Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen

Jag märker att jag är lite lätt gnällig här på bloggen just nu. Och här kommer ett gnällinlägg till. F'låt mig är ni snälla, jag räknar med att gladare tongångar ska infinna sig i takt med att solen återvänder. Eller kanske när jag har avnjutit 2010 års första semla?

Till dess konstaterar jag att jag håller med Alex Schulman den här gången. Även om jag sällan är överförfriskad på stora nyårspartaj nuförtiden, så är det något med årets sista firande som ger mig ångest.

Nyår suger.

Julen överstökad

Och genast blir jag sugen.

Över puckeln?

I morse sov lillasyster till tjugo över åtta, och storebror till tjugo över nio. Tillvaron är en helt annan när ingen av föräldrarna behöver gå upp klockan sex lediga dagar för att roa morgonpigga ungar.

Och allt oftare nu kan vi faktiskt sitta i lugn och ro en lång stund när vi äter middag eller har vänner på besök. Barnen stökar runt och sysselsätter sig själva.

Kanske är vi snart över puckeln, den där härligt-men-jobbigt-och-ack-så-intensivt-och-krävande småbarnsperiodspuckeln?

Jag hoppas det. För det kan vi sannerligen behöva.

Back on track

Så! Nu är jag tillbaka, efter en vecka hos svärföräldrarna i Växjö. Som, tro't eller ej, är Internetlösa (galet men sant), därav avbrottet.

Vad mer ska jag säga om veckan i Småland? Att jag nog tänker fira jul hemma nästa år. För säga vad man vill om årets julafton, men harmonisk var den inte. Mina svärföräldrar och jag är ingen bra kombination. De tar fram det allra, allra sämsta i mig. Den griniga, barnsliga, sura och besserwissriga Kajsa dyker upp som gubben ur lådan. Jag förstår mig inte på mina svärföräldrar, det gör jag inte. Inte alls. Men jag förstår mig heller inte på min reaktion på dem. Varför kan jag inte bara ha överseende med deras egenheter? Varför påverkar de mig så starkt? Jag vet inte.

Min hippiebohemiska svåger med sambo och fyra barn gillar jag skarpt. Men jag är inte säker på att jag förstår mig på honom heller. Efter att ha känt honom i 17 år så vet jag att han tycker det är alldeles för borgerligt att komma i tid. Och ändå har jag inte lärt mig. Vi skulle äta julbord vid ettiden på julafton, möjligen halv två. Det hade vi alla enats om. Halv tre behagade svåger med familj dyka upp. Då skakade jag och mina barn av hunger. Vi åt, fick ett kaotiskt tomtebesök och sen avslutades familjefirandet abrupt när svågers äldsta flicka klagade över illamående. De gav sig av, hastigt och lustigt, och väl hemma kräktes hon sju gånger, stackarn. Puh.

Nåväl. Förutom intensiv släktsamvaro så har veckan bjudit på härlig middag hos goda vänner (utan barn, det kallar jag lyx), bio (Avatar, klart bättre än förväntat), långpromenader i vacker natur och annandagsshopping + lunch på stan tillsammans med maken.

Så jag ska inte klaga (bara lite). Men en stilla jul i radhuset känns väldigt lockande. Och oj oj oj vad skönt det är att vara hemma igen.

Prisbelönta favoriter

Två av mina favoritkrogar i Stockholm har fått pris.
Har ni inte varit där, eller där, så är det hög tid.

Och kom ihåg var ni läste om dem först...

Hoppfullt

Han har faktiskt inte kräkts sedan kvart över åtta igår.

Vi håller tummarna.

Service?

När jag ringde till min lokala Synsambutik idag, upplyste de mig om öppettiderna på midsommarafton. Svarade, det gjorde de däremot inte.

Jullovet so far

Fredag
16.45: Lämnade jobbet. Äntligen.
20.00: Avnjöt champagne och småplock från Östermalmshallen framför På spåret. Puh.
22.00: Sov gott.

Lördag
05.00: Storebror vaknade med ont i halsen.
11.00: Storebror fick feber.
14.00: Avnjöt fantastiskt julbord på Krägga Herrgård i vinterskrud. Blev påmind om hur mycket jag älskar löjrom.
17.30: Kom hem och upptäckte att diskmaskinen pajat.
19:15: Storebror började kräkas.
19:45: Storebror kräktes igen.
20.15: Han kräktes igen.

Champagne och febriga barn, löjrom och kräktorkningar, trasiga vitvaror och lyxiga julbord. Det är åtminstone rikt på kontraster ibland, livet...

Dagens utsikt

Eller kanske snarare brist på... Inget stadshus i sikte:

Vita tak

Så kom den då äntligen till huvudstaden, snön. Och med den kom julstämningen: jag sitter vid skrivbordet och nynnar på julsånger och längtar efter glögg. Efter jobbet blir det julpyssel light med barnen.

Annat var det i lördags. Stresstankarna höll mig vaken halva natten tills jag bara kunde gråta. Nu ser jag mållinjen - bara fyra arbetsdagar kvar - och veckan är späckad med roliga aktiviteter (julfest på jobbet, trevliga lunchdejter och lite annat smått och gott). Det ska nog gå vägen det här!

Och för övrigt...

...var Kristina Lugn coolast av alla i Blå Hallen igår. Såg ni Kristofer Lundströms intervju med henne i SVT?

(Har jag förresten berättat att jag är i full färd med att planera en fest för 1 000 personer i Blå Hallen i mars? Det blir dans i Gyllene salen och allt. Undrar vad jag ska ha på mig... Och så undrar jag hur jag helt plötsligt blev festfixare. Puh.)

A peaceful new year

Har ni spikat er nyårsmeny än? Här har ni vår:

Vinsjuden halv hummer, urtagen & serverad med pumpacrème, massor av goda örter, hummervinaigrette med citron & brynt smör och välbakade surdegsbaguetter

Kalventrecôte, kolgrillad till perfektion! Crème på Gotlandstryffel, vinsky, formade vintergrönsaker & olivolja

De finaste åkerbären som granité & bakad vaniljcrème, knäckiga mandelflarn & små bärkupoler

Och vill ni veta det bästa av allt? Vi lagar den inte själva. I år ska nyårsaftonen gå i fridens tecken. Tiden ska ägnas åt familjen. Laga mat kan vi göra när barnen är större. Så vi beställer. Härifrån. Heja Anette och Stefan, ni är bäst!

Tror jag måste sätta mig ner

För nu blev jag alldeles matt.

Han är tillbaka. Snart, snart, snart är han tillbaka. Eller, snart och snart... I maj nästa år. Nedräkningen har börjat.

Och jag som varit scout och allt

Jag är helkass på att göra upp eld. Jag älskar vår öppna spis och vill helst tända en brasa varje kväll, lagom till Bolibompa. Men det blir aldrig bra när jag försöker. Hur jag än riggar med papper och finfin björkved, så slutar det med att pappret brinner upp *poff* och elden slocknar.

Maken däremot, fixar en flammande eld på nolltid. Och grejen är att vi gör exakt precis likadant. Såvitt jag kan se. Så varför brinner hans ved men inte min? Det retar mig. Det känns så himla "Me Tarzan, you Jane". Måste träna.

Sonia Rykiel i all ära...

...men vad har man utanpå den här?

Ingenting, eller?

Stor men ändå inte

När man är fem år kan det vara jättespännande att planera en översovning hos en kompis. Lika mysigt kan det vara att, efter middag med våfflor till efterrätt hos kompisen, ångra sig och följa med pappa hem. Kanske nästa gång...

Och såvitt jag kan minnas så inte sov jag över hos kompisar redan vid fem års ålder (jag var alldeles för blyg och mörkrädd). Gjorde ni?

Årets krans

Dagens utflykt till Drottningholm gjordes av en särskild anledning. Det var julmarknad där idag, och på marknaden brukar det säljas synnerligen vackra julkransar. Det har blivit tradition för oss att åka dit varje år och välja ut en krans. I år fick den här följa med hem till radhuset:

Vacker, eller hur?

Dagens utflykt

Det var varmare förra gången vi var här.

Min favoritsärskrivning

Skum tomte.

Det här piggar också upp

Även om de verkar ohyggligt ensamma och olyckliga, de stackars reklamslavarna. Och jösses, rökte folk sådär mycket på 60-talet?

Bättre idag

Och i söndags sken faktiskt solen. Minns ni?

Så trött...

...är jag idag. På flera plan. Dels rent fysiskt, eftersom jag sov knappt tre timmar i natt och fyra natten dessförinnan. Jag är för stressad för att sova, jag kan inte koppla av och ju längre jag ligger och vrider mig desto värre blir katastroftankarna som snurrar i mitt huvud.

Det är ingen ordning på någonting. Jag är stressad och känner hur tiden rinner mellan fingrarna på mig. Så mycket att göra på jobbet och så få veckor kvar till jul. Samtidigt känns det som att jag inte får något gjort. Saker glider mig ur händerna och jag skjuter upp viktiga saker som jag verkligen borde göra. Ju mer stressad jag är, desto mer nonsens ägnar jag mina dagar åt. Det där är en mekanism och ett mönster som jag verkligen skulle behöva tränga bakom. Det är som om jag på något plan vill förstöra för mig själv: i stället för att raskt beta av att göra-listan så blir jag sittande med något oväsentligt. Jag blir som förlamad. Inte av stress, för det kan hända både när jag är stressad och när det är lugnt på jobbet. Men det där mönstret är katastrofalt för mitt vacklande självförtroende och min bräckliga självkänsla, eftersom det bjuder in mina allra mest destruktiva tankar: "Inte nog med att jag är stressad, jag är usel på mitt jobb också. För en kompetent och effektiv människa skulle ju se till att optimera sina arbetsdagar när arbetsbördan är så här tung. Jag måste var fullkomligt värdelös som sitter här och slösar bort tiden. Jag har ingen rätt att klaga över stressen eftersom jag inte ser till att vara effektiv." Och så lyckas jag än en gång bekräfta att jag inte duger någonting till.

Mottot hellre lycklig än lyckad är väldigt avlägset dagar som denna. Och jag är så hjärtinnerligt trött på de här destruktiva mönstren. Så djävulskt trött.

Larmet går

Jag läser om duktighetsfällor och prestationsprinsessor och hittar följande sammanställning av varningssignaler som kroppen tar till när den är stressad:

• Sömn: svårt att somna, orolig sömn, många uppvaknanden, mardrömmar, tidigt uppvaknande
• Energi: överaktivitet, svårt att vila, rastlöshet
• Känslor: irritation, aggressivitet, rädsla, ångest, panikångest
• Hjärnan: för många tankar, koncentrationsproblem, minnesproblem
• Kroppen: hjärtklappning, mag- och tarmproblem, muskelspänning

Just nu kan jag bocka av alla ovanstående symtom. Det är inte så bra. Inte bra alls.

En skugga!

Förstår ni vad det innebär?

Att solen skiner!

Man skulle haft en Iphone

Ordlistan i min mobil känner inte igen ordet kofta.

Har Sony-Ericsson aldrig hört talas om modebloggare?

Jackie, släng dig i väggen

Jag tittade in en stund på den här bloggen.

Och därefter kändes min garderob så... tom.
Damn vad snyggt hon klär sig, fru O.

Ja tack, kära tomten

Årets julklapp igen

Bara en sak till apropå den där listan: Jag kan snabbt konstatera att jag sannerligen inte är någon early adopter. Jag äger varken gps, ljudbok, pokerset eller platt-tv.

Fast just i år ligger jag i framkant: spikmattan gjorde ju faktiskt entré i radhuset redan i februari.

Update: Här är hela listan:

2008 - En upplevelse
2007 - GPS-mottagare
2006 - Ljudbok
2005 - Pokerset
2004 - Platt-TV
2003 - Mössa
2002 - Kokbok
2001 - Verktyg
2000 - DVD-spelare
1999 - Böcker
1998 - Datorspel
1997 - Elektroniska husdjur
1996 - Internetpaket
1995 - CD
1994 - Mobiltelefon
1993 - Parfym
1992 - TV-spel
1991 - CD-spelare
1990 - Wok
1989 - Videokamera
1988 - Bakmaskin

And she does it all with a twist

Jag hade glömt the pioneer woman. Hur är det möjligt?

Hur som helst, nu sitter jag här och dreglar. Hon vet hur man lagar kolhydrater hon. Bara kolla. Här. Eller här. Och här. Och bara en till. Och så den sista. Eller vänta, en till.

Hon är rätt bra på protein också, förresten. Och fattas annat, hon är ju faktiskt gift med en cowboy. Bara kolla här. Och här. Här. Och här...

Och låt oss avsluta med lite grönsaker. Den här salladen kanske?

I radhuset blir det räktacos.

Ett-noll till sjätteklassarna

Där fick ni allt, eländes unkna könsrollskonserverande leksaksförsäljare!

Som om det inte räckte med den allmänna novemberglåmigheten

Två finnar på hakan.

Borde man inte vara förskonad från sånt när man är inne på sitt fyrtionde levnadsår?

Redan dags att repetera

Hellre lycklig än lyckad.
Hellre lycklig än lyckad.
Hellre lycklig än lyckad.

Det här med årets julklapp

Den där som Handelns utredningsinstitut utser varje år.
Jag bara undrar hur man tänkte år 2003.

En mössa.

Klappen ska representera samtiden, ska vara en nyhet eller haft ett nyväckt intresse under det snart gångna året och ska ha stor säljpotential, sägs det.

En mössa?

Man piggar upp sig

Eller försöker i alla fall, så gott det nu går i novembermörkret. Till exempel med en gigantisk toast Skagen på Riche, där jag och maken tittade in på väg till Dramaten förra veckan:



Eller som idag, med en tallrik värmande bibimbap på väg hem från jobbet:



Piggare vet jag inte om jag blev av denna vackra mat. Men mättare, varmare och nöjdare. Och det räcker långt.

Jag övar

Jag har ett nytt motto. Det är inget nytt och inget konstigt – ni kommer att känna igen uttrycket - men det är ändå viktigt för mig. Så här lyder det:

Hellre lycklig än lyckad.

Det ena utesluter väl inte det andra, invänder ni kanske? Nej, så kan det ju vara. Men det får aldrig bli viktigare att vara lyckad än att vara lycklig. Det vill säga: prestationerna får inte ta över. Och jag vill kunna vara lycklig även när jag inte är lyckad. För mig som duktig flicka med taskig självkänsla och prestationsångest, så är det inte helt enkelt. Men jag övar.

Har du ett motto?

Dagens naglar

Härom veckan var det strumporna som piggade upp mig, idag är det naglarna. Man får ta till alla medel i novembermörkret.

Det blev ett skåp till slut

Fast det var fel på det första, precis som maken hävdade. Vi fick göra en extra vända till IKEA, men nu är skåpet uppe. Och förra helgens loppisfyndade lampa pryder sin plats, om jag får säga det själv.

(Och ni får ursäkta det usla fotot, batteriet i kameran är slut så jag fick fota med mobilen.)

(Och nu när jag kollar på bilden i dagsljus så ser jag att den ju är helt hopplös med tanke på att det är byrån jag vill visa. Den syns ju inte alls... Ni får lita på mig när jag säger att den är kanonfin!)

Men först...

...ska jag ha jullov. Jag har ansökt om ledigt mellan den 19 december och den 7 januari.

Så jag klagar inte.

Jag har kommit på en sak

Man kan ha sportlov.
Även om man inte vill åka till fjällen, eller till solen.
Man kan vara hemma.
Och mysa.
Hela familjen.

I vinter är det sportlov som gäller.

Värmer upp...

...med en dagens, som jag stulit av syster. Fast det blir en gårdagens, för idag har det inte hänt särskilt mycket än:

VILL HA: en varm mössa
KLÄDSEL: svarta slapparbyxor, svartgrårandig långtröja från Topshop, makens grå ullkofta
SMINK: inget
FRISYR: stökig
HÄNDELSE: farmors besök från Småland
LÅT: en gammal Robbie Williams-dänga som vi lekte dans-stopp till
PLANER: att kratta ihop löven i trädgården
SAKNAD: skåpet, det skulle ju kommit på plats!
DUMMASTE: det där skåpet som inte gick att skruva ihop
SJUKA: maken var förkyld och barnen snuviga
DROG: glögg och Singha
ROLIGASTE: när storebror ledde ett gympapass med resten av familjen
FAVORIT: en oväntad stund av ro, då jag tände ljus och lade mig på soffan med en bok
KÖP: Mat och Lantlifs julnummer
HUMÖR: Ganska bra
ORD: Strilande regn

Mise en place

Slutresultat: Melkers kycklingcurry thai style. Tillsammans med cashewnötter, små vårrullar med isbergssallad och nuoc chamsås, thailändsk inlagd gurka och ett par singha beer blev det en finfin middag i novemberrusket.

Jag också

Och apropå mitt förra inlägg, så känner jag mig lite som en hjälte jag också. För att jag inte bröt ihop (jag fällde bara en liten tår) när jag insåg att hela vår resplan skulle spricka på grund av en sketen försening. För att jag lyckades (nåja, för det mesta) göra resan till ett äventyr i stället för ett elände. För att jag hade varit förutseende nog att förbereda små överraskningar i form av leksaker, pennor och andra småprylar som kunde hålla storebror sysselsatt under resan. För att jag höll humöret uppe trots bara tre timmars kass nattsömn på flyget till Frankfurt. För att vi blev ett så härligt sammansvetsat team, storebror och jag.

Det gjorde vi bra!

Min hjälte

Har jag berättat för er om min nya hjälte? Han är fem år och helt fantastisk. Tålmodig, klok och kreativ. Artig också, minsann.

Jag talar om storebror.

Han fick sin hjältestatus under vår Kanadaresa. Vi hade rejäl otur med både dit- och hemresan. På vägen dit fick vi vänta i fyra timmar vid en trist gate på Newarks flygplats. Men värst var det när vi skulle hem. Eller vad sägs om mer än åtta timmars väntan på flygplatsen i Montreal och drygt fyra timmar i Frankfurt? (Och vi skulle inte ens ha flugit via Frankfurt!)

En sådan pärs hade kunnat knäcka den bästa. Men inte storebror. Han höll humöret uppe. Inte ett ord av klagan. Inget gnäll, inget bråk. Han köade tålmodigt och väntade snällt medan hans starwarsfigurer undersöktes av stränga säkerhetsvakter, och medan mammas pass skärskådades av skeptiska immigration officers. Han hälsade vänligt på flygvärdinnor, bagagepersonal och medresenärer. Bjöd på godis och väntade på sin tur. Åt äckliga mackor och blaskig soppa, när inget annat fanns. Satt på den ena obekväma stolen efter den andra. Och lekte. Lekte, lekte och lekte. Hans fantasi räddade honom. Aldrig hade jag väl trott att några småprylar i en liten kånkenryggsäck skulle kunna sysselsätta en femåring i mer än ett dygn.


Min hjälte.

Jag vann!

Här sitter jag och surar över en IKEA-möbel som är komplett omöjlig att montera (maken hävdar att det är FEL på den), och vad får jag se?

Jag har vunnit! Fåglarna är mina! Nu ska vi bara se till att få hallen klar, så att de får någonstans att bo... Tack tack fina Veras Hus!

Minns ni?

Jag skulle köpa julklappar tidigt i år.

Kanske dags att börja då?

What's my problem?

Jag och maken var på Dramaten härom kvällen. Och när skådisarna på slutet kom ut för att tacka för applåderna, så blev jag arg. Eller åtminstone sur. För att de minsann får applåder och jubelrop efter väl förrättat värv, till skillnad från oss andra. Oss är det minsann ingen som tackar.

Jädrigt otacksamt av mig, tycker jag själv.
Så vad säger det om mig, tror ni?

Premiär

Oh la la!

Jag brukar få julkänslor tämligen tidigt, men i år har de lyst med sin frånvaro. Kanske beror det på att vi inte ska fira här i förorten med syster yster som vanligt. Hon är faktiskt för långt borta. Saknar. Jag har dock bett om långledigt i jul, och det är ju aldrig fel...

Hur som helst. Idag tipsar Allt om mat om Rocky Road Fudge. Och lyssna nu: Det. Är. Världens. Godaste. Julgodis. Så seså allihopa, spara ner receptet nu, och laga och njut i december! Och minimarshmallows brukar vara rätt svårt att få tag på, så det är nog lika bra att ni börjar leta med detsamma.

Dagens strumpor

Inte läge för träskor idag, men ett par glada strumpor piggar upp litegrann i höstmörkret:

En av världens allra allra allra bästa låtar

Från en av världens bästa skivor. Inte den lättaste låten i världen att ta till sig, men det är nog därför jag aldrig, aldrig, aldrig tröttnar på den.

Märks det att vi har huset fullt av hantverkare?

Sagt av sonen på väg till dagis idag:

- Mamma, det regnar spackel!

Fin pippi, ja tack!

Eftersom jag renoverar min hall, och eftersom fina bloggen I Veras hus lottar ut krokar som skulle passa finfint i hallen, så kan jag inte låta bli att länka till Veras tävling och hoppas på tur. Nån gång ska jag väl få vinna?

Bedårande pippi, eller hur?

Keeping busy

Jo jag tänkte som så att om man inte är tillräckligt stressad av att ha galet mycket på jobbet, en make med galet mycket på jobbet, och fullt vardagsrally med allt vad det innebär av dagishämtningar, tvätt, brottningsmatcher för att få på barnen galonisarna, vinterskoinköp, influensavaccineringar och annat, då kan man ju slänga in en hallrenovering också i ekvationen.

Så tänkte jag. Jajamensan.

Update: Och oj oj oj vad fint det kommer att bli! Värt mödan, utan tvekan.

De ska bli saft

November började bra

Vilken helg. Ren harmoni från början till slut. Eller nåja, början var väl inte så bra. I torsdags kväll var jag så slut efter jobbet att jag grälade, grät och klagade mig igenom kvällen.

Men sen.

Glada barn, harmoniska föräldrar, matlagning utan stress. Fin lunch och umgänge hos goda vänner, lite lagom bus-och-godis, pärlplattepyssel. Slånbärsplockning, slottsstek, kladdkakebak med storebror. Sovmorgon, långpromenad och tupplur med gosunge i soffan.

Ibland så.

Julstrategi

I år ska jag köpa alla julklappar före den 1 december. Det kanske låter stressigt, men faktum är att det brukar vara ett gott recept på julefrid. När alla andra flänger runt som skållade troll i julhandeln så kan jag luta mig tillbaka i soffan med ett glas glögg. Ah.

Jag har en annan ambition också: att köpa så många julklappar som möjligt från sajter som gör att jag också bidrar till en bättre värld. Unicef och Rädda Barnen, till exempel, har mycket fint.

Å jösses

Jag måste hitta tid till en lunch i lilla Frankrike. Det var alldeles för länge sedan sist. Och kolla bara menyn från i tisdags:



(Bilden har jag lånat från Petite Frances egen blogg.)

Dags för veckomatsedel

Måndag: Nikkaluoktasoppa
Tisdag: Tinas korvgryta med pepparrot
Onsdag: Panerad stekt fisk med guacamole, quesadillas och bönsalsa
Torsdag: Tonfiskspagetti
Fredag: Hämtmat
Lördag: Fetafyllda lammfärsbollar med spagetti och tomatsås
Söndag: Vegochili från Door 16

Måndag: Blomkålssoppa med kokosmjölk
Tisdag: Fläskpannkaka med rårörda lingon
Onsdag: Magnus fiskgratäng
Torsdag: Pasta med broccoli- och ädelostsås, valnötter och bacon
Fredag: Helstekt röding med messmörssås och mandelpotatis
Lördag: Melkers thaicurry
Söndag: Teriyakimarinerade kycklingspett med rosmarindoftande potatisrulle

Idag blir det slottsstek. Och kladdkaka. Och så har jag gjort en laddning kålsallad som lär räcka veckan ut.

En ledig fredag i bilder

Jag och barnen började dagen med ett besök vid mammas grav. Jag blir fortfarande lika förbannad över att hon är död, varje gång jag tänker på det. Jävla skitcancer.



Vi trotsade kylan och picknickade vid min barndoms badstrand. Varm korv och skallrande tänder:



Här lärde jag mig simma:



När maken kom hem från jobbet smet jag iväg på en skymningspromenad längs Mälaren. Det är vackert i förorten:



Sen blev det familjemiddag i brasans sken. En gammal laxklassiker ackompanjerades av ett par glas chardonnay:



Nu - lite kvällsmusik, jag bjuder på en låt som jag snöat in på för tillfället:

Back to the scene of the crime

De har vuxit till sig. Fortfarande omöjliga att skrämma bort.



Och jag är fortfarande mordisk.

Vill ni se vad jag har beställt?

Den här ska få lysa upp fönstret i vårt arbetsrum:



Och en sån här gynnare ska få sitta innanför fönstret bredvid ytterdörren för att välkomna alla gäster i radhuset:

Inte sur längre

Jag slog till på ett magasin härom veckan. Inget ovanligt när det gäller mig, men den här gången var det framför allt omslagets erbjudand om 20 procent på Designonline som lockade. Jag har länge gått och sneglat på två produkter som finns hos Designonline och som med rabatten skulle bli sisådär 600 kronor billigare. Fint som snus tänkte jag och slog till.



Sen blev jag sur. För i det finstilta, inne i tidningen, stod att erbjudandet gällde ett 20-tal särskilt utvalda produkter. Mina favoriter fanns förstås inte bland dem. Bu! Detta stod det minsann inget om på omslaget. Lite halvfalsk marknadsföring om du frågar mig.

Men jag gav mig inte utan mejlade till Hus & Hems chefredaktör samt till Designonlines vd och kundtjänst. Och häpp: inom kort hade jag två vänliga svar i min mejlbox och jag kan nu klicka hem mina varor med 20 procents rabatt. Så omvänder man en sur kund, och får henne att skriva om det hela i sin blogg!

Jag är min egen värsta kritiker

Det är en intensiv höst på jobbet. På myndigheten pågår ett gigantiskt förändringsarbete och just nu står vi mitt i en stor omorganisation. Allt skakas om, verksamheten ska skäras på en helt annan ledd, alla chefer får söka om sina jobb och oron bland medarbetarna är stor, trots att ingen kommer att få gå.

Som internkommunikatör har jag förstås hur mycket som helst att göra. Jag befinner mig i förändringens centrum, jobbar med vår ledning och det är otroligt kul och utvecklande. Men svårt. Målgruppen finns i min närhet hela tiden och jag får dagligen förslag, tankar, klagorop, idéer och frustrerade frågor från kollegor och chefer.

Det är förstås bra. Roligt. Men också jobbigt ibland. Och jag har insett att en del av problemet ligger hos mig själv. När någon kommer till mig med förslag och idéer inom mitt ansvarsområde, så tolkar jag det lätt som kritik. Min omedelbara reaktion blir ”det där borde jag ha tänkt på” och ”hon tycker nog att jag gör ett dåligt jobb” och ”att jag inte har gjort det där betyder att jag inte har någon koll alls”. Jag tror inte jag visar det utåt, men det räcker med att jag tänker dessa destruktiva tankar som tar onödig energi från mig. Genom att tänka dem, säger jag dessutom till mig själv, i mitt undermedvetna, att jag borde vara perfekt. Jag borde tänka på allt. Jag borde vara fullkomlig.

Inte nog med att det är ett omöjligt ideal att leva upp till. Dessutom skulle det faktiskt vara alldeles gräsligt förskräckligt om jag redan hade tänkt på allt. Vilken övermänniska jag skulle vara…

Men oj vad trött jag är på att vara en duktig flicka. Tror jag måste kräkas lite på det faktiskt *kräk*.

Redrum

Är det bara jag som får The Shining-vibbar av korridoren i det här hotellet, där vi bodde i somras?

Bara jämför:

Brrr. Inte konstigt jag sov lite dåligt den där natten.

Kanadensiska godsaker

På mitt jobb är det tradition att ta med sig något gott hem till kollegorna när man har varit ute och rest. Jag bjöd på lönnsirapskakor:

...små söta gelépumpor:

...och bacon- och cheddarkryddade syrsor:

Och ja, jag provsmakade alla godsakerna.

Vissa var godare än andra.

Taskig självbild?

Jag är ingen pysslande människa. Ingen syende, stickande eller virkande människa heller. Fynda på loppis och måla om någon gammal hylla, det klarar jag numera, efter idog träning. Jag tror det är tålamodet det hänger på. Jag är snabb, otålig och vill se resultat direkt.

Det glömmer jag ibland. Som igår. Då gick jag emot min sanna natur och knåpade ihop en lövkrans till vår ytterdörr. Det tog en stund, och jag spottade, fräs och svor. Det gjorde jag. Men visst blev den ganska fin? Om man betänker att jag slarvade rätt rejält och att löven bara nästan räckte hela vägen runt.



(Och eftersom jag är som jag är, så tog jag förstås fotot i all hast i morse, på språng på väg till jobbet. Därav suddigheten.)

Vad har hänt med storebror?

Jag vet inte vad jag ska tro efter nedanstående uttalande. Jag börjar nästan tro att min lilla femåring har blivit besatt. Av Martha Stewart, kanske?

"Mamma. Det är så kul att vika kläder. Jag vet inte varför det är så kul, men det är mycket kulare än att gå på museum."

Borta bra...

...men hemma bäst. Och alldeles snart börjar jag blogga igen!

Som sagt...

...jag hinner inte med bloggandet just nu. Men glöm inte bort mig, rätt vad det är så är jag tillbaka med full kraft! Och vem vet, nästa inlägg kanske kommer härifrån:

Hög igen

Hjälp, jag är hög igen! Den här gången på princesstårta och earl grey. Och utmanande arbetsuppgifter. Damn, det börjar bli riktigt kul på det här jobbet!

För övrigt har jag kommit på att om man dricker glödhett te precis hela tiden, så känner man inte att man har ont i halsen. Däremot blir man kissnödig. Väldigt kissnödig.

Utsikt

Hinner inte blogga just nu. Det är lite för mycket på alla fronter. Men på fredag bär det av till Montreal, så jag klagar inte. Utsikten från mitt tjänsterum såhär på tisdagsmorgonen klagar jag inte heller på.

In i dimman

Bläk. Kanske dags att byta ut hallonsmoothien mot grötfrukost framöver? I övrigt är det väl bara att bita ihop och acceptera att det åter är säsong för äckelviruset. Själv hoppas jag slippa upprepa förra vinterns rekord: tre kräksjukeomgångar på en säsong.

Fatta...

...att jag just beställde böcker för 1 520 kronor på Adlibris. Det är rekord.

Alla är dock inte till mig, en rejäl laddning ska med till kusinerna overseas. Förutom böckerna och lite annat har syster beställt saffran, kardemumma, kryddpeppar och glöggkryddor. Tror hon börjar få julkänslor, minsann.

Så här hade vi det på ön i helgen

Sånt här gör mig så arg

Det är högsäsong för svenska äpplen och Vi väljer att tokrea frukt från Spanien och Italien.

Jobblunch schmobblunch

Jag gillar inte arbetsluncher. I alla fall inte med folk jag inte känner så väl. Det blir liksom för mycket på en gång att tänka, säga något klokt, lyssna, analysera och äta samtidigt. Ingen möjlighet att anteckna, och så lite socialt snack på det.

Dessutom värdesätter jag min prestationsfria lunchpaus. Det är liksom den enda lugna måltid jag har under dagen. Jag har ju en två- och en femåring, så ni kan säkert föreställa er hur frukostar och middagar ter sig.

Idag jobblunchade jag ändå. Min chef tussade ihop mig med en chef här på jobbet som har rätt stora utmaningar framför sig. Så jag träffade honom över en lunch för att ge lite råd och stöd.

Hoppas jag fick ur mig något vettigt mellan tuggorna av spagetti carbonara. (Inget bra matval till en jobblunch, för övrigt.)

Fredagskul

Hård i magen?

Nej, men med blöjan full av sten. Man bara undrar hur länge hon gått omkring med den där barlasten...

Update: Och för er som undrar, så är det storebror som är skyldig till att fylla på lillasysters blöja.

Boktips?

När jag nu ändå är inne på det litterära temat:

Har ni några tips på böcker som funkar för mamma och femårig son på flygresa över Atlanen?

Storebror har börjat gilla kapitelböcker men läser också gärna detaljrika bilderböcker. Hans mamma är på jakt efter något som är lättläst och uppslukande (jag lär bli avbruten ungefär hundra gånger om jag ens hinner plocka upp min bok under flygresan) men inte banalt.

Hit me!

Snart Nobeltider

Litteraturprisspekulationerna är i full gång. Ett tecken så gott som något på att hösten är här.

Jag ser till min stora glädje att Amos Oz är en av favoriterna. Jag hoppas på honom och skickar en uppmaning till er alla att genast läsa En berättelse om kärlek och mörker om ni inte redan har gjort det. Oj oj oj så bra, om man bara kämpar sig förbi de första 75 sidorna om släktled efter släktled i hans familj.

Fast allra gladast blir jag förstås om Joyce Carol Oates äntligen kammar hem priset. Nu senast har jag läst Dödgrävarens dotter, och den var enastående. Hon är helt enkelt briljant.

Vem hejar du på?

I flow eller bara drogpåverkad?

Å vad skön den är, den där känslan av eufori man kan få när man har brottats med en bångstyrig text länge länge utan att nå fram, och så plötsligt lossnar det och den röda tråden finns där helt plötsligt eller pusselbitarna faller på plats beroende på vilken metafor man föredrar. Jag njuter av den just nu. Inte metaforen, utan den där känslan alltså. Litegrann av euforin kanske också kommer sig av att jag har överdoserat på myndighetens ganska äckliga earl grey och gröna karameller som påstås smaka äpple. Jag lastar i alla fall överskottet av tein och socker för det faktum att jag verkligen får anstränga mig för att sätta punkt just nu. Vill liksom bara fortsätta skriva och skriva och skriva...

Det är inte nödvändigtvis så att resultatet av skapandet blir en poetisk novell, ett tänkvärt blogginlägg eller något annat kreativt. Det kan också hända att det blir ett spökskrivet GD-brev till medarbetarna mitt under brinnande omorganisation. Som idag. Och det ska icke föraktas, säger jag er.

Villebråd

Jag har aldrig haft någon längtan efter att bli känd. Men ibland är man särskilt glad över att slippa ett liv i rampljuset. Till exempel när man ser bilder som den här:

Barnaktiviteter

Det här med barnaktiviteter. Alltså, vi har inte riktigt hängt med. Storebror är fem år, och det enda han har gjort i organiserad väg är simskola. Nästa höst kan han börja i fotbollsskola om han vill, det gör man vid sex års ålder här i hooden. Vi står i kö till Mulle, men det blir i så fall till våren. Han gillar varken att sjunga eller att dansa, så det går bort. Han har inte heller uttryckt några egna önskemål.

Så vi har struntat i att jaga aktiviteter.

Och det är ju inte direkt så att han är undersysselsatt. Kvällar och helger är späckade med umgänge. Det kryllar av kompisar här och jag blir lika lycklig varje dag när jag ser hur de leker och busar.

Borde vi? Missar han något?

Oväntade åsiktsfränder

Ni har väl alla läst det vid det här laget, Ankans debattinlägg på Newsmill. Men visst var det väl lite otippat att lyxhustrun visar sig dela åsikt med mina byråkratvänner? Men jodå. Kolla här vad Anka skriver:

"Sedan har vi jätteproblem här med den nya internetgenerationen. Den är obildad och missunnsam och deras liv på bloggar och twitter meningslöst."

Jag är dock mer tveksam till hur fru Anka ställer sig till den där byn utanför Östersund.

Digitala invandrare utan visum

Förra fredagen var jag på möte hela dagen med ett gäng mellanchefer i högre medelåldern från lite olika håll i landet. Under vår bricklunch hade vi ett intressant samtal som började med lite snack om telefonikrångel i våra myndigheter.

Snart gled samtalet över till det under som är modern kommunikationsteknik, och de möjligheter som numera finns att billigt och enkelt hålla kontakten med nära och kära som finns på distans. Alla var rörande överens om hur fantastiskt detta är.

Men sen. Sen halkade vi in på det här med bloggar, chattar, Facebook, Twitter och gud vet allt. Och det väckte känslor vill jag lova! De tidigare så milda och vänliga byråkraterna blev helt plötsligt väldigt fördömande. De skåpade ut alla dem som slösar bort sin tid och lämnar ut sina liv på Facebook, de kunde för sitt liv inte förstå varför någon över arton år skulle vilja blogga om sitt eget enkla liv, det verkade ju helt meningslöst.

Kort och gott så var mina lunchkamrater helt övertygade om att allt detta internettande måste vara skadligt. ”Vi har helt klart nått gränsen för hur mycket intryck och information den mänskliga hjärnan kan ta in”. ”Det KAN inte vara nyttigt”. Några fördelar med de nya sociala medierna kunde de inte se. Inte en enda, om jag förstod dem rätt.

Det är en sak att inte vara intresserad för egen del. Men att så reflexmässigt skåpa ut företeelser som är en så väsentlig del i deras egna ungdomars vardag, det känns sorgligt. Och oroväckande. Varför måste detta mönster upprepa sig, generation efter generation? Jag menar: varken Elvis eller televisionen visade sig väl leda till civilisationens undergång när allt kom omkring. Eller?

Det slog dem inte heller att denna nya teknik öppnar nya möjligheter, såväl sociala som pedagogiska. Visst, det finns mörka sidor av utvecklingen, men den kan också vara till stor nytta för samhället. Inte minst för deras egna myndigheter. Dagens unga vuxna kommer att ställa helt andra krav på tillgänglighet, öppenhet och flexibla tjänster än vad vi gamlingar gör.

Att det dessutom kanske kan vara så att ungdomar, som har levt i den digitaliserade världen sedan barnsben, har lärt sig hantera den, genom att skanna, sålla bort, stänga av och gallra, på ett helt annat sätt än de själva, det kunde de inte alls förstå.

Jag försökte milt föra fram dessa perspektiv utan större framgång. Dessutom kunde jag inte låta bli att berätta att jag som snart 40-åring både fejsbookar och bloggar och att jag har stort utbyte av det. Det var lite roligt att se deras miner faktiskt. Mitt anseende i denna grupp är antagligen allvarligt skadat…

Vid närmare eftertanke så var det faktiskt inte bara Internet som skåpades ut vid lunchen. Storstäder var också en styggelse. Helst skulle man bo i en by utanför Östersund. Eller möjligen på en kobbe i Bohuslän. Joråsåatt.

Kiro vadå?

Vid middagsbordet konstaterade maken att han har en tid hos kiropraktorn imorgon. Lillasyster lyste genast upp, tittade imponerat på sin pappa och frågade:

- Pappa köra traktor?

Säljfrämjande statistik?

Idag är det visning på ett radhus i vår lilla förening. Jag kanske klä barnen i något extra fint och mig själv i ett extra brett leende och gå ner och gunga med dem i parken mellan husen, allt för att stärka intrycket av bullerbyidyll och bidra till att några trångbodda barnfamiljer slåss om huset med riktigt feta bud?

På Hemnet kan jag för övrigt läsa om vilken livsstil som gäller i vårt bostadsområde:

41% är 36-49 år
57% är gifta
55% är par med hemmaboende barn
48% bor i 121-180 kvm
Intressen: utförsåkning, segla, spela golf
Läsvanor: morgontidningar, ekonomi, affärer och aktier, tidningar om barn och föräldrar

Det låter rätt tråkigt. Men ärligt talat, betyder de där uppgifterna något för någon? Är det någon som tänker "hoppsan, bara 41 procent i mitt åldersspann, näe då blir det inget bud"? Dessutom undrar jag hur de delar in bostadsområdena. Här ute i hooden skulle resultatet kunna se ut på ett helt annat sätt, beroende på hur man skär.

Bra början

Jag är utsövd och var på jobbet före sju.
Solen skiner över Riddarfjärden.
Tror det blir en fin dag.

Vilken ska jag läsa först?

So much for trygga räkan

Det här var helt nytt för mig. Jag blir helt matt. Vad kan man äta egentligen? Hur ska man veta vad man kan äta?

Och vem i all världen har fått för sig att räkorna blir mer aptitliga med hjälp av konstgjorda färgämnen?

Två hösttecken

1. Barnen får nykokt äppelkräm som godnattmat.
2. Det är dags att lyfta fram den här godingen ur bokhyllan:



På söndag ska jag koka kalops.

Stamkund

Jag har belönats för min shopping-spree:



Hmm, undrar vad jag ska använda checkarna till. Kanske läge att plocka ut lite extra handsprit? Den kan gå dyrt på svarta marknaden senare i höst...