Nu är våren kommen!

Ingen nyhet direkt. Men ett vårtecken till mäktar ni väl med?

Det ska bli basilika.

Vad är bäst?

Att sälja mammakläder på Tradera eller Blocket?

Jag har krängt en hel del saker på Blocket, men är fortfarande Tradera-oskuld.

Familjens att göra den här veckan

• Sälja mammakläder
• Sortera urvuxna barnkläder check
  
• Se till att äntligen sälja den gamla skruttiga bilen check
  
• Frosta av frysen
• Bjuda in till lillasysters namnfest check (d v s vi har skjutit fram namnfesten)
  
• Sätta upp tavellister i hallen på övervåningen
• Storhandla check
  
• Sätta upp golvlister i vardagsrummet
• Åka till tippen med en massa gammalt skräp check
  
• Boka in några trivsamma lunchdejter check
• Gå till BVC och väga in lillasyster check
  

Vad gör man på sommaren?

Det brukar storebror fråga mig innan han somnar på kvällen. Och så drömmer vi oss bort tillsammans, och räknar upp allt mysigt man kan göra. Ta ett kvällsdopp på stranden, spela fotboll i trädgården, åka på cykelutflykt, gå till dagis utan vantar och overall, plocka smultron, köpa citronglass i kiosken, dofta på syrenerna, göra flädersaft, äta frukost på altanen...

Snart är vi där.

Idag blev det inte mycket bloggat

Jag skyller på stolen i solen.

Har invigningsshoppat

Vilket succéställe!

Frusen

Av mitt förra inlägg kan man dra slutsatsen att jag är en frusen själ. Och det stämmer: jag fryser konstant. Ganska tröttsamt faktiskt.

Det är också en av anledningarna till att jag aldrig publicerar några dagens outfits. Dubbla mysbrallor, fliströjor, tofflor och stora sjalar runt halsen är inte så fab...

Ny utmaning: bäst och pest därhemma

Rana har utmanat mig att visa vad som är bäst och pest i mitt hem. Kul! Allra bäst är tveklöst den öppna spisen i vardagsrummet. Där eldar vi ofta. Litegrann för kråkorna. Men allra mest för själen:

Faktum är att hela vardagsrummet känns riktigt bra just nu. Det börjar bli som vi vill ha det! Inte minst nu när väggarna är målade och nya bokhyllan äntligen är på plats:

Och nya sideboarden:

Pest är att något saknas i vårt badrum. Något väsentligt. Något jag längtar efter vareviga dag:

Update: Glömde en pestig grej till. Vår hall. Borde få sig en rejäl makeover omedelbart. Om vi bara kunde bestämma oss för hur vi vill att den ska se ut. Inte så här i alla fall:

Hur har du det därhemma?

Samma visa varje kväll

Man ställer väckarklockan på 07:30.
Som om det skulle behövas.

Ha. Ha. Ha.

Lycklig mamma

Efter sju sorger och åtta bedrövelser har storebror äntligen fått byta dagisavdelning. Han skulle ha börjat på storbarnsavdelningen redan i september men det har inte funnits plats. Och han har haft så tråkigt bland småbarnen och med personal som inte mäktat med att ge honom, med råge äldst i gruppen, den stimulans han har rätt till. Det har yttrat sig i gråt, frustration och en ovilja att prata om dagis. Vantrivseln har synts i hela hans kropp.

För några veckor sedan fick han äntligen byta. Och det är snudd på magiskt. Förändringen var omedelbar. Han har vuxit minst en decimeter på en månad, mätt i självkänsla, glädje och trivsel. Han dansar till dagis och vill ogärna gå därifrån vid dagens slut. Han berättar, äntligen berättar han så det bubblar om sina dagar, sina kompisar och om allt han lärt sig. Och han trivs.

Sånt gör en mamma riktigt lycklig.

Det händer viktiga saker på jobbet

Mejl, skickat idag 14:47 till samtliga på Stockholmskontoret:

Det står två smaskiga gräddtårtor på plan 9 utanför grupprummet och verkar lite övergivna. Är det någon som saknar dem?

Undrar några lystna

Unga kvinnor väger för lite

Socialstyrelsens nya folkhälsorapport presenteras idag. Den visar bland annat att undervikt är mer än dubbelt så vanligt förekommande än fetma bland kvinnor i åldrarna 15-24 år.

Så Ebba, Amelia, alla ni andra tidnings- och bloggredaktörer där ute: fram med lite knep om hur man ökar sin vikt och bygger en hälsosam kropp i stället för dessa eviga detox-, tappadinavinterkilon- och såblirdusmalastpåstranden-reportage.

Rapporten säger för övrigt att vi svenskar mår ganska bra, med undantag just av de unga kvinnorna. De mår sämre såväl psykiskt som fysiskt. Väl värt att fundera på.

Men inte nu, för nu kommer trädgårdsrådgivaren!

Barnmorskorna

Nån som lyckades se hela utan att fälla en tår?

Trädgårdsmakeover

Imorgon kommer Maria från Slottsträdgården Ulriksdal hem till oss. Hon ska hjälpa oss att förvandla vår platta radhusplätt till något helt annat. Exakt vad vet vi inte än, men Maria kommer att bli överöst av inspirationsbilder, tankar, idéer och önskemål.

Spännande! (Inte minst med tanke på att vi kryssade i "minimalt" som svar på frågan om vår trädgårdskunskap.)

Bäste maken

Han har uppenbarligen följt min jakt på muntrare läsning. Och idag gjorde han en aktiv insats för att få ett slut på alla eländesskildringar: gick in på Hedengrens och bad dem rekommendera något kul. De gav honom den här, som fick följa med hem till mig, iklädd fint omslagspapper:

Tackelitack! Den får samsas med Kicki och Lasse på sängbordet. Återkommer med rapport.

Mera mat

Det doftar ljuvligt av nybakat bröd i mitt kök. Men jag har inte bakat, utan bara slängt in en av mina egna bakeoff-bröd i ugnen. Det är fantastiskt lyxigt att ha bröd på lut i frysen: på knappt en halvtimme kan man åstadkomma nybakat bröd till frukosten eller fikat. Prova, det är enkelt:

Bakeoff-bröd med solrosfrö (16-18 st)
50 g jäst
2 msk olivolja
6 dl vatten, 37 grader
2 tsk salt
ca 15 dl lantbrödsmjöl av fyra sädesslag (825 g)
3 dl rostade solrosfrön

Lös jästen i oljan och vattnet. Tillsätt salt, det mesta av mjölet och hälften av solrosfröna. Arbeta till en smidig deg och tillsätt mer mjöl om det behövs.
Jäs under duk cirka 40 minuter.
Ta upp och arbeta samman degen. Forma två rullar och skär dem i breda skivor. Doppa snittytan i solrosfrön och lägg bröden på en bricka eller plåt som går in i frysen.
Låt jäsa under duk cirka 20 minuter. (Jäs något längre om de ska gräddas direkt.)
Ställ in i frysen. Packa dem i påsar när de är frysta.
När du vill bjuda på nybakat bröd gör du så här: Lägg de frysta bröden på plåt med bakplåtspapper. Låt ligga 20 minuter medan ugnen värms till 250 grader. Grädda mitt i ugnen 10-12 minuter.

Veckans mat

Veckans matsedel är klar:

• idag: sejfilé med ansjoviskräm, potatis, sparris
• torsdag: broccoligratäng (efter inspiration från Sara som hittat receptet hos Helena) och falukorv
• fredag: hämtmat thai style
• lördag: räkor med tillbehör
• söndag: saffransdoftande kycklingtagliatelle (oprövat recept från Hemköp)
• måndag: fisk under frasigt täcke med rotsaksmos
• tisdag: quorn bolognese
• onsdag: soppa på vita bönor
  

Synd bara att maten inte är inhandlad än. Det är mycket roligare att planera än att handla.

Guldfeber

Vad är det med TV-kvinnor och bladguld?

Före påsk var det Monika Ahlberg som, lätt maniskt, smulade guld över sin påsktårta (som Anna redan noterat).
Och igår gick Lulu Carter loss med bladguldet på en gammal kista i Äntligen hemma.

Jag känner ingen längtan efter bladguld, varken i kulinariska eller inredningsmässiga sammanhang. Möjligen kan jag tänka mig något fint att hänga runt halsen. Har jag missat något?

Fortfarande inte så muntert

Som ni vet har jag försökt hitta något muntert att läsa.
Det går inte så bra.
Överst i bokhögen låg Kicki och Lasse av Peter Kihlgård. Det blir nog bra, tänkte jag, det ska ju vara en fin kärlekshistoria.

Jo tjena. Historien slutar (eller börjar, eftersom den är berättad bakåt) med att Kicki får cancer och kärleksparet bestämmer sig för ett gemensamt självmord. Dessutom sågades den brutalt av Sveriges Radios lyssnarjury, som dömde ut den som gubbig och stereotyp.

Klackarna i taket.

Tänker tillbaka

Anna, med den eminenta bloggen Jensens tankar, har utmanat mig minsann, och bett mig reflektera över några av åren som gått. Så jag sitter här och låter tankarna ströva bakåt:

För fem år sedan (2003): Lämnade äntligen jobbet där chefen helt öppet sade att hon praktiserade ”management by fear” och började på mitt nuvarande jobb. Blev gravid med storebror efter bara två månader på nya jobbet, vilket kändes lite genant. Men som mina kollegor glatt sa: ”Ha, en nygift 33-årig tjej med hund - det fattade vi väl att du skulle bli gravid vilken dag som helst!”.

För 10 år sedan (1998): Efter en lyckad sjuårig utflykt till Småland återvände jag till storstan tillsammans med blivande maken. Ägnade arbetsdagarna åt att försöka göra det här med tjänstepensioner begripligt. Inte helt lätt kan jag lova. Från andrahandslyan på Lidingö njöt vi av stans bästa utsikt. Hundinköp planerades.

För 15 år sedan (1993): Jag levde livets glada dagar som student i Växjö. Blommade ut i en lärorik, kreativ och sorglös tillvaro som var perfekt för mig just då. Och hörni: det var exakt femton år sen IDAG som maken och jag blev ett par. Jag såg honom skymta förbi en tidig morgon på en bokhandel och blev på en sekund totalt omskakande halsöverhuvud störtförälskad (man är väl boknörd ;-). Några veckor senare, den 25 mars, korsades våra vägar på krogen och eftersom jag är fullständigt värdelös på att flirta så dumstirrade jag på honom tills han kände sig tvungen att komma fram och prata. And the rest is history.

För 20 år sedan (1988): Sista året på gymnasiet - oj så avlägset det känns. Kände mig inte riktigt hemma i det sammanhang där jag befann mig, hade inte hittat rätt än. Hade inte riktigt förstått att drömmar kan förverkligas och var lite för rädd för mitt eget bästa. Paradoxalt nog hoppade jag ändå på en och annan utmaning utan att tveka, sådär som bara en artonåring kan.

Update: Vänta nu, jag vill förstås föra den här utmaningen vidare! Vi får se om Målleskrålle, Sara eller Anna har lust att anta den.

Tråkigt för en, roligt för en ann

I helgen var det tänkt att maken skulle ut och vandra med några vänner. Jag skulle vara ensam hemma med storebror och lillasyster från fredag morgon till söndag kväll.

Av olika skäl blir det ingen vandring. Tråkigt för maken, men jag kan inte låta bli att vara lite nöjd. Jag har haft lite ångest över att vara själv med barnen en hel helg. Dagarna är en sak, men nätterna en helt annan. Min make är stabilare än en klippa på nätterna och hur nattpassen skulle se ut utan honom vågar jag inte ens tänka på. Dessutom är det trevligt att umgås med honom. Alltså måste jag erkänna att det inte smärtar mig att vandringen har skjutits upp.

Gör det här mig till en dålig människa?

Mycket glas blir det...

...när man har sönder en 70 x 100 cm stor ram.
Nyinköpt var den också, hembaxad idag.
Skit.

Vardag igen

Och vardagslycka kan vara att ha lyckats övertyga lillasyster om att somna om, trots att hon var illpigg klockan 05:45.

Visst syns det att vi är systrar?

(Och det är faktiskt Photoshops fel att mitt huvud ser groteskt mycket större ut än Målleskrålles. Så det så.)

Gomorron!

Nu ska här kokas ägg.

N.e.r.d.

Jag ville förstås också testa min boknördighet (hittade länken hos Linda K). Den visade sig vara grav:



(Och så där blond är jag numera bara i själen. Två graviditeter - eller om det bara är åldern - har förmörkat håret väsentligt. Tid hos frissan ska bokas snarast.)

Vardag

Som flitiga myror gnor vi på i vår vardag. Övervinner små utmaningar, på jobbet eller hemma.

• Syster min sitter i ett lutande hus i utkanten av stan och grubblar över vad hennes japanska kollegor egentligen vill att hon ska göra. Kanske norpar hon ett och annat marmeladägg från ekonomiavdelningen.
  
• Maken sitter i skuggan av bratsens högborg och försöker få till en snygg infattning av en bamsediamant.
• Själv tänker jag mest på hallinredning. Skissar, mäter, fotar, ratar. Grubblar, mäter igen.
  

Inte så djupsinnigt på min front. Men den tiden kommer: i september börjar jobballvaret igen. Ny chef och nya utmaningar väntar. Då ska det strategias, coachas, kommunikationsplaneras, verksamhetsstödjas och hållas på. Tjo och tjim!

Hon är tillbaka!

Äntligen har k.d. lang släppt en ny skiva. Som jag har väntat.

Har ni lyssnat på hennes musik? Hon är en av världens bästa sångerskor, med en röst som är obevekligt stark och på samma gång smeksam och mystisk. Musiken är drömsk, lätt countryinfluerad och tidlös, av singer-songwriterkaraktär. Inte riktigt min tékopp i vanliga fall (jag vill ha mer ös!), men det här är ju så bra.

Jag och maken såg hennes konsert på Cirkus hösten 2004, och jag får fortfarande gåshud när jag tänker på det. Lokalen kokade, jag har aldrig varit med om en så hänförd publik. Om hon sjunger bra på skiva, så är det inget - jag säger inget - emot hur det var att se henne live. Goddamn! Det var mitt livs bästa konsertupplevelse. Och då har jag ändå en ordentlig radda konserter och festivaler under bältet.

Här kan du lyssna:
Constant craving, hennes hit från 1992
Och här sjunger hon Crying, live 2005

(Bilden lånade jag från ginza.se)

Glad påsk!

Det finns bloggar...

...som jag inte kan låta bli att läsa. Fast jag inte gillar dem, utan mest retar mig på dem. Det är som att klia på en sårskorpa ungefär.

Update: Och de flesta av dem skrivs av glin som är hälften så gamla som jag. En rätt intressant inblick i en annan tillvaro. Så jag menar inte att döma. Undrar hur min blogg skulle sett ut för sisådär 16 år sen?

Kamikazeuppdrag

Imorgon, skärtorsdagen, är årets största dag för hela matvaruhandeln. Så jag väljer att handla påskmaten idag i stället. Det är det säkert ingen annan som gör...?

Det finns några fenomen som kan få mig att tappa tron på mänskligheten. Smockfulla stormarknader är ett av dem.

Update: Uppdrag utfört. Utan större dramatik eller trängsel. Det finns hopp för mänskligheten, trots allt! Men hörni, vad har hänt med de små spräckliga marmeladäggen som fanns när jag var liten? De där med hård utsida, marmelad i mitten och lite knaster däremellan?

Eftermiddagsfika!

Varsågoda att förse er, jag och storebror bjuder:

Medelålders hobby?

Det här är my kind of påskunderhållning:


Korsord är underskattat. Otroligt avkopplande. Bra träning för hjärnan. Men det måste vara rätt korsord. För min del betyder det antingen DN:s lördagskryss eller just den här tidningen, med korsord från Allers.

Och jag kan inte tänka Allers utan att se mormor och morfars gamla hus i Örebro framför mig. Där stod tidningarna stod på rad i bokhyllan i salongen. I salongen var det stilla, förutom väggklockans tickande som liksom förstärkte tystnaden. Jag brukade krypa upp i en av de gröna fåtöljerna med antimakasser på ryggstödet, och bläddra i tidningarna. Mest fascinerad var jag av skräcknovellerna med illustrationer av min favorit Hans Arnold. Mormor skrotade i köket, kanske bakade hon bullar för att bjuda de tama småfåglarna på, eller lagade sin paradrätt: Flygande Jakob. Morfar var helt säkert ute i trädgården, skrapandes mossa från äppelträden eller gallrandes hallonbuskar. Han var en enastående trädgårdsmästare.

Men åter till korsorden. Jag har till och med fått en särskild korsordspenna i present av käre maken. Ser ut som bläck men går att sudda! Visste inte ens att såna fanns... That's love for ya, folks!

Goddag herr Savoj

Kolla vilken skönhet som fanns med i Ekolådan igår:

Jag tror han ska få förgylla kvällens grönsakssoppa. Har annars ett gammalt favoritrecept på savojkåldolmar fyllda med gravlax, med vitvinssås och annat lull-lull till. Men det känns som ett pre-barnfamiljslivsrecept som inte passar en gråmulen marsonsdag. Det får bli soppa!

Update: Monsieur Savoj, om jag får be... Född och uppvuxen i Prince de Bretagne, La Roche sur Yon minsann.

Växlande väder

Just när det känns som tyngst, som mörkast och som träligast.
När blocketannonsen "barn till salu" nästan är färdigformulerad.

Just då vänder det.

Försoning

Jag älskar att gå på bio. Älskar att sätta mig bekvämt tillrätta och låta mig omslutas av biomörkret. Att förlora mig i en annan värld och koppla bort tankarna på annat i ett par timmar (ja, förutom tanken på vilken godisbit jag ska välja härnäst, förstås).

Nå, hur var Försoning då? Jo då, jag tyckte om den. Kanske lite väl många fladdrande näsvingar, darrande underläppar och spända käkmuskler. Undertryckta känslor, ni vet. Historien är dock gripande, om än lite åt det sentimentala hållet. Den får en stark trea.

Hej mitt vinterland...

...vad gör du här?

Nåja, inte för att jag lär komma ut idag. Storebrors feber är kvar.

Jag ska på bio, jag ska på bio, jag ska på bio!

Det blir Försoning på vår lokala biograf ikväll. Biogodis ska jag också ha minsann. Mitt förstahandsval hade varit Into the wild, men den går inte här ute i förorten.

Det är första biobesöket sen lillasysters ankomst. Stort!

Påskbuffé planerad

Hur låter det här?

• Rucolasill
• Nubberöra på kavring
• Ägghalvor med räktopping
• Laxrullar med pepparrot
• Grön sparris med brynt smör och parmesan
• Färskpotatis
• Dryck: påskmust
  
• Dessert: pavlova
  

Storebror är antagligen hos sina kusiner, så vi kan frossa i sill och sånt som han inte gillar. Inga köttbullar här inte!
Vi kör buffén på långfredagen. För på påskafton sitter jag i Cadierbaren och avnjuter detta.

Grönt är skönt

Snön faller utanför fönstret, men i mitt sinne är det vår. Och jag längtar efter vårgröna detaljer i vårt nymålade vita vardagsrum. Om jag eller maken kunde sy, skulle vi fixa till ett par soffkuddar i tyget Fredrika från IKEA. Jag blir så glad av de naivistiska träden!

Nu är det tyvärr så att jag inte kan sy. Trots att jag hade femma i syslöjd på högstadiet. Det berodde dock mest på att jag och en kompis hela tiden sydde samma saker. Hon låg alltid tiden steget före och fick därför fråga läraren hur hon skulle göra. Jag kunde kolla hur hon gjorde och slapp därför fråga. Alltså trodde läraren att jag kunde själv. Så kan det gå!

Mamma var fenomenal på att sy. Och hon hjälpte gärna till när döttrarna bad henne. Lat som jag är bad jag henne ofta, och vips så tappade jag bort mina egna kunskaper. Mamma sydde allt från puffiga overaller (skolavslutningen i tvåan, den glömmer jag aldrig...) till möbelklädslar med samma bravur.

Och nu sitter jag här med hennes fina symaskin i skåpet, men ingen mamma att fråga.

(Bilden har jag lånat från ikea.se)

Apropå Kelda

Har ni sett att Arlas såser och soppor fått ny förpackningsdesign och nya namn? Det heter inte tomatsoppa, citronsås och sparrissoppa längre om ni trodde det. Nu är det tasty tomato, lovely lemon och amazing asparagus som gäller.

Är det bara jag som tycker det låter lite... töntigt?

Fast Arla har säkert genomfört grundliga telefonintervjuer, enkätundersökningar och fokusgrupper och kan antagligen med vetenskaplig visshet konstatera att vi konsumenter hellre köper en amazing asparagus soup än en gammal trist sparrissoppa. Fan tro't!

Radhustankar goes matblogg

När det ska upp Elfahyllor på en hel vägg i vardagsrummet är det inte läge för några avancerade övningar i köket. Då passar den här laxrätten bra. Superenkelt, gott och hyfsat nyttigt även om den är ett avsteg från min ambition att undvika halvfabrikat (och avsteg sker titt som tätt ska ni veta):

Citronbakad lax med krämig spenat (4 p)

500 g laxfilé, ben- och skinnfri
Örtsalt
1 citron
500 g fryst bladspenat
1 dl svarta oliver
2 rostade paprikor (om man råkar ha en burk hemma, det har jag sällan)
2,5 dl färdig citronsås, t ex Kelda

Tina spenaten. Lägg laxen i en ugnsfast form, krydda med örtsalt. Skiva citronen tunt och lägg skivorna över laxen. Pressa ur så mycket vätska som möjligt ur spenaten och lägg den runt laxen i formen. Lägg på oliver och rostad paprika i grova bitar. Ringla såsen över spenaten och ställ i 175 graders ugn i cirka 20 minuter. Servera med ris eller kokt potatis.

(Receptet kommer från Femina, där en av mina favoritkockar Malin Söderström skriver om mat)

BWO 12 points

Jag måste erkänna att jag röstade igår. Två gånger: en röst för låten och en för Rolinski. Men vad hjälpte det? Nåja, världens barn fick några kronor i alla fall.

Förra året röstade jag också, men då var det ju en släktangelägenhet gubevars.

Let's get this straight

Om ni ska rösta ikväll så är det BWO som gäller. OK?

Here we go again...

Fyra dagar hann alla i familjen vara friska innan nästa sjuka slog till. Idag är det storebror som har hög feber och huvudvärk. Trist. Och inte blev det roligare av personalens kommentar när jag ringde till dagis:

- Stackarn. Då får vi se om det är den där magsjukan som går. Den börjar med hög feber. Och den är INTE rolig.

*Nejdetärintedendärmagsjukan, nejdetärintedendärmagsjukan, nejdetärintedendärmagsjukan*

Update: Nu har det gått ett halvt dygn, och inga tecken på magsjuka. Det tackar vi för. Det räcker gott att storebror har feber, ont i kroppen och andedräkten som gud glömde.

Meh!

Jamen läs sista meningen i den här notisen.

Jag skulle ju gå på bio!

*surar*

Dumt

Hur kan man vara så dum dum dum att man köper en frysbox som extrafrys i förrådet?
När det gott och väl hade fått plats ett frysskåp?

Frysbox = svart hål.

Olika falla ödets lotter

Vissa i familjen grubblar över nästa bokval.
Andra grubblar inte alls. Bara läser. Och njuter:

Inte särskilt muntert

Tittar tillbaka på de senaste veckornas lästa: Bitterfittan. Mig äger ingen. Smuts. Flyga drake. Den hemlige kocken. Bra böcker, men inget feel-good direkt.

Nu läser jag Tusen strålande solar om utsatta kvinnor i Afghanistan. Sen väntar Inga fler dagar inom parentes, prästen Annica Borgs skildring av faderns bortgång i cancer. På sängbordet ligger också Stundande natten, om en man som är döende i cancer.

Nejmen hörni, så här kan vi faktiskt inte ha det! Någon som kan föreslå en glad, upplyftande och positiv bok?

Dubbelrecension

Enda fördelen med att vara sjuk och stanna i sängen, är att det blir en del läst. Så här är två snabbrecensioner:

Mig äger ingen, av Åsa Linderborg
Lågmäld och ömsint skildring av Åsas uppväxt med pappa härdarmästaren i arbetarstaden Västerås. Och vilken uppväxt. Kärleken fanns väl där hela tiden, men så mycket annat fattades. Som rutiner, riktig mat och lakan. Boken förmedlar starkt känslan av pappans utanförskap och hopplöshet. Av att vilja men inte kunna, eller våga. Rent språkligt och litterärt tycker jag att den blev lite enahanda ibland, men det uppvägdes av styrkan hos historien. Undrar förresten om Ebba von Sydow fortfarande säger sig vara arbetarklass efter att ha läst den?

Smuts, av Katarina Wennstam
Rafflande skrivet om yta och om allt smutsigt som kan dölja sig bakom den. Boken skildrar sexhandelns vidrighet, och hur de torskar vars efterfrågan på kroppar är motorn bakom handeln, ofta slår ifrån sig och vägrar se sin del i denna cyniska handel med kvinnoliv. Fy.

Spacklat och klart

Och målat också för den delen, är det i vårt vardagsrum. Ja, ena halvan målade vi i somras. Nu äntligen har matsalsdelen också fått ett nytt lager spackel och färg. Vit.

Nu kommer den jobbiga delen:

Ska vi verkligen göra HÅL i de fina, vita, släta väggarna? Är den där tavlan värd ett helt hål? Och i så fall, ska hålet vara just där? Och så vidare. Stora frågor.

Ett är i alla fall säkert. Ena långväggen ska helt täckas av Elfahyllor, som i sin tur ska täckas av böcker. Som i vardagsrummet hos den här inspirerande bloggaren. Så snyggt. Fast mina böcker ska vara sorterade i bokstavsordning, inte efter färg.

Veckans mat

Går ut lite mjukt så här efter min ofrivilliga bloggpaus, och kör ett "veckans mat":

Måndag: fänkålsgratäng, rökt lax
Tisdag: fläskpannkaka
Onsdag: röd fiskgryta med ättiksgurka och kapris
Torsdag: spenatenchiladas med tomatsallad
Fredag: lax med citronsås och spenat
Lördag: Pilgrimsmusslor på något vis
Söndag: Chili con carne med tillbehör

Så skönt att vara frisk igen!

Datorn håller fortfarande ställningarna

Och det elaka viruset likaså. Aj.

Överhettning?

Datorn börjar kännas oroväckande varm. Vill inte, vill inte, vill inte att den ska paja, kan inte tänka mig något tristare att lägga pengar på än en ny dator. Bäst i alla fall att säkerhetskopiera rubbet bums.

Galet

Om männens uttag av föräldraledighet fortsätter att öka i samma takt som idag, tar det 211 år innan föräldrarna delar lika.

Det är helt galet. Kvotering är inte helt galet.

Och nej...

...sockerstopp gäller inte när man är sjuk.

Warhol får vänta

Idag skulle jag, lillasyster och morfar ha kollat in Warhol-utställningen på Moderna. Ett elakt virus satte käppar i hjulet för planerna och dagen har tillbringats i sängen.

Maken levererade den här:

och den här:

för att pigga upp mig. Det funkade riktigt bra.

Bilderna lånade jag från Ben & Jerrys samt Amelia.se.

Halleluja!

En ny dag. Och jag har sovit. Gott. Vilken skillnad!

Nu ska här inhandlas vårblommor.

Säga vad man vill om funkisarkitekterna...

...men det där med ljus hade de kläm på. Vårt radhus formligen badar i ljus en dag som denna. Rena terapin för en komatrött mamma.

Koma

Hade nästan glömt att man kan vara så här trött. Så in i märgen genomtrött.

Maken jobbar över ikväll, så nu gäller det att skära ner ambitionsnivån. Målet: att klara dagen och kvällen med någorlunda bibehållen harmoni i familjen, utan att min trötthet går ut över barna. Och inget socker får jag äta heller.

Tur i alla fall att solen skiner.

Förmiddagsfika

Lyx = fullkornsbröd från Saltå kvarn, levererat direkt till dörren. Bakat idag.

Klackarna i taket!

Har nyligen åtagit mig ett mycket viktigt uppdrag: som festkommittémedlem *rättar till partyhatten*.

Och det är inte vilket partaj som helst. Våra radhus fyller 50, och det ska firas med en hejdundrande fest. Festsugna grannar i partytält, bubbeldricka och buffé, allsång och dans, en skrälldus ungar på skattjakt och anekdoter från dem som var med när det begav sig för 50 år sen. Hur kul som helst.

Men nu till väsentligheterna:

Var hittar man en schysst partyklänning med 50-talsstuk?

Sunklunch

Min lunch idag består av kokt fullkornspasta, blandad med en burk makrill i tomatsås, oliver och broccoli. Lite färskriven parmesan och svartpeppar på toppen så är skapelsen komplett. Detta lagas bara när jag är ensam hemma. Maken ryser vid bara tanken, och sonen går helst inte nära makrillen. Men det är nyttigt! Bra fetter och allt det där. Och riktigt gott. Faktiskt.

Jag tror de flesta av oss har en snabb matkombo som svängs ihop när tiden är knapp och skåpen tomma, men som bemöts med skepsis av omgivningen.

Vilken är din?

Du fattas mig

Sticker ned handen i fickan på Tierra-jackan jag fått efter mamma. Där finns ett paket pappersnäsdukar och en vackert textad inköpslista, på baksidan av en konsertbiljett med Jojje Wadenius band. Ett spår efter mamma.

Chilifrukt, röd paprika och kikärter - till veckomatsedeln säkert.
Falukorv, blodpudding och pyttipanna - barnbarnen skulle nog komma på besök.
Blutsaft - sjukdomen och cellgifterna tog hårt på kroppen och järnvärdena sjönk.

Nu är det sju månader sedan hon gick bort. Älskade mamma. Du fattas mig.

Ytligt

Nej nu har jag ägnat minst tre blogginlägg åt att kommentera Family Living, kändisfamiljer och Anna Skippers ålder.

När blev jag så här ytlig?

Springer till bokhyllan för att hitta något djupsinnigt. Hannah Arendt, anyone?

Skipper

Jag är tydligen inte den enda som tycker Anna Skipper ser misstänkt mycket äldre ut än 40. Vad tror ni om den här teorin:

Hon äter sunt och utan tillsatser, alltså åldras hon.
Vi som smäller i oss normala mängder E-hit och E-dit har helt enkelt blivit konserverade = ser unga och fräscha ut.

Eller?

Family Living del 2

Härliga citat finns det gott om. Det här till exempel, sagt av hippa grafikerparet på Söder:

"Vi satsar bara på prylar vi gillar"

Till skillnad från oss andra som bara samlar på oss fula saker vi avskyr då, eller?

Family Living

Jag lider av en stark hatkärlek till den blaskan. Gillar många av inredningsjobben, de känns moderna och respektlösa. Men jag har svårt att stå ut med kändisreportagen, för att inte tala om resetipsen som verkar utgå från att svenska barnfamiljer vill lägga halva månadslönen på ett par nätter i designerhotell i Antwerpen. Typ.

I senaste numret beklagar sig Patrik Isaksson och Sofia Rågenklint över hur jobbigt det är att bli igenkända.
Samtidigt berättar de i vilken förort de bor, visar villans fasad på bild och stoltserar med båda barna på omslaget.

Jag undrar hur de tänkte.

Hela reportaget genomsyras för övrigt av en allmän negativitet. Det är jobbigt att bli igenkänd, otänkbart att bo i byggdamm, hemskt att storhandla en lördageftermiddag, trist att öppna i mjukisbrallor när det ringer på dörren, omöjligt att släppa ut ungarna och leka, svårt att hitta ett bra spår att springa i, jobbigt med köer vart man än ska...

Jag menar verkligen inte att moralisera. Men för deras skull hoppas jag att artikeln bara råkade bli sådär gnällig, att inte har det så där trist till vardags.

Fattar inget

När man inte fattar att lillasyster har öroninflammation. Trots att hon varit förkyld i två veckor, och gnällt och stått i. Då känner man sig som en dålig mamma.

(Men hon hade faktiskt ingen feber. Och efter ett par gnälliga dagar var det idel solsken igen. Och gnälligheten sammanföll med hennes första smakisar. Inte är det väl konstigt att vi trodde det var magen?)

Spöke?

Härom morgonen, när jag satt och ammade lillasyster, ropade storebror från badrummet:

- Mamma, det är en farbror i badrummet.
- Jaså, vadå för farbror? En legogubbe?
- Nej, en riktig farbror. Han står här.

Nån mer än jag som skulle bli spökrädd efter en sån kommentar? Jag är lättskrämd och har livlig fantasi. Alltså blev jag lite skraj.

Nåja, sonen sa i alla fall att han var snäll.

Och så veckans inte-så-husliga

Nu när jag fått er att tro att jag är riktigt härligt huslig, så är det bäst att jag erkänner: Jag brände vid veckans omgång müsli härom kvällen. Jag märkte inte ens att det började lukta bränt förrän maken kom nedrusande från övervåningen och slet ut eländet ur ugnen.

Så går det när man glömmer sätta äggklockan och fastnar framför "Du är vad du äter" (varför?) i ren chock över att lillasyster somnat redan klockan åtta. Jag borde verkligen ägnat den oväntade och välkomna egentiden åt annat än att förfasas över Anna Skippers blandning av hurtighet och översittarfasoner, men jag orkade bara inte.

Förresten, är det bara jag som tycker att fru Skipper ser betydligt äldre ut än de snart 40 hon tydligen är? Inte för att det spelar någon som helst roll. Men jag undrar ändå.