen fascineras av hur kvickt en blyg daggmask kan gräva ner sig när han (hon?) verkligen vill.

Det blir nog en bra dag det här! Och om den inte skulle bli det, så har den i alla fall börjat härligt.